Fredrik: Är du fortfarande med i N.A.F.S.K.?

Erik: Nä, jag är inte. Jag var kollusor nummer 619.

Fredrik: Är du med i Seriefrämjandet?

Erik: Nä, det är jag inte. Jag är inte sån att jag är aktiv. Ibland får jag såna där ryck. Som när jag grundade lokalavdelningen tillsammans med Tobias Andersson. Men sen så tröttnar jag efter ett tag.

Fredrik: Det var ungefär 1980?

Erik: Jag tror 80 eller 81. När jag gick i sjuan eller åttan.

Fredrik: Det var ett ovanligt ryck.

Erik: Ibland blir jag så energisk.

Fredrik: Det är lustigt. Tobias Andersson skriver fortfarande i Nafs-tidningen och allmänrecensioner i Bild & Bubbla.

Erik: Ja just det. Det är riktigt. Han gör ju en hel del. Han var mer målinriktad än vad jag var. Han visste mer att det där vill han syssla med. Det har han också gjort. Medans jag inte alls har gjort det.

Fredrik: Men du har ju kanaliserat det på annat. Schack och så. Jag har hört att du sålde din skivsamling för att ge ut böcker om schack.

Erik: Ja, jag sålde också skivsamlingen för att, jag har ett bokförlag nu. Vi och en kille i Lund. Han som ritade Lassemask.

Fredrik: Lassemask?

Erik: En klassiker i Fikrosima Hädelser. Den kanske va med i dom sex första numren.

Fredrik: Nä, jag har väl nummer sju...

Erik: En rätt rolig serie. Då, för att få ihop pengar till det, jag hade socialbidrag, så sålde jag skivsamlingen. Jag håller på med skivförsäljning fortfarande. Men det blir mindre och mindre. Jag har inte så mycket tid.

Fredrik: Hur stor var samlingen då?

Erik: Den var väl inte så stor, det kanske var (??? Undrar vad han sa??)

Fredrik: Hyllmeter då?

Erik: Tre hyllmeter.

Fredrik: Var det inte smärtsamt att skiljas från skivorna?

Erik: Nä, det var inte smärtsamt. Inte alls.

Fredrik: Det var bara musikintresset som försvann?

Erik: Nä, kanske inte musikintresset, men det var intresset för skivan som objekt som försvann.

Fredrik: Samlandet?

Erik: Jag har en liten samlarinstikt, fast den är inte speciellt stor. Den yttrar sej i att det bara blir ett litet samlande. Jag blir aldrig sådär riktigt engagerad i samlandet. Men nu har min musikstil ändrats. Jag börjar på mer och mer att lyssna på äldre artister, som Anita Lindblom t. ex. Rockmusik är inte alls intressant för mej.

Fredrik: Vad var det du lyssnade på förut?

Erik: Favoriterna var ju Swans och Sonic Youth och Neubauten. Sån musik. Det där är väl en slags generationsfråga. Det är så lustigt. Jag pratade med en kille när jag va 18 han va väl 28. Han sa, nä, rockmusik har liksom runnit av mej. Det var konstigt, så har samma sak hänt mej. Det engagerar mej inte längre. Jag kan inte säja när jag hör ett musikprogram på radion, att den och den låten är bra. Det är ju...nä, det är inte synd.

Fredrik: Du kan se det som en styrka, att kunna gå vidare.

Erik: Ja, men problemet är ju att jag fortsätter inte att lyssna på min generations musik. Det brukar man väl göra.

Fredrik: Nä, det undrar jag.

Erik: Gör man inte det.

Fredrik: Man kanske i princip tycker att det är bra, men man lyssnar inte på det. Jag är inte så gammal att jag kan säja det, men om man kollar på äldre personer så kanske dom i princip tycker om Beatles och Stones, men dom lyssnar kanske inte så mycket på det.

Erik: Nä, det framkallar bara en massa dåliga minnen.

Fredrik: Ja, dessutom så har man lyssnat sej less på det. Man kan inte lyssna på poplåtar hur mycket som helst. Tycker jag i alla fall. Men det kanske är personligt.

Erik: Ja, det är nog riktigt. Jag har sett Captain Beefhart live, fast då spelade han med Pere Ubu på Roskilde.

Fredrik: När var det?

Erik: 88 kanske, 89.

