Galago#66

Serietidning, 68 s, 49 kr, Ordfront. Leta i specialiserade serie- och tidskriftsbutiker. Lycka till.

Kan Någon Förklara#1
Kan Någon Förklara#3
Kan Någon Förklara#5

Amatörserietidningar, 52 resp 64 sidor A5, 20 kronor styck. Höst 2000/ vår 2001. knf@comic.com

Serietecknarskolan i Malmö: Årsbok 2001

Seriealbum, 210 s A5, 75 kr eller så. Kpm den ut i somras eller? Jag köpte mitt ex på Serieteket i samband med skolans utställning där härförleden. Prova KNF:s e-postadress ovan eller fstromberg@swipnet.se

Serieklubben/Syöttösika#1

Amatörserietidning, 3 X 36 sidor A4, 50 kronor. Mars 2001.

Smilfink#1/2001

Amatörserietidning, 24 s A5, 10 kr+dubbelt porto. Augusti 2001. Björn Ahlén, Östrahamngatan 1D, 73230 Arboga. kattensmedia@hotmail.com

Galago#66
Kan Någon Förklara#1,3,5
Serietecknarskolan i Malmö: Årsbok 2001
Serieklubben/Syöttösika#1
Smilfink#1/2001

Startandet serietecknarskolor är en trend som kommit starkt på sistone. Jag antar att att sådana startats i något slags målsättning att ge mediet högre status. Om vi har konstskolor, så kan vi väl ha serieskolor, tycks tanken vara. Själv är jag inte speciellt förtjust i tanken på konstskolor eller för den delen skrivarlinjer. Min egen personliga åsikt är nämligen att man dessvärre inte kan lära sig att bli en bra serietecknare (eller författare eller rockstjärna) genom att gå en utbildning. Visst, en utbildning kan ge hantverksskicklighet, men för att verkligen skapa stor, angelägen konst krävs en viss sorts läggning, en viss sorts besatthet som driver en att skapa, trots att det inte är speciellt tacksamt att försöka uttrycka sig med hjälp av serier. När man genom att starta serietecknarskolor ohämmat uppmuntrar till serieskapande riskerar man att felaktigt bygga upp nåt slags förväntningar på att det faktiskt går att leva på att teckna serier. Okej, om du är beredd att hålla dig till det väldigt begränsande strippformatet eller är beredd att teckna efter en redan etablerad mall i tidningar som Fantomen eller Mad, så kan du ha en liten, liten chans att klara livhanken, speciellt om du är bra på att imitera andra tecknares stil och berättarteknik. Men lägger du ribban lite högre så får du allt vara beredd att vänta ett bra tag på att kunna leva på dina serier. En förkrossande majoritet av de bästa tecknarna, här såväl som hemma, tjänar sitt levebröd på annat än serier i första hand. Spridda illustrationsjobb, stipendier och hederligt arbete ger nämligen betydligt mer pengar än nyblivna bokklubbstidningen Galagos eller nyss nedlagda Mega-Pytons fjuttiga sidarvoden. I Amerika kan tecknarna dryga ut sina snåla inkomster genom att sälja sina original till hugade mecenater också, men detta är inget som sker här hemma i nån större omfattning. Å andra sidan är serieskolor knappast till direkt skada för de ytterligt få talanger som trots allt råkar hamna där. Men det känns ändå som ett suspekt bruk av samhällsresurser när resurser går till att låta folk från gatan hålla på med serier på heltid när de flesta av landets bästa serietecknare får slita hårt med allt annat än serietecknande för att få ihop till hyran. Det är klart, hugade tecknare kan ju i brist på annat ta jobb som lärare eller tillfällig föreläsare som skolorna, men de tjänsterna räcker inte speciellt långt.

