Serietidning, 36 s, 45 norska kronor

No Comprendo Press, juni 2001

Christopher Nielsen: Weltschmerz#8

Än idag, år 2001, känns det som att den norske tecknaren Christopher Nielsen är sorgligt okänd i Sverige. Detta trots att han publicerats mer eller mindre regelbundet i Galago ända sedan mitten av 80-talet, trots att han givit ut ett album här, och trots att han är en av de allra bästa europeiska serieskaparna över huvud taget. Förutsättningar för ett bredare genomslag har inte fattats: "To trötte typer", hans genuint norska överföring av den amerikanska underground-serien Freak Brothers till en mer realistisk miljö har både sex, droger, våld och slagkraftiga figurer. Den har dessutom under det senaste året blivit till en tecknad TV-seriesuccé i hemlandet. Det måste dock erkännas att Nielsen till en början, ja fram till en bra bit in på 90-talet, var en rätt oslipad tecknare. Han intresse har alltid legat snarare på figur- och miljöskildring, på att skapa en realistisk dialog och på att väva intressanta historier än på att likt exempelvis Lundkvist eller Pirinen utveckla och förfina den grafiska tyngden hos det förra sekelskiftets rakstugetecknare. Detta har troligen legat honom i fatet En annan sak som troligen förhindrat hans genombrott hos kritikerna är det faktum att han i en sådan fundamental utsträckninng är just en serietecknare, och att det uteslutande är just i serieform han arbetat som satiriker och samtidsskildrare. Vidare har hans förkärlek för att göra lite längre serier effektivt hindrat honom från att på ett ett vettigt sätt nå ut med sina serier utanför seriemagasinen, vare sig här eller hemma i Norge. Han är, i motsats till de flesta andra i det gamla Galagogardet , ingen stripp-, skämt- eller ensidesgag-tecknare.

I Nielsens samlade verk kan man skönja två typer av arbeten: Först och främst de underhållande skrönorna med berättarglädje och realism som största tillgång. Dessa serier har vi i Sverige sett exempel på med hans Två Trötta Typer-berättelser, men även t ex hans tyvärr aldrig översatta, albumlånga berättelse "Jazzbacillen", som rönte stor uppskattning i Norge, kan räknas dit. Man kan kalla detta material för socialrealism om man behöver den typen av rättfärdigande av sin underhållande läsning.

Den andra typen av berättelse han ägnat sig åt är mångbottnade satiriska berättelser. En del tidiga exempel på dessa såg vi i Sverige samlade i hans album "Blitz Tours", men under de tio år som gått sedan det kom ut har dessa serier sällan synts till i på svenska. Denna typ av serierhar sedan 90-talet stadigt utgjort innehållet i den oregelbundet utkommande tidningen Weltschmerz. I Weltschmerz är satiren sällan speciellt uppenbar, i den mån det nu egentligen rör sig om renodlad satir. Ofta är sedessatiren nämligen vidöppen mot filosofisk-existentiella spörsmål. I föreliggande nummer spänner innehållet från en egentligen ganska enkelbottnad religionskritik i det sista avsnittet av en längre följetong om framväxten av en Walt Disney-religion i en avlägsen framtid till novellserien "Rulletrappen", där den mänskliga erfarenheten beskrivs som en evig uppåtpromenad i en ändlös, nedåtgående rulltrappa. De nakna människorna strävar villkorslöst uppåt, utan att ens ifrågasätta vad som finns vid rulltrappans topp. När novellens huvudperson trotsar konvenansens regler och börjar låta sig föras nedåt drabbas han av dödsångest och ger sedan upp och återgår till den meningslösa färden uppåt. I en tematiskt näraliggande episod diskuterar Nielsens tre återkommande figurer Optimisten, Pessimisten och Fatalisten om vilken sorts egenskaper som varit mänskligheten mest till fromma under evolutionen. Det akademiska dammet runt den egentligen ganska seriösa diskussionen blåses bort av de underhållande friktionerna mellan personernas respektive läggningar. Vidare lättas stämningen upp även av en del kortare skämtserier: ett avsnitt av den återkommande "Mens vi venter på dommedag", denna gång i sedessatirens tecken, samr två korta avsnitt med den så vitt jag kan bedöma nya figuren Kåte Patti Prostituert. Dessa serier är så icke-PK, åtminstone ytligt sett, att jag har svårt att tolka dem som annat än pasticher på gammal klassisk undergound av det mer mansgrisiga slaget. Eller medvetna provokationer för provokationens egen skull, läs själv och ta ställning.

