Amatörserietidning, 36 s A5, 20 kr, novenber 2000(?) |
Coco Moodysson: Coco Platina Titan 3000#1Vid 30 års ålder är Coco Moodysson i äldsta laget för att vara amatörseriedebutant, men det är så vitt jag förstår en serietecknarskola som lurat ut henne på den hala, hala isen. Faktum är att hon är lite väl bra för att vara amatörseriedebutant också, ja, osedvanligt bra för att vara amatör över huvud taget. Naturligtvis arbetar hon i den slitstarka genren "Självbiografiska serier" och berättar underhållande anekdoter från sitt förflutna. Det handlar om hur hon i högstadiet var bjöd in sig till Ulf Adehlssons residens, där en klasskamrat var barnvakt, om hur det var att jobba i kassan på Ica en sommar, om en gammal pojkvän och om att plugga italienska på plats i Italien. Både berättarstil och teckningar håller toppklass, hon ritar lite så där artsy-naivistiskt, men med full kontroll över berättandet. Okej, det är kanske inte så himla originellt, men väldigt bra. Jag kan bara rekommendera och hoppas att det kommer fler nummer. Men med tanke på vissa branschrytkten om en förestående publicering i Galago florerar så kanske hon snart är för fin för fansin, så passa på och köp innan hon börjar ge ut tecknade romaner för bokklubbspubliken. |
Fansin, 32 s A5, 10 kr, januari 2001 Björn Ahlén, Eslövsgatan 2a, 214 38 Malmö |
Deliriumkatten#2Alla som går omkring och fortfarande saknar Schipperke trots att Johannes numera fyller väldigt många av Mega-Pytons sidor med sina alster kan trösta sig med det här fansinet. Gänget bakom tidningen är några år yngre än sin store förebild, och saknar dennes besatta sociopattendenser, men influenserna är i största allmänhet så pass tydliga att känslan är den av en Johannes i skarven mellan Azlheimer och Schipperke. Här bjuds såväl s k "rants" som recensioner av preparat från Smart drug store. Som bonus finner vi några serier om missanpassade tonåringars liv på botten samt en i sammanhanget apart och ganska förvirrad recension av Åsa Grennvalls senaste album. Serierna är slarvigt ritade, men de är okej. En rätt bra tidning på det hela taget, jag läser ju liksom det här än förra veckans postrocksfansin.
|
Seriealbum av Jason |
Vänta Lite..När jag såg Jason på bokmässan förra året var han en tunn, försynt norrman med glasögon. Jag vet inte om hans utseende säger något om hans konstnärskap, men någon slags inledning måste jag ju ha på den här recensionen. Det jag läst av Jason tidigare har mestadels lämnat mej ganska tom, men jag har alltid hyst respekt för honom. Antagligen beror det på serien "Pervo" som jag läste för flera år sedan, när jag slukade allt som bara andades alternativ konst, och då tyckte jag den var väldigt bra. Han gjorde ju ett jävla snesteg med det förra albumet på Optimal, "Fickan full av regn", men det var det väl ingen som gillade så varför ska jag sitta här och skriva ovässentligheter. Hur som helst, i det albumet visade Jason upp en förkärlek för surrealism och att leka med bilder. I det nya albumet från Ingemar & crew har han tonat ner surrealismen en aning, men den finns fortfarande kvar i periferin. Jag vet inte riktigt om jag gillar att alla vuxna män går omkring på styltor istället för att de kör runt i bilar, det är väl kul en gång sådär men varför ska han envisas med att köra det surrealistiska konceptet jämt? Jason har även sedan förra albumet bytt ut människofigurer mot små fula djur. Synd, för den där flickan i förra albumet var riktigt söt i vissa rutor. Fabeldjursserier känns rätt "gjort" och jag tycker inte att Jason når någon särskild effekt med att ha djur istället för människor som karaktärer. Om det ska vara fabeldjursserier vill jag ha söta djur. Här är de bara groteska. "Vänta Lite.." handlar om en hund eller nåt sånt som heter Jon. Vi får följa hans liv, från barndomen till en antagen död. I hans barndom händer något dramatiskt som kommer att påverka hans vuxna liv. Hans kaninpolare dör nämligen i en homoerotisk invigningsritual till en Läderlappenklubb. I och med begravningen växer Jon, symboliskt, till en man. (Det är faktiskt väldigt fint fångat av Jason, och här funkar surrealismen för en gångs skull.) Jon verkar inte vara så mentalt begåvad för han hamnar på fabrik och jobbar där tills han är fyrtio. Sen blir det knas, han börjar konsumera sponken och massa hemskt. Det är lite klichéaktigt där, men eftersom jag dras till tragiken i tillvaron accepterar jag det och slutet är härligt sorgligt, eller lyckligt, hur man väljer att se på det. För det är en fördel med Jasons serier, de är öppna att tolka ganska fritt. Jag måste säga att jag gillade serien i det här albumet. Därmed inte sagt att jag gillade albumet. Alltså, serien är bra, den hade varit ett mästerverk om den publicerats i något obskyrt norskt fansin, men i och med att den placerats mellan hårda pärmar med färgtryck så höjs kraven till en nivå som den inte riktigt kan nå upp till. Den är värd att läsa, men inte att köpa, så gå iväg till något lokalt bibliotek och låna albumet där innan borgarjävlarna privatiserar dem! |
