Amatörserietidning, 24 s A5, 15 kr, mars 2001 Åbogatan 4D |
Sandro Müntzing: Sandros Utlämning#1Landets förmodligen bästa amatörserieförmåga just nu ömsar skinn genom att lansera en ny titel, allt i en fåfäng förhoppning om att hitta fler läsare med en mindre pubertal titel än den gamla ("Stake"). Det handlar denna gång, precis som de flesta andra gånger, om anspråkslös vardagsrealism med självbiografisk ton i ett flertal kortare episoder. Serierna är roliga och lättsamt underhållande, och Sandro är en tecknare med en unik, naturlig känsla både för serieteckningar och serieberättande. Flera av serierna är slarvigt ritade, till synes i all hast, men den skissartade stilen känns snarare som en styrka och ett medvetet konstnärligt ställningstagande än som egentligt slarv, eftersom de snabba skisserna är långt mer uttrycksfulla än de skulle kunna ha varit efter timtal av omsorgsfull tuschning. Sandro tycks leka fram sina serier lika naturligt som han andas. Det finns faktiskt väldigt få tecknare även ovan jord här i landet som skulle kunna slå honom på fingrarna vad gäller levande, expressivt serie-flyt. Det enda som fattas för att fylla hans verk med ett innehåll som mäter sig med det bästa serieformen har att erbjuda är livserfarenheter. Jag tycker i och för sig inte att man kan begära att en femtonåring ska kunna få ur sig bättre serier än dessa, men det känns ändå lite frustrerande att tänka på att han sannolikt inte kommer att kunna bli innehållsmässigt album-mogen förrän om si så där en fem år eller så. |
Fansin, 228 s A5, en jävla CD medföljer, $7.95, december 2000 p. O. Box 3061 |
Yeti#1När jag för drygt tio år sedan började läsa amerikanska fansin så fanns det två innehållsmässigt likartade konkurrenter på den allmänkulturella arenan att tillgå: Forced Exposure och Chemical Imbalance. Båda skrev de om sinnessjuk musik, bra serier, s k kultförfattare och om andra fansin, och blandade upp det med enstaka texter åt det lite mer litterära hållet. I Forced Exposure odlade redaktionen en störtskön, cynisk, formuleringsglad stil som var inspirerad av Richard Meltzer, en stil som i sin tur sedan influerade Johannes Nilsson. Vissa Forced Exposure-skribenter gick sedermera vidare till fortsatta karriärer på så pass välrenommerade publikationer som The Wire och Bananafish. Chemical Imbalance å sin sida odlade en mer akademisk stil, som även kom till uttryck genom att de utvidgade sitt fokus till att även inbegripa frontalgestalter inom hela 1900-talsavantgardet, inklusive även gångna tiders kultförfattare och dammiga surrealister. Den torrare, mer nördigt faktaspäckade stilen, tillsammans med det gubbigare innehållet, gjorde att Chemical Imbalance alltid kändes som en Tommie Steele vid sidan av Forced Exposures Elvis, men jag läste blaskan ändå, trots att CI-redaktören Mike McGonigal mobbades stenhårt i det redaktionella materialet i Forced Exposure (jag sa ju att de var en influens på Johannes!). Av diverse orsaker så upphörde den på sedvanligt fansinvis oregelbundna, men ändå, utgivningen av både FE och CI några år in på 90-talet. Forced Exposure lever kvar som postorderservice, men Chemical Imbalances undergång berodde på att Mike McGonigal satsade på en karriär som heroinist i stället. När han 1996 kom fram ur heroindimmorna med ett comebacknummer av Chemical Imbalance så fick man en känsla av att han snarare gjort tidningen för att bevisa att han var drogfri och för att få tillfälle att vädra en del material som nu fått ligga till sig ett slag än för att han egentligen var speciellt intresserad av att ge ut ett aktuellt, allmänkulturellt fansin. Sedan dess har han försörjt sig som frilans för diverse tidningar, mest såna mer eller mindre "alternativa" gratisnöjesveckotidningar som finns i parti och minut där borta i Staterna, men även för en del garanterat trista mainstreamtidnskrifter. På