Öggrarr#9
Amatörserietidning, 44 s A5, färgomslag. 20 kr. Gotlandsgatan 60, 116 65 Stockholm. martin@core.pp.se

Erstagatan 24
Amatörserietidning, 16 s A5. Laboratoriet, Kocksgatan 25, 116 24 Stockholm.

Stake#2
Stake#3
Stake#5
Amatörserietidning, 12 s A5, Fansin, 1 s A4, Amatörserietidning, 28 s A5. Sandro Müntzing, Åbogatan 4D, 272 94 Simrishamn

Mediokra Serier#5
Mediokra Serier#6
Mediokra Serier#7
Amatörserietidningar, 32, 28 resp 32 s A5. 20 kr styck. Henrik Bromander, Domherrevägen 9, 352 42 Växjö. bromander@yahoo.com

Livets Ord#1
Amatörserietidning, 52 s A5, 20 kr. Sigge Andersson, Alvestagatan 29, 504 33 Borås. Sigge@bboy.com

Wonderful Comics
Amatörserietidning på nätet.

No Joke Comics#1
Amatörserietidning, 48 s A4, färgomslag, 40 kr. Håkan Lindgren, Multrågatan 50, 162 55 Vällingby. Pg 32 14 36-8

Happy Hammond in Slumberland
Amatörserietidning, 36 s A5. rymdjazz@hotmail.com

Clark Olofsson vs. the Superior Beings!
Amatörserietidning, 28 s liggande format ngt smalare än A5, färgomslag. Mats!?, P. O. Box 401089, San Francisco, CA 94140, Amerikas Förenta Stater

Jag måste säga att jag är imponerad av den nivå som amatörserierna i Sverige hållit under de senaste åren. Ända sedan min tideräknings början innebar svenska amatörserietidningar, med få, lysande undantag, taffliga försök att imitera populära serietidningar som "Knasen", "Spindelmannen", "Mad" och "Fantomen". Hur mycket detta berodde på den våta hand som Farbror Bonnier la över produktionen i och med att upplåta sin tidning Svenska Serier uteslutande åt serier av just denna typ vill jag låta vara osagt, men först vid 80-talets slut började genrerna ultravåld, vardagsrealism och antihumor gradvis ersätta de mainstream-härmande serierna. De två mer nihilistiska genrerna uppvisade tacksamt nog inte samma starka återväxt som de vardagsrealistiska serierna, så sedan dess har vardagen blivit norm för de flesta. På gott och ont. Å ena sidan slipper man trista actionserier ritade av femtonåriga killar som "håller på för att det är kul", men å andra sidan tenderar tidningarna att bli mer och mer lika varandra, och även rätt lika de personliga text-fansin som finns. Enahanda, men bra. Så kan man kanske sammanfatta läget just nu. Ett mycket bra exempel på det är det nya numret av Martin Fredriksons Öggrarr. Öggrarrs första nummer kom redan 1990, och var då ett utpräglat antihumor-fansin av två gymnasiegrabbar i en välmående villaförort utanför Lund. Martins sparringpartner hoppade av för flera år sedan, och Martin är numera välbetald illustratör och formgivare i Stockholms Skånegatsdistrikt. Och naturligtvis är Öggrarr numera ett renodlat vardagsrealism-fansin, där Martin berättar lustiga små episoder ur sitt liv. Jag antar att en genomsnittlig amatörserierecensent skulle imponeras av Martins säkra linje, men mig säger hans slickade illustrationer inte speciellt mycket. Den serie där han och en kamrat på hemväg från krogen diskuterar raggningstekniker beredde mig ett visst nöje, mycket i kraft av det uppfinningsrika bildsättandet av dialogen, men annars föredrar jag faktiskt den intervju med en typsnittskonstruktör som Martin pregat in bland seriematerialet. Typsnitt i sig är för mig ett lika befängt specialintresse som kapsylsamlande eller spårvagnsfetischism, men jag har upptäckt att hängivna fanboy-intervjuer, oavsett ämne, kan vara fascinerande i lagoma doser, vilket det tack och lov rör sig om här. Martins entusiasm inför ämnet smittar av sig på läsaren, här finns en lidelse och ett engagemang som hans serier tyvärr saknar. Det känns som att Martin tyvärr gör sina serier med samma lätta handlag som han gör sina illustrationer med, och med ungefär samma grad av engagemang. Serier av bl a Ukraina-possen fyller ut.

