|
Som popgrupperna Shonen Knife och Magnetic Fields, som du skrev i nyhetsbrevet att du gillade? Visst. Såna saker. Jag menar, om jag vill uppleva den mörkare sidan av en depression så behöver jag inte ens gå utanför mig själv, så... Jag försöker ofta avsiktligt leta efter saker som är annorlunda än mig själv, för jag vill inte få min egen ståndpunkt förstärkt hela tiden, jag vill (skrattar) utmana min livssyn, och... Jag vet inte om jag har en klart definierad estetik, men jag vet vad jag gillar, och jag letar bara efter efter ärlighet i vad det än är, en bok eller en låt, eller bara känslan av att något kommer från hjärtat. Det behöver inte betyda att det är deprimerande eller nihilistiskt. Det kan lika gärna vara något som uttrycker glädje. Jag är faktiskt mer intresserad av att hitta såna saker nu för tiden, eftersom det är något som jag inte verkar kunna uttrycka i det jag själv skriver, och jag känner att det är en grundläggande mänsklig känsla som man ska känna någon gång i livet, en dimension som fattas i mitt eget liv. Jag skriver bara när jag är på dåligt humör, och jag undrar hur det skulle bli om jag skulle skriva nånting om jag någon gång blev lycklig, hur det skulle bli (skratt). Jag vill inte göra samma sak om och om igen. Till och med jag blir trött på det. Hur djupt jag än kommer in i depressionen, som jag inte kan se utanför, så finns det en rationellt tänkande sida av mig som vet att det finns någonting utanför den bubblan, att det finns en värld utanför mig och mitt rum (skratt). Och att det finns alla möjliga sorters känslor och erfarenheter som andra kan känna. De finns faktiskt, och det finns kanske en möjlighet att jag ska känna mig så någon gång i livet, eller så kan jag i alla fall arbeta mig fram mot det. Jag vill inte alls ge något intryck av att "jag vill inte läsa nånting om det inte är nihilistiskt", liksom. Man kan inte begränsa sig till ett enda sätt att tänka på, en känsla, och under större delen av mitt liv har jag gjort just det, men det är ju inte bra (skratt), jag menar, jag inser det. Å andra sidan så vill jag ärligt uttrycka den mörkare sidan, och jag har uttryckt den under en lång tid i mina serier, för det är större delen av mitt liv (skratt) Jag gillade SPX; det var bättre än San Diego Con, som jag också varit på. Jag fick några original sålda på SPX, (till skillnad från San Diego) Fick du något intryck av hur dina fans är? Jag blir alltid förvånad av träffa mina fans, det är en mer brokig skara än jag någonsin trott. Jag undrar alltid över de som ser normala och välanpassade ut. Varför läser de Schizo? Jag hade ingen aning om att såna skulle kunna gilla det jag gör. För mig är det ett mysterium vad de kan tänkas se i det. Kändes det pinsamt att framträda offentligt? Jag avskyr folkmassorna och uppmärksamheten; det är verkligen jobbigt. Men jag respekterar mina fans och försöker behandla alla väl. Jag ritar en liten teckning åt alla och pratar med dem. Jag vet hur det är att vara en fan, på andra sidan bordet, och jag försöker behandla folk som jag själv skulle ha velat bli behandlad när jag träffade en del av de tecknare jag beundrade. Jag är inte van vid att tala så mycket flera dagar i sträck (jag säger knappt nånting åt folk på jobbet), och det blir också tröttsamt i längden. Jag försöker alltid vara presentabel och positiv när jag framträder offentligt, för jag känner att jag behöver gömma undan mitt verkliga jag. Jag är medveten om att jag visar upp en falsk fasad; jag hatar mig själv och känner mig hemsk för det mesta, men jag vill inte fräsa mot mina fans eller behandla dem illa eller sitta där och vara bitter och klaga på saker. Jag försöker vara social, och det känns alltid som en falsk del av mig, på något sätt. Det känns som att min själ sugs upp. Jag är också övertygad om att ingen gillar mig; de bara låtsas, för de tycker synd om mig. Jag är patetisk. Träffar du mycket folk? Går du ut för att umgås? Jag har börjat göra det, lite, på sistone. Var tredje eller fjärde månad träffar jag en del andra tecknare. En gång i månaden går jag och köper serietidningar. Det är inte bra att vara helt ensam heller. Det finns nackdelar med det. Så är det väl för alla. Håller du kontakt med folk per post? Visst, jag besvarar i stort sett alla brev jag får, även om det är ett korkat brev, så försöker jag anstränga mig för att besvara det. Jag försöker anstränga mig för att träffa folk. Jag försöker tala med andra tecknare. Man känner sig inte lika knäpp om man talar med någon annan som kanske går igenom samma sak som en själv ibland. Och jag har faktiskt byggt upp en del skapliga vänskapsförhållanden med folk som jag träffat genom serierna. Så livet är inte så illa. Du har vänner. Jag försöker påminna mig om det, jag vet att jag bara inbillar mig allt, jag tror att saker och ting är värre än de verkligen är. Det är bara ett kretslopp som inte går att bryta. samma skiva som spelas om och om igen. Jag borde slå sönder skivspelaren. Läs Ivans serier i Mega-Pyton Digga hans schuckra hemsida |
|
Tillbaka till gamla nummer |