Seriealbum, 380 s liggande A5, $27.95 + porto.

Fantagraphics Books, augusti 2000.

Chris Ware: Jimmy Corrigan, the Smartest Kid on Earth

Nu är det dags för Chris Ware att få sin eventuella bluff synad. Är han en charlatan som under de senaste åren cyniskt spekulerat sig fram till en status som en av de mest framgångsrika amerikanska serietecknarna genom de nördmagnetiskt växlande formaten på hans stiligt formgivna tidning Acme Novelty Library, den experimentella berättartekniken och den kryssningsrobotssäkert valda huvudfiguren, Jimmy Corrigan, som naturligtvis skapats för att genom sin modersbundenhet och sociala autism vara så lik flertalet serieläsare som möjligt? Eller har han i kraft av sina ansenliga tecknar- och berättartalanger skapat ett fullkomligt konstverk med verkshöjd och framtida klassikerstatus?

Efter läsningen av denna omfångsrika serieroman som tangerar genren "släktkrönika" och som är ett Frankensteins monster, sammanfogat av de likdelar från Acme Novelty Library som handlade om Jimmy Corrigan, är jag böjd att stämma in i hyllningskören och välja alternativ b). Det här är en oerhört välgjord och effektivt berättad skildring av brustna familjeband, social missanpassning och mäns bristande förmåga till verbal kommunikation som helt enkelt bara måste upp på allas listor över serier som man bara "ska" ha läst. Därmed inte sagt att den är fullkomlig. Eftersom Chris Ware själv är en person som inte egentligen anser att någonting som han gjort har några kvaliteer över huvud taget bär hans efterord rubriken "Apology", och en punkt som han tar upp där är det faktum att serien i princip improviserats fram i den takt den tecknats. Eftersom Ware utfört en mycket omsorgsfull redigering av det framimproviserade materialet märker läsaren inte av den improvisatoriska metoden speciellt mycket. Däremot bidrar det faktum att Ware inte tänkt igenom sitt stoff innan han började rita, tillsammans med hans förkärlek för berättarteknisk uppfinnarglädje och det idiotiska beslutet att döpa Jimmys far och farfar till exakt samma namn som Jimmy till att göra albumet onödigt svårläst. Det faktum att Ware t o m sett sig tvungen att lägga in ett par sidor som översiktligt förklarar vad som egentligen händer på de 100 första sidorna är väl att anse som ett tecken så gott som något på att berättelsen håller ihop med tejp av billigaste kvalité. Det finns mycket att säga om serien annars, både vad gäller form och innehåll, och jag ska inte trötta ut er med en omständig analys eller ett referat av innehållet. Bara köp den, läs den, berätta om den för edra vänner.
FJ

Amatörserietidning, 12 s A4, oktober 2000, pris oklart.

Sandro Müntzing,
Åbogatan 40,
272 94 Simrishamn

Stake#7

Johannes Nilsson har länge varit en språklig nydanare och en av de roligaste skribenter vi har här i landet, men när han ägnat sig åt författa och ibland även teckna serier har slutresultatet blivit i bästa fall småtrevliga vardagsbetraktelser och i värsta fall valhänta plagiat eller på alla punkter misslyckade försök till att sälja sig på den kommersiella marknaden.

Därför känns det väldigt trevligt att meddela att den serie som tecknats av Johannes halvbror Sandro och utgör hela innehållet i Stake#7 är den första serie av hans hand som på allvar kan mäta sig med hans bästa skriverier. Det rör sig om en vardagsrealistisk skildring av en ung, hämmad mans utekväll i Lund där han går på konsert med Ray Pacino Ensemble och bl a stöter ihop med Johannes själv. Det gamla greppet att skildra den unge mannens inre monolog i ordrik, satt text parallellt med de repliker som framförs firar berättartekniska triumfer, speciellt i samband med Sandros förträffliga teckningar. Eftersom serien är avsedd att läsas som en nyckelberättelse och jag känner de inblandade kan jag hitta flera grymma och obefogade personangrepp i serien, ja, på det hela taget förnedras de flesta av figurernas förebilder i verkligheten på ett eller annat sätt, men egentligen är detta inget som förhöjer min läsupplevelse. Johannes har nyligen erkänt att det som han egentligen är allra bäst på är att vara elak mot folk, och det känns som att denna tvångsmässiga drift att vara elak snarast varit till nackdel för serien, som helt klart hade vunnit på en högre grad av fiktionalisering. Men oavsett detta så lär ju detta vara det bästa amatörserietidningsnummer som kom ut under förra året.
FJ

Amatörserietdning, 32 s A5, november 2000, $2.00 + porto.

John Porcelllino,
P.O. Box 881,
Elgin, IL 60121,
Amerikas Förenta Stater

John Porcellino: King-Cat Comics & Stories#57

Jag vet att jag tjatat om King-Cat många gånger förut, och jag tycker att det här numret är lika bra som de tidigare, även om jag antar att vissa som inte "fattat" Porcellino med visst fog skulle kunna hävda att han gör samma serie om och om igen, och att det "aldrig händer nåt" i hans serier. Naturligtvis har de rätt, men jag håller inte detta faktum mot Porcellino, jag ser det snarare som att han utvecklat och raffinerat sin tematik genom att numera nästan enbart berätta om andlig frid och förundran inför naturens skönhet även i sina längre serier. Förut höll han nämligen det poetiska bildspråket och de buddhistiska tankegångarna till ensidor och använde ofta sina längre serier till att berätta om utanförskap under tonåren och hans frigörelseprocess från sina föräldrar. Av sådant finns inget här, vilket kanske vissa mer action- och konfrontationstörstande läsare skulle kunna uppfatta som en brist. Jag ser det snarare som en process som borde leda fram till mer renodlat zenbuddhistiska verk i framtiden. Hoppas bara att det inte blir fråga om en lika enahanda Beckett-reduktionism som i Gunnar Lundkvists senare serier.
FJ