Med Weltschmerz vill Christopher Nielsen får oss att skratta, men inte för mycket. Viktigare för honom är, misstänker jag, att vi tänker efter, ifrågasätter våra värderingar och normer. Weltschmerz är ett välgörande och ibland provocerande motgift mot ens egna fördomar, precis som god satir ska vara. Det här numret är en förnämlig introduktion till titeln, om man nu inte vill köpa samlingsalbumet "Propaganda" med ett urval serienoveller, främst från Weltschmerz, som också kom ut nu i sommar.
FJ

Seriealbum, 230 sidor, 28.95 $

Fantagraphics, juni 2000

Joe Sacco: Safe Area Gorazde

Joe Sacco verkar dras till krig och elände. Innan den här boken, som handlar om inbördeskriget i Bosnien, har han ju hunnit att berätta om både Palestina-konflikten och Gulfkriget. Men till skillnad från de flesta krigskorrespondenter som springer runt med halvstånd och fotograferar lik som sprängts i tre bitar och gråtande änkor så är Sacco mer intresserad av att berätta bakgrunden till konflikten och skildra vanliga människors liv. Men det klart, annars hade han ju inte varit den fixstjärna på alternativseriehimlen som han är.

I "Safe Area Gorazde" berättar Sacco om den lilla staden Gorazde i sydöstra Bosnien, som var omringad av serberna under inbördeskriget och i mitten av 90-talet helt avskuren från omvärlden. Innan kriget levde muslimer och serber sida vid sida i samexistens, under Titos och socialismens broderliga kappa. Men som ni känner till brakade helvetet löst i början av 90-talet när nationalismen upphöjdes till dogm.

När Sacco kommer dit har de värsta stridigheterna upphört men Dayton-avtalet är ännu inte undertecknat så någon riktig fred råder inte. Sacco träffar en universitetslärare som heter Edin som blir hans vän och guide i staden. Mycket i "Safe Area…" är Edins historia, om de fasligheter han upplevde som frivillig soldat i kriget mot serberna, av vilka många var hans tidigare grannar och vänner. Sacco låter också en massa andra personer berätta sin egen historia, många är flyktingar som kommit till Gorazde från områden där serberna härjat värre, som Srebrenica.

Sedan "Palestine" har Sacco börjat rita mer realistiskt, jag måste nog säga att jag gillade de gamla teckningarna bättre som var mer cartooniga. Å andra sidan blir det jävligt effektfullt med de nästan fotorealistiska bilderna när Sacco berättar om hur det kunde se ut på sjukhuset i Gorazde under serbernas ockupation eller hur en etnisk rensning av en by kunde gå till. Oavsett vilken stil han använder måste väl Sacco vara en av de sjukt grymmaste tecknarna som är verksamma, fast jag bryr mej egentligen inte om sådana petitesser som teckningar… Men det är ju alltid trevligt när det är fint!

