Serietidning, tabloid, 24 s. Kostar av någon anledning två dollar om man har turen att hitta den i butik, annars kostar den svindlande $7.50 vid beställning per post inom Staterna (möjligen är det ännu dyrare för oss stackars européer, jag har inte orkat göra några efterforskningar), mars 2001 2318 2nd Avenue#11318 |
Northwest Extra!#16Dennis P Eichhorn får väl numera betraktas som en mindre celebritet i det här landet efter att ha blivit intervjuad i Galago och även ha medverkat med serier såväl där som i Pox och möjligen även Mega-Pyton, jag minns inte så noga. Med tanke på det behöver jag egentligen inte berätta att han skriver manus till serieskrönor som utger sig för att vara självupplevda och får diverse tecknare av varierande skicklighetsgrad teckna dem. Något som betydligt färre känner till är att han ända sedan 80-talet även är redaktör för denna oregelbundet utkommande kulturtabloid som han proppar full med ganska trevligt material av gamla motkulturbekanta som t ex Bukowski, Crumb, Pekar och Hunter S Thompson. Även om den innehåller en hel del textmaterial så verkar det råda viss övervikt för tecknade serier. Tyvärr så är listan över medverkande genom åren mer imponerande än vad tabloiden egentligen är, eftersom mycket av materialet är återtryck av i vissa fall ganska väl spritt material. I det senaste numret tas t ex fem sidor upp av en i och för sig bra, men tre år gammal serie av Mary Fleener som jag redan läst på annat håll. Även Allen Ginsbergs dikt "Howl" återges i sin helhet, vilket med tanke på diktens ryktbarhet och klassikerstatus enbart känns som en ursäkt för att få använda ett femton år gammalt Crumb-porträtt av Ginsberg på omslaget. Det som räddar mig från en känsla av att vara fullkomligt blåst på två dollar är en trevlig seriesida av Ivan Brunetti, men även en lång dokumentärserie om den beryktade amerikanska fackföreningen IWW eller "wobblies", som de också kallades. Den gamle proggaren Colin Upton har tecknat och redaktör Eichhorn skrivit manus. Berättelsen om de minst sagt radikala wobblies’ uppgång och fall under tiden kring det första världskriget är så pass intressant och engagerande i sig att det inte spelar nån större roll att framställningen är mycket saklig och inte så där överdrivet populär till sin ton. Den berättar historien om ett helt annat Amerika än det av idag, ett Amerika där politiskt radikala rörelser snabbt kunde vinna mark och bred folklig popularitet. Även om stoffet är välkänt för gamla rävar som jag själv så framställs det här i så pass slagkraftig form att serien definitivt förtjänar att översättas till svenska och möjligen ge lite ideologisk resning hos de unga antirasister, ninjafeminister och militanta veganer som kanaliserar sin frustration över sakernas tillstånd i förvirrade nedskräpnings- och vandaliseringsräder längs Götgatan. Men jag vågar inte hoppas på speciellt mycket. |
Frankerat svarskuvert till |
Money well spent#2&3/4Martin Helge förtjänar en uppmuntrande klapp på axeln för sitt hyfsat festliga förhör med Andreas Hellman. (Han verkar vara någon form av musiker. Att man väljer ett bandnamn som "Incognito Pop" tyder på att han borde ge fan i det) I övrigt har han en hel del att lära i den ädla konsten att väda sitt privata missnöje offentligt. Man ska exempelvis passa sig jävligt noga för verbal ekvilibrism. Det är en ett knivigt hantverk och när man gjort sig skyldig till omskrivningar typ "Annas röst kastade sig över mina hörselorgan" vet man att man mysslyckats. Om det inte är att försvåra rakt och tydligt. Lite konstigt att så många i skrivartagen lider av poesi när det säljer så välförtjänt illa. Tycker jag i vart fall. Men poesi lär väl å andra sidan vara hundraprocentig skribentläsning, vad jag förstått. Vem läser Öijer utan att fuska lite med ordbehandlaren själv? Skriv och berätta så kan jag kalla dig lögnare. Du når mig kanske på Schipperke77@hotmail.com. (Då menar jag verkligen "kanske". Har inte fått mail på en månad. Fungerar allt som det ska? Är jag verkligen så ointressant och isolerad?) Sen blir jag alltid lika lack på folk som verkar inom den självspäkande självutgivartraditionen utan att betyga "Schipperke" sin vördnad. Helge väljer istället att hylla det där jävla "Promenade" - fansinet jag retat upp mig på en längre tid utan att läsa. Dom står definitivt på min vedergällninglista. Helge kommer undan med en varning den här gången gillt. Och hör sen. Att han går på den folkhögskola jag är inskriven på under diffusa premisser färgar inte mitt beslut åt någotdera hållet. Jag blandar inte affärer och politik hörrni. Om någon därute studerar på konstfack undrar vi i Projektet vad ni gillade våran installation på den där "festen" sista fredagen i mars. Ta det som en konstnär. Gör er den tjänsten. Kontaktar ni polisen kommer vi nämligen döda er.
|
Amatörserietidning, 40 s A5, 25 kr, december 2000 Henrik Bromander |
Bromander#4Ännu en gång är Henrik Bromander ambitiös och berättar en lång historia i sin tidning, och ännu en gång får han till det rätt bra. Historien handlar denna gång om ett grabbgäng som ger ut ett konspirations-/ufo-fansin. Ännu ett försök att berätta om erfarenheten av att vara seriefan via metaforer; fläktförsäljare eller serietecknare, leksakssamlare eller seriesamlare, ufo-fansin eller seriechock, finns det egentligen någon skillnad och spelar den i så fall nån roll. Min främsta kritik mot serien är att den utspelar sig i en miljö som ska föreställa Förenta Staterna av i dag, men i själva verket är nåt slags aldrig-aldrig-land-hybrid av Henriks egen svenska småstad och det låssas-amerika som skildras i TV-serier och Hollywoodfilmer. Serien hade vunnnit mycket i trovärdighet av att planteras i en miljö som upphovsmannen har mer erfarenhet av. Och den hade vunnit mycket i läsglädje av att dras ut över fler och/eller större sidor, för alldeles för många rutor består av gigantiska textplattor eller pratbubblor med små mikrofigurer hopträngda i nåt hörn. Henrik har således fortfarande problem som tecknare och serieberättare, även om han ju alltid har varit väldigt en uppfinnings- och infallsrik epiker. Han håller sig därmed kvar på den där besvärliga "alldeles under riktigt bra"-nivån, och det verkar som att han insett detta själv och givit upp serietecknarambitionerna, åtminstone för ögonblicket, för nästa nummer ska bli en renodlad textutgåva. En mycket naturlig utveckling, med tanke på hur löjligt textrik numrets serie är och hur det redaktionella materialet i vanlig ordning tar upp ett antal tättskrivna sidor. Det redaktionella materialet är faktiskt det mest fullödiga i Bromander#4, med väldigt långa brev från Simon Gärdenfors och Johannes Nilsson. Med tanke på att Johannes faktiskt har en del fans bör dessa kanske förvarnas om att dennes tre sidor långa brev är intressant nog för att i sig motivera ett köp. |