sistone har han börjat hor-skriva för amazon.com, men som tur är investerat pengarna han tjänat i att ge ut sitt nya fansin Yeti. Även om själva formatet är annorlunda (bok i stället för magasin) så känner man till fullo igen innehållet från Chemical Imbalance när den var som bäst. Här finns i och för sig en del hyfsade serier (James Kochalka, Brad Johnson), alldeles för många totalt ointressant bilder (foton från Olympia, illustrationer av nån gammal död stofil), en del intervjuer, i allmänhet kanske lite väl korta och torra (i Chemical Imbalance var intervjuerna i och för sig torra, men de kändes mer som huvudrätter än som cocktailplock), men i de flesta fall samtalas det med intressanta personer, som t ex Terry Riley, Träd, Gräs och Stenar, Mike Kelley och hans konstnärspolare i experimentmusikgruppen Destroy All Monsters, vars ryktbarhet aldrig nått upp till den som konstnärerna nått upp till på egen hand, är inte världen orättvis så säg? Men det som framför allt fångar mitt intresse är givetvis det mest fansin-aktiga materialet: en alltför kort genomgång av den säregna musikgenren lo-fi-black metal, en skildring av en vistelse på avgiftingshem för narkomaner, ett utdrag ur en roman där en ung tjej flyttar till Florida och livnär sig på att vara S/M-sällskapsdam, en lång artikel om den besynnerlige kufen Harry Smiths liv (i och för sig verkar denna artikel bygga på exakt samma stoff som The Wires utmärkta genomgång av mannens liv och karriär och som trycktes drygt ett halvår innan Yeti, men några av mannens fältinspelningar av fallande regn är inkluderade på den medföljande CD:n, så seriösa Harry Smith-fans borde föredra denna utgåva) samt ett reportage från det av strålning från kärnvapentillverkning utsatta samhället Oak Ridge i Tennessee. Jag har bara orkat spela CD:n en enda gång, men den lät väl okej. Så vitt jag kunde minnas var det fråga om typisk vit indie som den låter år 2000: lite glitch, lite kraut, lite gitarrpop. De flesta inspelningarna hade nåt slags koppling till innehållet i fansinet. På det hela taget en trevlig liten utgåva. |
Bok, 190 s. Proprius förlag, Stockholm 1971 Kan beställas hem till varje bibliotek i landet |
Så minns jag 10-taletVill inte verka tjatig, men jag är jävligt trött på självbiografisk vardagsrealism, åtmistonde i den form i vilken en ung, svensk serieskapare av idag väljer att presentera den. Skälet lär ju vara att dom unga människor som väljer att berätta om sin vardag i serieform lever så förvillande lika liv, och jag vet redan långt mer än jag vill om hur alienerade unga människor med småstadsuppväxt och medelklassbakgrund lever idag. Då flyr jag gärna till historien. Särskilt intresserad är jag då av alldagliga detaljer rörande förfluten vardag. Men utan ett subjektivt sammanhang blir läsglödjen av en inte riktigt lika inlevelsefull sort. Därför gladde jag mig något oerhört när jag i min jakt genom farsan bokhyllor efter något att läsa under betald artbetstid stötte på den här lilla volymen, som samlar de bästa bidragen från en tävling Sveriges Radio utlyste någon gång mot slutet av sextiotalet gällande självbiografiska iaktagelser från seklets början. Svältår, upplopp, risbastu, och den stillsamma tillvaron som tågkonduktör i tio-talets Småland är välkommna teman för en som sett sig skelögd på ensamma existenser bland hyllmetrar alternativmusik. Vi har till och med en återkommande bov i dramat i form av den gamla utsugaren Hungerskjöld, så kallad då han i sin kraft av vad det nu var för ministerpost skickade svenska råvaror till de tyska soldaterna under dom värsta briståren. Många behöver påminnas om att en "olycklig barndom" en gång i tiden betydde att sitta och stirra på en isfläck på väggen intill sin svältande mor även i det här landet. Många av bidragen är dessutom "mycket välskrivna", som man uttryckte saken i dåtidens recensioner.
|
