Bok med skämtteckningar, 900 s A5 Verlag der Buchhandlung Walther König, Köln, december 2000 |
Raymond Pettibon: Aus dem Archiv der Hefte"Skämtteckningar". Smaka på ordet. Associera fritt. Fram tonar företeelser som En rolig Halvtimme, öde ö-skämt och liknande, kanske efter en stunds eftertanke även politiska skämtteckningar, Ströyer, tidsrkiften World War III, Lars Hillersberg och i förlängningen även de gamla svenska klassikerna som OA, Albert Engström m fl. Formatet är givet: en karikerad bild med en kort text, en punchline. Lägger du till en bild får du en sekvens, en tecknad seriestripp, en annan konstart. Skämtteckningen är en en unik konstart; vare sig bildkonst eller serie, även om bildkonsten i takt med att den gjorts obsolet av fotografiet och den billiga, massproducerade bilden numera kan inbegripa i princip samtliga övriga konstformer. Skämtteckningens knappa, slagkraftiga format har en potential som ligger långt bortom den att blott förlöjliga makthavare eller locka fram glada skratt på herrmuggen, men av någon anledning har väldigt få personer än så länge försökt sig på att flytta fram mediets gränser. Faktum är att den mig veterligt ende som på allvar har gjort några större insatser på det området är den drygt 40-årige kaliforniern Raympnd Pettibon. Å andra sidan har han ägnat ett livsverk åt just detta; att fylla skämtteckningens form med ett seriöst innehåll. Ordet skämtteckning känns väldigt fel när man ska beskriva Pettibons samlade produktion, men det är i stort sett det enda ord som det svenska språket erbjuder. Det engelska "cartoon" är något bättre, eftersom det inte innehåller ordet "skämt", men det för å andra sidan lätt tankarna till tecknad film, och kan även inrymma tecknade serier. "Panel", d v s "ruta" är något bättre, men ändå lite väl vagt som namn på en konstart. Så jag vet inte, det får bli s-ordet i brist på bättre. Pettibon började, som så många andra, med att ge ut fansin. Han gjorde dock inga större ansträngningar för att sprida dessa fansin, utan gjorde dem mest för sin egen skull, för att katalogisera de teckningar han gjort. Länge höll han sig till ett givet format, 32 sidor fotokopierat A5, en skämtteckning per sida, 500 ex, varav han sålde ungefär 100. Det allra första häftet kom redan 1978, men utgivningen började inte på allvar förrän åttiotalet. Eftersom Pettibons lillebror råkade vara gitarrist i det framstående hardcorepunkbandet Black Flag, vilka började sin karriär ungefär samtidigt som Pettibon, använde bandet ofta storebrollans teckningar på skivomslag och flyers, och bandets kompisar i Minutemen, som gavs ut av samma skivbolag, enrollerade även de snart Pettibon som hovillustratör. Eller, illustratör och illustratör, det verkade mest ha handlat om att man plockade teckninngar från fansinen, mer eller mindre på måfå. För Pettibons tidiga produktion, som dök upp i dessa punksammanhang, känns beteckningen "skämtteckning" trots allt ganska rätt, för ofta finns där en ganska uppenbar, enkelbottnad punchline. Som t ex bilden av en naken hippie som hoppar från ett hustak där ett band står och spelar, med repliktexten "That drum solo sounds so far-freaking out I want to take it with me". Hö hö hö, de där stolliga hippiesarna!!! Den typen av bilder är rätt vanliga hos Pettibon, där finns en humor, men den är nattsvart, och sex, våld och ond, bråd död är ständigt närvarande, även om de enskilda fansinen oftast har mer eller mindre uttalade teman som t ex religion, sport, hippies eller droger. Ofta är de enskilda teckningarna väldigt öppna för tolkningar, Pettibon utnyttjar skickligt det kortfattade mediets förmåga att komma med nog precisa antydningar för att frammana ett sug, en intresseväckande känsla av att få ta del av ett brottstycke av en dramatisk historia, men han berättar sällan hela historien. Teckningsstilen som han använder är anpassad till fansinens simpla tekniska utförande; realistiska tuschteckningar, ofta rätt valhänta i anatomin, i ungefär samma stil som i riktigt usla krigs- eller superhjälteserier, där tecknaren slavat iväg på ett lågt ackord för att få ihop till hyran. Ofta är teckningarna så pass mångbottnade att de tål att läsas långsamt och många gånger. Faktum är att de enskilda fansinen snarast innehåller för många teckningar för Pettibons eget bästa, 30 på raken är i mastigaste laget, de hade fungerat bäst en och en. Även om konstnären själv är mycket missnöjd med att aldrig ha fått betalt av SST för de gånger hans teckningar användes på skivomslag, och uttryckt sig förklenande om de som upptäckt hans verk på den vägen så tycker jag att det är i sådana sammanhang som hans teckningar fungerar bäst: massproducerade, och pockande på uppmärksamhet, man ser teckningen var gång man spelar skivan och kan då meditrera över den och göra nya läsningar. Pettibons verk befinner sig som sagt i skärningspunkten mellan konstvärlden och