Fredrik: Så sent. Jag trodde han började måla tavlor 83.

Erik: Nä, han gjorde nåt gästframträdande där. Jag vet ju inte alls hur han ser ut. Det var folk som sa, titta, där är Captain Beefhaart.

Fredrik: Han spelade med Pere Ubu.

Erik: Dom var jättebra.

Fredrik: Dom gjorde inte Captain Beefheartlåtar då?

Erik: Nä, jag vet inte hur dom låter.

Fredrik: Nä, det är för gammalt för dej.

Erik: Nä, fast det är bekanta till mej, som är yngre än mej, som fastnat för Captain Beefheart. Själv lyssnade jag mycket på Velvet Underground och annan 60-talsmusik. Men nu blir det mest radio.

Fredrik: Inte Pl då, utan...?

Erik: Jo, Pl har varit inrattat rätt länge, för att jag följt utbildningsradions kurs i franska.

Fredrik: Ingår inte den i P2 då.

Erik: Nä, det är Pl.

Fredrik: Jag trodde att det var P2. När jag jobbade på fabrik så lyssnade jag ofta på just franska, för att hålla språket vid liv. Då var det P2.

Erik: Nä, det är nog mycket på Pl nu. Då vart det att jag lyssnade på den kanalen.

Fredrik: Nä, P2 kan inte stå inrattat så länge. Det är en massa program på serbokroatiska.

Erik: Mmh...ja, det är inte så lyckat. Fast som bakgrundsljud kan det ju va bra, om man gör nåt annat.

Fredrik: Serbokroatiska?

Erik: Ja, eller vad som helst. Finska...

Fredrik: Det kan finnas en viss charm i att lyssna på språk man inte förstår.

Erik: Jo, men som bakgrundsljud så kan det nog fylla samma funktion som musik.

Fredrik: Schack då? All din energi går åt till det nu?

Erik: Det är underligt hur man kan bli uppslukad av det?

Fredrik: Det verkar va en mycket mer social grej än att syssla med serier, tycker jag.

Erik: Ja, det är det nog. Serier är nog väldigt osocialt. Det är väl som att va författare. Fast egentligen är schack inte...det klart, man kommer ut och träffar schackspelare. Men schackspelare är lite underliga. Schackspelare är i allmänhet inte sociala människor.

Fredrik: Men dom är tvungna att vara i den sociala situationen som schackturneringar innebär.

Erik: Ja, men schackspelare verkar umgås mest med schackspelare, har jag märkt. Nu sitter jag och generaliserar. Men i allmänhet verkar det va så.

Fredrik: Jag tycker man hör historier om hur enormt underliga existenser som sysslar med schack. Som inte funkar i sitt normala sociala liv, egentligen. Alla ser dom som kufar, så dessutom spelar dom schack.

Erik: Jo, det är många kufar. Det är det. Men en schackspelare skulle nog lika gärna kunna va en samlare. Då en samlare på lite dummare saker. Eller kanske man kan jämföra en schackspelare med en sån som leker med tågbanor när man är 40 år. Såna finns det mycket av. Det är nåt alldeles speciellt. Det är möjligt att schackspelare är ungefär detsamma. Fast man fastnat i en sport istället för ett samlande.

Fredrik: Fast...sport, är väl lite...

Erik: Äh...

Fredrik: Är schackspelare lika tävlingsinriktade som idrottsmän?

Erik: Ja, det är vi faktiskt. I mångt och mycket är det faktiskt en sport, eller idrott, kan man lika gärna säja.

Fredrik: Det borde va mycket prestigeladdat att förlora en schackmatch. Det är svårt att skylla ifrån sej.

Erik: Ja, man får skylla på vadsomhelst. Man vill ju inte skylla på sej själv.

Fredrik: Men det är ju det enda man kan skylla på.

Erik: Nä, man kan skylla på att det snart är vår, man kan säja att man tagit på sej en förlustskjorta, att man blivit störd av motståndaren.

Fredrik: Det låter ju som undanflykter. En idrottsman kan ju i alla fall säja nånting om att det var taskigt vallat. Dåligt före eller motvind. Träningen inte gått så bra. Men en schackspelare kanske inte...

Erik: Nä, men en schackspelare måste... nä det är klart. Det är ju en själv som gör draget.

