Seriealbum, 176 s A5, $14.95

Top Shelf Productions, december 2000

Tom Hart: The Collected Hutch Owen Volume 1

För ett antal år sedan gav Tom Hart själv ut en serietidning med namnet "Hutch Owen’s working hard". Den handlade om luffaren Hutch som avsagt sig all delaktighet i den västerländska civilisationen och hur han utförde direkta aktioner för att väcka folk till revolutionärt klassmedvetande. Berättelsen kretsade framför allt kring Hutchs kamp mot multimediajätten Worner Products och deras marknadsföring av prefabricerad rebellkultur. En viktig aspekt på serien var dess träffande beskrivning av hur kultur- och mediaindustri fungerar och arbetar, hur snabbt de plockar upp minsta uttryck för motkultur, tonar ner dess mest kontroversiella och systemfientliga sidor och använder motkulturens rebellstatus som ett säljargument. Serien slutade på ett ganska pessimistiskt vis med en dystopisk framtidsskildrning där Hutch själv dött och hans protestaktioner reducerats till bärande tema i ett datorspel. Serien nådde viss popularitet och ledde till ett flertal utgåvor på rätt små och oberoende, men ändå, förlag. Tyvärr visade det sig att Hart inte kunde leverera speciellt väl när han inte använde sig av figuren Hutch. Hans historier tenderade att bli alltför flummiga och abstrakta, de saknade den revolutionära kraften och den effektiva figurteckningen hos Hutch-berättelserna. Lyckligtvis har han i diverse sammanhang återvänt till sin figur några enstaka gånger, och nu samlas alltså allt Hutch-material till en bok. Det första av de nyare avsnitten är i mångt och mycket en upprepning av originalberättelsen, men med Disneyfieringen av främmande, snarare än amerikanska, kulturer som tema. Då är de två sista avsnitten mer intressanta: I det ena tar en utblottad Hutch värvning som allt-i-allo på en optionsmäklarfirma eller liknande. De män i 20-årsåldern som regerar de kapitalflöden som styra allas våra öden presenteras som obildade övre medelklasstöntar som rantar runt och häver ur sig plattityder dagen lång. Självfallet har serien ett olyckligt slut; kapitalismen regerar, och alla försök att stävja dess fördummande affekter är dömda att misslyckas. Den enda effektiva försvarmekanismen tycks vara att likt Hutchs kompis ägna sig åt ohämmad nostalgi i stället för att reta upp sig över hur illa det är ställt. Albumets sista episod behandlar den alltid lika brännande frågan om det är bättre att kämpa i underjorden och leva i fattigdom eller att sälja ut och försöka ändra systemet inifrån. Denna konflikt gestaltas genom Hutchs möte med en gammal flamma som numera arbetar på ett glassigt livsstilsmagasin. Hon tycker att Hutch är barnslig och omogen, medan Hutch anklagar henne för att ha givit upp.

I Hutch Owens-serierna lyckas Hart på ett föredömligt enkelt och lättläst vis åskådliggöra centrala tankegångar i flera radikala samhällstänkares verk, och det är ingen större överraskning att han har böcker som Naomi Kleins "No Logo" och Thomas Franks "One market under god" på listan över rekommenderad läsning på sin hemsida. Mer överraskande är kanske det faktum att han faktiskt har en hemsida. Det rör sig alltså om något slags vänsterpropaganda, men en rätt desillusionerad sådan, eftersom Hutch-serierna inte ger någon speciellt idealiserad bild av de protestformer som står till buds. Civil olydnad, modifiering av affischtavlor, konusmentbojkott, underjordisk utgivningsverksamhet, försök att ändra systemet inifrån, hackerterrorism, vilken metod man än använder kan man i bästa fall vänta sig ett erbjudande om jobb, i värsta fall total likgiltighet eller att ens idéer snos och används i en marknadsföringskampanj.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Jag tycker att det är underligt att dessa utmärkta serier inte redan översatts till svenska och givits ut av typ Ordfront.
FJ

Serietidning, 48 sidor, 3.95 $

Fantagraphics, februari 2001

Peter Bagge: Hate Annual #1

Peter Bagge har ju numera, efter ett halvt decennium av lägsta tänkbara verkshöjd, förmånen att arbeta fri från förväntningar. Klokt nog försöker han sig inte på några stelkrampsdrabbade ansatser till dom mästerverk som av allt att döma numera är honom helt utom räckhåll, utan bjuder på fullgod toalettlektyr i form av några kortare serier lika menlösa och hemtrevliga som en hyfsad sitcom typ "Spin City" eller "Frasier", och ett par texter som sin tacksamhetsskuld till Lisa Carvers naiva entusiasm och Jim Goads folkilskna stridslystnad till trots är riktigt festlig läsning.
Johannes Nilsson

Amatörserietidning, 12 sidor A5, 10 kronor, mars 2001

Skicka pengar till någondera av skaparna, vars respektive adresser ni hittar i samband med närmsta recension av "Livets ord" eller "Bromander". Använd sidans sökfunktion.