serievärlden, och även om Peter Bagge 1985 tryckte en del av Pettibons teckningar i Weirdo så har det ömsesidiga intresset mellan Pettibon och serievärlden varit synnerligen svalt, så när Pettibon mot 80-talets slut i stället upptäcktes av konstvärlden så släppte han till. Från och med 1990 har hans verk ställts ut på gallerier världen över, även i Stockholm. Inte för att Pettibons teckningar lämpar sig speciellt väl för att ställas ut på gallerier, att döma av de fotografier jag sett från utställningar så ritar han på A4-papper, och på flera av utställningarna har han formligen tapetserat väggarna med teckningar. Jag skulle få huvudvärk av en sådan utställning, precis som jag brukar få när serieoriginal ställs ut en masse. Hur som helst så har hans närmande till konstvärlden haft det goda med sig att föreliggande bokutgåva kommit ut, en bok som samlar 30 av de 108 fansin som Pettibon gav ut under åren 1978-1998, plus tre outgivna som alltså presenteras här för första gången. Bland innehållet återfinns flera av hans mest spridda verk, som t ex omslaget till Sonic Youths LP "Goo" och de flesta Minutemen- och Black Flag-omslagen. Över huvud taget är detta en bok som jag länge längtat efter, men knappt ens vågat hoppas på. Om jag skulle klaga på någonting skulle det snarast vara att det "bara" är fråga om ett fylligt "Best of"-urval av de förmodat bästa fansinen, "in chronologischer Reihenfolge und im Originalformat", snarare än ett upptryck av rubbet i flera volymer. I och för sig finns ett fylligt index över samtliga fansin mot slutet av boken, med omslagsavbildningar och allt. Fast den enda riktigt allvarliga malören, i den mån man nu kan tala om sådana när det gäller denna mestadels förstklassiga utgåva, är det 75 sidor långa förordet som skrivits av nån tysk konstvetare och som, så vitt jag med min stapplande högstadietyska kan bedöma, lyckas säga väldigt lite på det utrymmet. Bara en sån sak som att Herr Konstvetare lyckas ordbajsa sig fram över de femton första sidorna utan att ens nämna Pettibons namn i förbigående är rätt typiskt. På det utrymmet hade lätt två fansin till kunnat återtryckas, eller så hade man kunnat inkludera en intervju med tecknaren. Att Konstvetaren med en druckens envishet och med besinningslösa feltolkningar försöker övertyga oss läsare om hur film noir är det mest centrala temat i Pettibons samlade verk är knappast ägnat att förvåna, ej heller att han genomgående skändar fansinen genom att beskylla dem för att vara s k "bokkonst", eller tar i så han blir andfådd för att understryka att det Pettibon gör minsann inte är tecknade serier (trots att en sådan råkat slinka med i ett av de urvalda fansinen). Konstvetare, vilket jävla pack. Parasiter på en självdöd konstform. Pettibon själv verkar se dem som ett nödvändigt ont, men det får stå för honom. Hur som helst, köp den här boken, köp Daniel Ahlgrens geniala "Härda ut", baxna och begrunda sedan skämtteckningarnas oerhörda potential bortom flatskratten. Men när det gäller just denna bok rekommenderar jag att ni tar det varligt. Efter bara si så där tio teckningar på raken blir intrycken, stämningarna och tolkningsmöjligheterna för många och jag slutar ta till mig dem. Pettibon kräver sin läsare, han kräver koncentration och kontemplation. Så läs långsamt.
|
Seriealbum, 56 s A5 Optimal Press, september 2000 |
Patrik Stigzelius och Rasmus Gran: In ska manPatrik, ditt liv lämnar mig likgiltig. Visst, om jag ältar det grundligt är det en bottenlöst deprimerande tanke att du och dina gelikar framlider sina gråa existenser så fjärran från spänning och glädje. Dock ska du ha ett stort tack för att du besparar oss skägget i din tecknade inkarnation. Det hade liksom bara blivit för mycket. Ett lismande skägg som triumferande erövrar en övermogen oskuld efter ännu en pliktskyldig manifestation mot vår trygga fiende främlingsfientligheten. Själv tycker jag att syrianer i allmänhet odlar en otäck människosyn som dom kan ta med sig tillbaka till de bakvattensdikaturer de kom ifrån. Samt att du borde beläggas med samlagsförbud för resten av ditt liv. Vaddå "in ska man"? Börjat basta med bandylaget? Ska du någonstans är det ut, hör du det? Ut i kylan. Om du under en av dina fruktlösa promenader Möllevången runt på jakt efter inspiration plötsligt övermannas och utsätts för analt intrång av ett gäng välutrustade hatbögar under utropet "in ska man!" vet du att jag har råd att göra vad fan jag vill numera. Och jag är begåvad, så passa dig jävligt noga. För övrigt har ditt engagemang i politiken fått mig att överge vänstern för miljöpartiet. När revolutionen kommer åker du upp mot väggen med resten av ohyran, tro inget annat. PS: ful är du också.
|
Seriealbum Optimal Press, september 2000 |
Jason: Schh…Finnar bör ägna sig åt det som ligger i deras natur: bastubad och fega knivöverfall. Deras serier tas inte upp till behandling hädanefter.
|