Fredrik: Dessutom är det intellektet som slagits i backen och inte kroppen. Kroppen är förgänglig på ett annat sätt. En idrottsman kan skylla på att han är gammal. Det kan inte en schackspelare göra

Erik: Nä. Men man blir också rätt aggressiv när man spelar schack. När man förlorar får man jättestor lust att smälla till motståndaren, men det kan man inte göra. Man ska ju ta i hand istället. Det var annat när man var liten och spelade schack mot pappa och blev jättearg och slog ner pjäserna från brädet och sprang in på rummet och tjura ett tag, så kom man ut efter ett tag igen. Det där med handskakningarna är bara en symbol. Det betyder egentligen ingeting. Fast det är klart, man ska inte ta det så allvarligt. Ofta tar jag inte schack så allvarligt. Ibland blir jag irriterad när jag förlorar, Det är ju bara ett tidsfördriv. Man ska försöka fylla ut tiden med nåt roligt.

Fredrik: Såg du serierna också som ett tidsfördriv.

Erik: Det är möjligt att det var en terapisyssla.

Fredrik: Serier borde vara terapi på ett annat sätt än schack.

Erik: Nä, jag tror inte det. Det är ungefär samma skapande. Man gör nånting. Att man presterar nånting.

Fredrik: Finns det kvar nånting på samma sätt.

Erik: Jo.

Fredrik: Du tycker att det gör det, att partierna finns kvar. Men serierna finns ju kvar och kan kommunicera med folk. Det kan ju inte schackpartiet göra på samma sätt.

Erik: Jo, mina schackpartier kan kommunicera med folk. Jag gör ju schacktidskriften till klubben. Jag ska senare skriva till en schackbok och då kommunicerar jag med andra. Schackspelare.

Fredrik: Men det är bara schackspelare.

Erik: Ja. Så jag tycker inte att det är så olika. Det är säkert samma form av terapi, att man är tvungen att fylla ut tiden istället för att sitta och glo.

Fredrik: Fast det är det dina serier handlar om.

Erik: Ja, det är det. Det är ett romantiserande över befrielse från begär. Att man ska bli kvitt alla önskningar att göra saker. Att man ska va tillfreds med att stirra in i en vägg.

Fredrik: Det låter som buddhism.

Erik: Jo, det är väl många religioner som dras åt det hållet. När man uteslutit alla andra saker så finns bara att stirra in i en vägg kvar. Det har jag hämtat mest från Johannes av korset som jag läste en bok av. En vägledning till några nunnor som hade bett honom skriva den boken.

---tillfälligt avbrott---

Fredrik: Kan du ta om det där sista då?

Erik: Jo, jag upptäckte att jag var både tryckare, förläggare och författare, men att jag förmodligen är det minsta man kan va av dom olika sakerna i och med att jag skrivit relativt lite. Jag har gett ut en bok, det kommer en till, den är hos tryckaren nu. Sen är min tryckarutbildning inte ens färdig.

Fredrik: Du är en halmesyr, men du uträttar saker som halvmesyr,

Erik: Ja.

Fredrik: Alltid nåt.

Erik: Jo, men det är också typiskt för hur det har gått. Ingenting blir klart. Ingenting blir riktigt gjort.

Fredrik: Inte ens skivsamlingen blev du av med.

Erik: Nä, men i och med att jag började köpa in skivor så har jag ju faktiskt rätt mycket skivor nu.

Fredrik: Varför köpte du in skivor om du vill bli av med dom?

Erik: Nä, jag ville inte bli av med dom, jag tänkte man kunde, i och med att jag va fattig...

Fredrik: Du ville ha pengar.

Erik: Ja, i och med att man kan hitta skivor billigt här i Malmö.

Fredrik: Du köpte dom i spekulationssyfte.

Erik: Ja, fast samtidigt så har jag fått en skivsamling som jag nu tycker om rätt bra. Jag har jättemånga Louis Armstrongskivor, och dom vill jag egentligen inte bli av med.

Fredrik: Det är därför du har stoppat, slutat sälja. Du har kommit till nån slags jämvikt.

Erik: Ja, jag har fått bytt ut samlingen.

Fredrik: Samtidigt som du reducerat den. Jag känner andra som gjort på liknande sätt. Sålt av sånt dom tyckt stått och skräpat. Kanske haft ont om pengar. Erosion.

Tillbaka till Gamla nummer