Hon var femtio

Henrik Bromander och Sigge Andersson har i jamserieform gjort en fritt hållen cover på Simon Gärdenfors gamla skröna om sina sexuella utsvävningar på ett ålderdomshem. I bägges fall är det deras bästa serie på länge. (I Sigges fall rentav så länge som "någonsin") Henrik får gärna fortsätta i den anspråkslösa riktningen.
Johannes Nilsson

Serietidning, 52 s., 3.95 $

Drawn & Quarterly, februari 2001

Ed Brubaker och Jason Lutes: The Fall

En sådan här utgåva kan bäst beskrivas som ett symptom på seriekonstens svåra idékramp nu när dom självbiografiska utsvävningarna alienerat oss läsare i kraft av sin mängd. Att använda den jordnära vardagsrealismen som avstampspunkt när man fabulerar fritt syns mig en utmärkt idé om man ska snacka kreativ teori. Tyvärr avslöjar ett sånt förfarande bara upphovsmännens totala brist på fantasi när det utmynnar i såna här tv-mässiga deckarpastischer. Istället för att ta fasta på lägsta gemensamma nämnare som om man brödskrev andra rangens detektivromaner för uttråkade blendkärringar med stressfri arbetsmiljö bör man ta vara på dom singulariteter man ramlar på med jämna mellanrum så fort man är ute och rör på sig.
Johannes Nilsson

Serietidning, 84 s, 29:-

Egmont Serietidningsförlaget AB, juli 2001

Megapyton #42, (4/2001)

Min Inspiration börjar sina. Ett faktum som blir tydligt om man granskar mina krönikor i MegaPyton i ordningsföljd. Substansen tunnas ut, kvaliteten sjunker och min skam ökar för varje nummer som gått sedan jag redogjorde för mitt hjärtas korrespondens i slutet av förra året. Så jävla typiskt när jag slutligen får chansen att nå en publik som inte ryms i mitt vardagsrum. Min rodnad tilltar förstås när Simon och Mats plötsligt presterar det nummer vi magsura baksäteschaufförer gnällt efter sedan Simon tillträdde. Äntligen får till exempel Ivan Brunetti bre ut sig på fler sidor än två, i form av den nio sidor långa "Hrrlfk! 1784 saker som får mig att vilja spy", ett konkret bevis för att Dan Clowes tes om serierna som hatets konstform har bärkraft som annat än kvick aforism. Jag tappar koncepten, analysen, formuleringarna och ansiktet fullkomligt i entusiasmens hetta och kallar Brunetti för "Världens bästa serietecknare". I såna här lägen kan jag förstå varför Andres Lokko skriver såpass flåshurtigt som han gör. Inte utan en viss avund därtill.

Övriga medverkande lämnar också dom föga utrymme för den form av glödgade påhopp jag gör bäst. Mitt käraste offer Mats Jonsson visar till exempel helt nya sidor i "Viljans Triumf", en hånfull uppgörelse med sin tid som filmvetare, fylld av det förakt en god serie kräver. Den påträngande självömkan han tvingat på oss tidigare likt den packade svårmodare som hänger över ens axel en blöt kväll igenom och kräver ens sympati reduceras till smakfull självironi i sällskap av seriens ymnigt förekommande personangrepp. Mats styltiga dialog passar också utmärkt i det mindre allvarsamma syftet att illvilligt granska olika festliga schablonfigurer. Kan man snacka kreativ nytändning? Ja, om man ska ta till det högstämda tonläge Mats Jonsson förhoppningsvis lämnat bakom sig. Själv vill jag gärna tolka hatets fruktbarhet som en bekräftelse på den profetia vi framlade i senaste Ukraina om buskisens snara återkomst.

Henrik Bromander debuterar ovan jord med ett manus tecknat av min bror han producerat med motiveringen att "det har aldrig gjorts någon bra skräckserie i det här landet". Lyckligtvis misslyckas han, med högst besynnerligt och alltigenom underhållande resultat. Den litterära stilen är barnvänlig och handlingen tycks berättad av en stjärtglad elvaåring på Kollo. Men istället för någon billig EC - punchline hamnar vi i psykologstolen och får oss den trubbiga psykoanalys man vant sig vid att vänta från Bromander till lags. I och med det oväntade genrebrottet ger det i sig slitna Bromandergreppet full effekt, till skillnad från när det förekommer i dom något platta psykologiska fallstudier han presenterar i olika kulspetskladdiga fansins. Ett mästerverk i haveriets estetik.

Simon Gärdenfors visar också att hans något naiva bildspråk och berättarteknik passar bäst till barndomsskildringar och pöms när han med den hjärtevärme han ensam behärskar i Seriesverige redogör för sin kärlek till den gamla barnseriefiguren "Katten Nisse". Och Sam Hendersson bevisar att "Humor kan vara roligt", till glädje för alla oss som börjat misströsta i den frågan.

I övrigt innehåller MegaPyton den vanliga blandningen av underhaltig- till medelmåttig utfyllnad (KAZ, Rasmus Gran och Henrik Lange) och kulturgärning. (Joe Matts tidiga nummer av Peepshow) Man kan nog lugnt utgå från hemsidans samtliga 14 besökare redan köpt det här numret, såtillvida dom inte medverkar själva redan, men det jag hade helt enkelt lust att skriva den här recensionen, för att ursäkta den senaste tidens felsteg. Och slicka lite väl utvalda rövar.
Johannes Nilsson