Jojo Falks Erstagatan 24 ligger inte långt från Öggrarr egentligen, men är bra mycket tristare. Roliga ensidor som bygger på lustiga vardagsepisoder, tecknade i gängse reklamtecknarstil, är inte min idé om en bra amatörserietidning. Men samtidigt är det hela så pass harmlöst att jag har svårt att tycka nånting om den över huvud taget. Den lämnar mig oberörd.

Och nästan lika oberörd lämnar mig Sandro Müntzings Stake#2. Han är i och för sig en god tecknare, men hans långa serie om en självmordskandidat i tvåan känns som en lång transportsträcka. Då föredrar jag hans vardagsbetraktelse i samma nummer. Synd bara att den bara är en sida lång. I trean kör han enbart en kortare självbiografisk text, inga serier. Jag antar att det är Ukraina som fått honom på såna tankar. Eller ren, oförfalskad lättja. Efter ett fjärde nummer som aldrig kom i närheten av mitt hem visar han sedan framfötterna ordentligt i femman med två hemnära serier. Den ena handlar om en psykiskt störd granne till familjen Müntzing, den andra om hur Sandros rum invaderas av tvestjärtar. Om Henrik Bromander är kungen av amatörserievärlden just nu är unge herr Müntzing i sanning dess kronprins. Även när han ritar avsiktligt slarvigt märker man hans tecknartalang. Nu väntar jag med spänning på att han ska få nåt riktig saftig familjekonflikt att berätta om. Sen fyller Sigge Andersson ut med en serie om en fest, och Henrik Bromander med ett gäng strippar där han åter igen gör sig lustig över Johannes Nilsson. Mycket nöjsamt!

Henrik lägger f ö ner sin gamla tidning Mediokra Serier till förmån för sin nya titel Bromander, vars första nummer recenseras av Johannes på annan plats i tidningen. Johannes var väldigt förjust i Mediokra#5, antagligen eftersom en serie i det numret var en lysande satir över Johannes i allmänhet och Schipperke i synnerhet. I det näst sista numret av Mediokra utmanar han sig själv genom att göra en serie om ett återförenat källarband, men misslyckas så kapitalt med att göra serien trovärdig att han redan fått utstå mängder med spö och spe för den. Mer intressant är då hans serie i det sista numret, en 28 sidor lång berättelse om hur en väletablerad tecknare av leksaksförpackningar sitter av en signeringssession i en leksaksaffär. Det kommer bara två besökare, men dessa är i gengäld devota fans, och de tre fördriver tiden tillsammans med butiksinnehavaren genom att berätta historier för varandra. Berättelsen tappar naturligtvis en hel del p g a Henriks patenterat klantigt uttrycklösa teckningar, och den hade gott kunnat få svälla ut med något tiotal sidor, men ändå, det här är en mycket imponerande serie. Henrik är helt klart mogen för publicering i t ex Galago eller i något av Optimal Press' album, åtminstone om man ser till hans manus. Okej, det finns vissa problem med trovärdigheten, liksom, varför skulle leksaksförpackningar vara en så inkomstbringande industri att de skickade sina illustratörer jorden runt, t ex. Det är inget mästerverk, men i Henriks fall tror jag inte att mästerverken ligger speciellt långt borta. Det stora problemet är som sagt teckningarna, de tycks inte utvecklas speciellt mycket. Han kanske skulle låta sina manus tecknas upp av andra, vad vet jag.

Henrik Bromander medverkar även flitigt i Sigge Anderssons tidning Livets Ord, dels med en lång, våldsam, Mike Diana-aktig och antagligen med rätta självrefuserad grej, men även med en kort, existentiell betraktelse. Sigges egna serier påminner rätt mycket om Henrik Bromanders. De handlar ofta om bögar, de är rätt krattigt tecknade och även "vad skulle hända om jag..."-greppet är ju nåt som även den store giganten använt sig av. Fast bäst tyckte jag om hans skildring av en date med sin flickvän. Ett personligt tidsdokument. Sen medverkar Simon Gärdenfors med en del av de strippar som sedan dess hamnat i Metro som ersättning för Rocky. På det hela taget en lovande, men lite feg, debut från den unge Andersson. Över huvud taget blir det svårare och svårare att skilja de här tidningarna åt, alla serier tenderar att handla om samma saker (fester, spirande romanser, vardagstristess...), folk ritar snarlikt och medverkar i varandras tidningar. Men jag är full av tilltro till de här grabbarnas förmåga att skapa sig egna konstnärsskap i framtiden.