Det tog mej nästan ett år att läsa ut den här boken, den låg framme på nattduksbordet och dammade och blev bara läst i etapper då och då. Jag vet inte om det beror på mitt allmänt minskade serieintresse, eller på att boken inte är nåt vidare bra. Jag vill helst tro det förstnämnda, för nu när jag bläddrar igenom den igen så känns det skönt i magen. "Safe Area…" är bra. Men nu tycker jag det är dags för Sacco att göra ett fett album om sin runkångest eller om sina senaste förhållanden. Det är skumt med Sacco egentligen, han berättar aldrig om några privata kärleksaffärer med det motsatta könet. Jag tycker att han borde ha träffat någon söt bosniska under den tid han var i Gorazde, eller ännu hellre när han var i Palestina: arabiskor är ju erkänt vackra. Däremot brukar han ingående skildra relationer till de olika män han träffar, som Edin och den skönsjungande Rikki i Gorazde. Är Sacco kanske bög?

Det stora problemet med "Safe Area Gorazde" är precis som i "Palestine", i och med att Sacco går så nära inpå en viss part i konflikten, i det här fallet muslimerna, och lever med dem och knappt snackar med några andra, som serber eller kroater, blir slutresultatet en ganska snäv och subjektiv skildring. Serberna framställs verkligen i dålig dager, precis som de gjort i borgerlig media under hela 90-talet. När man läser en bok som kallas för alternativ så förväntar man ju sej en fräsch och annorlunda infallsvinkel, men det misslyckas Sacco med. För att skaffa sej en helhetsbild är det bra att läsa nån skön vänsterpersons syn på saken, förslagsvis valda texter av Noam Chomsky eller kanske Erik Wijks "Ont blod" som kom ut förra året tror jag. Med hjälp av den överlevde jag åkturen med nattåget från Malmö till Berlin, instängd i en svettig pissliten tåghytt med Sigge och fyra främlingar.
Henrik Bromander

Fansin, 68 sidor, ett ölunderlägg medföljer, 5.95 $, mars 2001

Cool Beans!

3719 SE Hawthorne #264, Portland, OR 97214, Amerikas Förenta Stater

rock@coolbeans.com

Cool Beans#13

Jag minns inte riktigt om jag skrivit det förut, men i Amerika har floran av fansin av det slag jag brukar hylla i Seriechock stagnerat betänkligt under senare år. Fansinscenen utvecklades till ett stadium där det inte bara var möjligt att göra samlingsvolymer med det bästa materialet, utan där det var i princip omöjligt att undvika att sådana volymer gavs ut. De flesta fansinskribenter gick vidare till skrivande i diverse proffsforum, och i den mån nya talanger kom fram ägnade de sig snarare åt att publicera sig på Internet än åt att kopiera upp små söta A5-blaskor, något som alltid har varit en otacksam uppgift. Och den typ av indie-rock som omskrevs, i den mån dessa fansin nu handlade om musik, har redan blivit obsolet, vilket gör att annonser från rika skivbolag blivit en aning svårare att skaka fram.

Cool Beans startade som ett ganska renodlat lo-fi-zine, och är än idag nåt slags musik-zine med amerikansk indie av 90-talssnitt som huvudsaklig inriktning. Det enda som gör den intressant för en bredare allmänhet är att varje nummer har ett tema. Temat denna gång är gentrifieringen av San Francisco. Redaktören själv bodde tidigare där, men erbjöds 10.000 dollar för att flytta från sin lägenhet, vilket innebar att det blev möjligt för hans hyresvärd att tiodubbla hyran för nästa hyresgäst. De historier om den desperata flykten av kreativa människor från San Francisco och iväg till förorter och andra städer, eller för den delen berättelser om boendeförhållanden i andra städer, som berättas på de ställen där temat verkligen får spelrum i numret är mycket intressant läsning, speciellt i ljuset av vad som händer i Carl Cederskiölds Stockholm just nu. Tyvärr tillåts inte temat dominera till hundra procent, ja det är faktiskt helt frånvarande från flera av intervjuerna. Så jag kan inte rekommendera den här tidningen till andra än Stockholmsbor, och även dessa borde snarare sätta sig på Lava och läsa deras exemplar än faktiskt jaga rätt på ett eget ex av tidningen.
FJ