Seriealbum Optimal Press, september 2000 |
Åsa Grennvall: MieTills ganska nyligen hatade jag Åsa Grennvall och hennes serier. Jag var förbannad för att hon fick ge ut fina album på Optimal, fick medverka i Galago och fick en massa uppmärksamhet på DN Kultur. Dessutom hade hon ju varit elak mot Mats Jonsson! På något sätt kändes det som om det inte spelade så stor roll om Åsa bara var hyfsat bra på serier, det viktiga var att hon var tjej och det var därför hon lyftes fram. Varje gång jag gav ut ett nytt nummer av Bromander och inte fick en enda beställning, eller på sin höjd tre, fyra stycken, stack det verkligen i ögonen att se Åsas framgångar. Mina åsikter började ändras när jag läste en väldigt bra skildring av hennes tid på psyket på Optimals hemsida. Det är nog en av de bättre självbiografiska serierna jag läst på länge. Sedan började jag mogna också och inse att även tjejer kunde vara bra på serier (se bara på den där kärringen i nya Galago, som berättar om sin ungdom som kommunist, hon knullar ju sönder Mats, Daniel Ahlgren, ja nästan till och med mej!). Jag kunde med andra ord börja acceptera Åsa Grennvalls serier för vad de är, inte sedda i ljuset av mina egna misslyckanden. Det var nog tur att jag mognade i tid till att Fredrik skickade mej det här recensionsexemplaret av Åsas senaste album "Mie", annars hade jag ju sågat det utan förbehåll baserat på en icke-korrekt anti-feministisk teori och det hade väl upprört Åsa Grennvall oerhört, att en fet liten slyngel från Växjö skriver skit om hennes album på en obskyr hemsida som ingen vettig människa känner till, bara för att han är avundsjuk. "Mie" handlar om Åsas goda vän som heter samma som albumet. Det verkar som om de fortfarande är väldigt goda vänner, och albumet får väl därför ses som en sorts hyllningsserenad. När man i ett avsnitt i serien kan läsa om Åsas skräck för att förlora denna goda vän (hon har inte så många andra sådana) kan man ju bli misstänksam och börja undra om albumet helt enkelt är ett rövslick för kompisen så att hon stannar kvar. Objektiviteten och ärligheten är självklart hotad. Men jag tycker ändå att vi får en relativt nyanserad och intressant bild av den här människan, som för övrigt påminner ganska mycket om Åsa själv. Vi får en inblick i de tvås studier på Konstfack och deras syn på människor och världen i allmänhet. Jag tyckte albumet var helt okej, jag fick det ju gratis och kunde läsa det utan ångest för att gräma mej över bortslösade pengar. Åsa Grennvall är, när allt kommer omkring, en ganska bra serieskapare. Nu hoppas jag bara att hennes framgångar tar en liten andepaus och att hon inte får ge ut några fler album hos Ingemar på ett tag, för nu är det fan min tur. Om hon får ge ut ett album till det här året riskerar jag nog att återgå till min gamla maxim om "bara för att hon är tjej…".
|
Vilket är särskilt intressant för mej som är väldigt intresserad av svartrockarflickor, men som aldrig kommer i kontakt med dem, då de lever som i en jävla sekt och bara knullar med svartrockarpojkar. Sigge påstår att svartrockarflickor, och flummtjejer i allmänhet, är intresserade av hiphop-killar. Men det är nog bara skitsnack för allt jag mött från dem är förakt och illa dolt hat. Nu inte sagt att jag är kär i Åsa Grennvall (det hade jag varit om hon var lika söt i verkligheten som hon ritar sej i vissa rutor i serien).
Fansin, 60 s A5, tio kr, oktober 2000 Avanti i boxen, Eriksvägen 9, 172 76 Sundbyberg |
Avanti#2I och med andra numret verkar redaktriserna Sanna och Victoria ha givit upp de flesta tankar på att göra ett resefansin och upplåter i stället glatt och villigt utrymmet till ganska mycket texter och tecknade serier av sina polare. Fortfarande är det redaktriserna som presterar det läsvärda, som t ex Sannas fotsatta resedagbok från Latinamerika, och tyvärr verkar det övriga materialet denna ha valts ut med tanke på politisk färg snarare än konstnärlig kvalité. Serietecknerskan Sofia Rova har t ex en mycket ren, kontrastrik och tilltalande teckningsstil i sina "roliga ensidor", men hennes förkärlek för att utmåla folk som ensidigt korkade ger mig otäcka Ackebokrypningar i kroppen. Och vissa av textinslagen befinner sig så långt in på pekoralets territorier att tanken går till proggens allra mest stolle-idealistiska sjuttiotal. Sanna och Victoria borde sluta med att vara så kollektivistiska och göra hela tidningen själv, för i så fall skulle den mycket väl kunna vara rätt bra. Just nu har Avanti väldigt långt dit.
|
Amatörserietidning, 44 s A5, 25 kr, december 2000 Dan Johansson |
Sauerkraut#9Den här tidningen är så fel och så kass att man bara kan skratta åt eländet. Det rör sig alltså om en amatörserie-relikt från slutet av 70-talet, och förevarande nummer ger intryck av att ha tinats upp från en glaciär där det ramlat ner cirka 1995. Förr-förra generationen amatörserietecknare visar världen vad de kunde fylla sina papperskorgar med när Sandro Müntzing var embryo, och det är ingen vacker syn. Pär Myrhills valhänta och osjälvständiga vardagsrealism framstår i det här sällskapet som en av tidningens verkliga höjdpunkter, och varken Johannes Nilsson eller David Liljemark vill påminnas om att de faktiskt en gång hade så pass dåligt omdöme att de fäste sina bidrag på papper. Gud bevare oss.
|