Men alla de gamla sortens amatörserietecknare, kanske ni frågar er,vad blev det av dem? Finns det inte såna längre? Jo, det finns faktiskt såna, även om de inte läser Seriechock och skickar recensionsexemplar. Skulle tro att de faktiskt är rätt många, och att det dessutom är den typen av tecknare som hamnar på Serietecknarskolan i Hofors. Och vissa av dem går så långt in sin iver att imitera gamla Semic-tidningar att de gör sina serier i färg. Och när man frivilligt avstår från att arbeta i gloriöst svartvitt, vad tar man då till för knep för att sprida sina serier till massorna, att göra färgtidningar blir ju rätt dyrt? Jo, man publicerar sitt fansin på det världomspännande datanätet "Internett", så klart. Det har grabbarna bakom Wonderful Comics gjort, och det är inte bara för att en av de medverkande (John Holmvall) är en övervintrad amatörserieveteran (se Seriechock#13 eller så för en recension av hans "Whack Art") som jag får grava flashbacks till amatörseriescenen som den såg ut för tio år sedan. Tack, men jag behövde inte påminnas om den tiden.

En annan, långt mindre, men lika bortglömd och meningslös tradition är ju den att göra uddlösa Pirinenplankningar, där man bara lyckas imitera Pirres teckningsstil och skämtpoänger, men fullkomligt misslyckas med att återskapa förebildens lekfulla språkbehandling och mänskliga avgrunder. Men visst finns det enstaka tecknare som håller Mikael Borgs minne högt än idag, jo, jajamän, jovisst. Vi behöver inte gå längre än till Håkan Lindgrens No Joke Comics för att få det bevisat. Visserligen är inte alla hans serier gravt Pirinenpåverkade, men med tanke på hur hans andra serier ser ut så skulle jag hellre se mer Pirinenplankningar. Men rita kan han, som om det nu skulle vara en förmildrande omständighet.

En tidning däremt är svår att placera in i en amatörserie-tradition är Eric Malmbergs Happy Hammond in Slumberland. Eric stod för några år sedan bakom ett par häften som både till teckningar och manus var mycket inspirerade av Freds "Filemon" och handlade om orgel&trum-duon Hansson&Karlsson. Eric tycker så mycket om Hansson & Karlsson att han t o m spelar orgel i H&K-plankarbandet Sagor&Swing. Musikintresset avspeglar sig tydligt även i innehållet i hans senaste tidning. De flesta av de korta episoderna handlar om James Last eller hammondorglar, och präglas av en lite torr, akademisk humor. Det råder en hejdlös nostalgi för tiden runt 1970. eran då polotröjor, cocktailpartyn och hammondpotpurrier stod på dagordningen, åtminstone om man får tro Eric. Kosmos och filosofiska funderingar är andra återkommande teman i de små vinjetterna, som ofta är medvetet poänglösa, men rätt trevliga att läsa ändå.

En annan anomali på den svenska amatörseriescenen är Mats O Strömberg, som i och med att han inte bott i landet sen 80-talet och främst publicerar sig på engelska kanske inte ens bör räknas som svensk, men de flesta betraktar ju Max Andersson som svensk, trots att han bott i Berlin i flera år och även han i första hand ges ut på engelska, så… I vilket fall, i vreden och frustrationen över att Mats' alternativa strippserie om Clark Olofsson refuserats av samtliga seriesyndikat har han nu gjort en metaserie där hans figur hämnas gruvligt för sin nesa genom att styckmörda Dilbert. Låter kanske inte så kul när man refererar det, men tro mig, det är det. Mycket snyggt ritat också, i en lite Will Elder-inspirerad stil.
FJ

Tillbaka till Gamla nummer