I det senaste numret av Galago ondgör sig redaktören Roffe Classon över hur intetsägande serietecknarskolornas elevers serier är. I ledaren berättar han om hur de kommer och visar upp sina serier för honom i hopp om publicering, medan han bara ser tomma formexperiment i det de visar upp. Även om han generaliserar ganska grovt och så har han i mångt och mycket alldeles rätt. Alltför många av serieskolornas elever verkar vara mer intresserade av att lära sig tuscha snyggt och/eller att experimentera med formen än av att faktiskt använda serieformen som redskap för något slags kommunikation. Vi som inte är serieredaktörer har i första hand kunnat ta del av dessa tecknares alster via amatörserietidningar, där de, gärna i antologiform, presenterar vad de kan. Det har faktiskt rört sig om en mindre explosion av denna typ av tidningar, som ofta till övervägande del innehållit taffliga försök att imitera massmarknadsserier. Denna typ av amatörserietidningar började blomstra under 80-talets första år, underblåsta dels av ett okritisk subventionspolitik från en ledande serieförening, dels av Semics talangskoletidning Svenska Serier, där serier av ett snitt som skulle passa in i förlagets existerande tidningar premierades. Det material som Svenska Serier refuserade gavs sedan ofta ut i fansinform. Sedan Svenska Serier lades ned och amatörseriestödet försvann så blev denna typ av tidningar mer sällsynt. Men när man nu läser serietecknarskolornas antologier känns det ibland som att man sitter med ett gammalt nummer av den (då ansedda som kvalitetsorienterande, idag mest pinsamma) åttiotalsantologin Snappar'n i händerna. Jag tror att detta beklämmande faktum beror just på att dessa skolor har dragit till sig folk som är ute efter att i förlängningen kunna leva på att rita serier. Att denna typ av människor finns i sinnevärlden är kanske inte så överraskande som det faktum att de kommer in på serieskolorna och därmed uppmuntras i sina ambitioner. Men nu kommer jag till en knäckfråga i sammanhanget: Varför ska vi över huvud taget ge pengar till utbildning av serietecknare om de tecknare som utbildas i första hand är ute efter att arbeta kommersiellt? Varför hålla Egmont under armarna genom att förse dem med ett överskott arbetskraft? Det känns som ett tidens tecken att samhällsresurser allokeras till att utbilda kommersiella serietecknare, samtidigt som det nu i och med Mega-Pytons nedläggning för första gången sedan vuxenserieexplosionen i början av 80-talet kommer att bli helt omöjligt att få tag på kvalitetsserier i en vanlig kiosk. Men det finns faktiskt enstaka bloss i serieskolemörkret. I Kan Någon Förklara, som är en ganska tätt återkommande titel från Serietecknarskolan i Malmö, är den övergripande känslan mer Epix än Seriemagasinet eller Lilla Fridolf. Tyvärr får varje tecknare bara tre-fyra sidor till sitt förfögande per nummer, vilket gör att det är svårt att hitta några starka röster i kollektivet, speciellt som de flesta nummer haft ett på förhand givet tema, vilket i vissa fall tvingat tecknarna att göra serier av en annan typ än de egentligen vill. Det är först i och med skolans årsbok, där varje tecknare fått cirka tio sidor att förfoga fritt, och dessutom fått skriva en presentation av sig själva, som jag kan sålla agnarna från vetet i den spretiga klassen. En av tecknarna konstaterar att "Ofta var det väldigt könsuppdelat i klassen", och det är en sanning som gäller med råge även i årsboken. De manliga tecknarna är över lag ganska duktiga, rent tekniskt, men jag har en känsla av att det är just dessa tecknare som redaktör Claesson har i åtanke när han beskyller eleverna för att syssla med meningslösa experiment. Och när de inte sysslar med intetsägande, lätt surreala anekdoter som bär blott alltför tydliga spår av flitig läsning av Neil Gaiman och annat material som utgivits av Stålmannen-förlaget DC Comics' underetikett Vertigo så gör de Seriemagasinet-action eller möjligen Åsa-Nisse-humor. Ett talande exempel är Daniel Novakovic, som är kusligt skicklig på att disponera en sida och jobbar mycket raffinerat med dramatiska skugg-effekter i sina teckningar. Han står helt klart på nåt slags proffs-nivå och behöver egentligen inte någon utbildning alls. Synd bara att han är en sån hopplös Vertigo-torsk. Varför släpper man in såna drullar på en serietecknarskola?? Tror skolledningen att science fiction- och fantasy-läsning är nåt som går att stävja med hjälp av avprogrammering? Eller tycker de verkligen att det behövs en utbildning som uppmuntrar till kommersiellt serietecknande? Och märk väl, Novakovic är ändå den bäste killen i klassen. Hu. På tjejsidan ser det betydligt bättre ut, de tecknarna spänner från killarnas låga, låga klass upp till yppersta SM-guld-elit i form av Coco Moodysson, som jag redan har hyllat i en recension av Coco Platina Titan 3000, och därför inte tänker ägna så mycket mer utrymme just här. Jag väljer att i stället nämna två namn: Mikaela Elf är, som så många andra, lite för besatt av formexperiment för sitt eget bästa, men hennes vardagssurreala anekdoter är bra nog för att jag ska kunna kalla henne "lovande". Eva Björkstrand har hjärtat och ambitionerna på rätta stället, samt en tilltalande enkel teckningsstil, men är märkligt ointresserad av att berätta med hjälp av bilder. Dessutom känns det som att hon gör det lätt för sig, hon kunde gärna för mig få sikta högre än att bara göra en rolig ensida till Arbetaren då och då. Detta får mig att i mitt stilla sinne undra vad de egentligen lär sig på den där skolan. Det är skolans roll att styra upp en elev som Björkstrand, att få henne att utvecklas och utmana sig själv, en roll som de uppenbarligen inte varit intresserade av att axla. Så faktum kvarstår ändå: Resultatet av ett års serieutbildning är en bunt antologier av låg amatörserieklass, några lovande tecknare som ännu har en bra bit kvar att gå och som möjligen kan utvecklas genom kontinuerlig fansinpublicering, samt Coco Moodyssons samlade verk, som är så bra att rubbet håller för proffspublicering. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många seriealbum man hade kunnat ge ut för de pengarna som det kostat att driva skolan, eller hur många etablerade tecknare som kunnat få välförtjänta arbetsstipendier. Väl använda pengar? Hade man inte lika gärna kunnat givit fru Moodysson lön plus ateljé under hela läsåret, samt bekostat utgivningen av ett album med henne, och ändå fått pengar över?

Serieklubben/Syöttösika är så vitt jag begriper producerad i samband med någon med Serieteket i Stockholm affilierad kvällskurs i serietecknande eller liknande, och kan alltså inte beskyllas för nåt gargantuanskt resursslukande. Det finns ett visst samband med nät-amatörserietidningen wonderfulcomics.com, i och med att både utgivaren och flera av de medverkande i den tidningen medverkar här. Det mesta jag sagt om Malmögängets utgåvor gäller även för denna tidning, även om snitt-nivån på den tekniska skickligheten här är något lägre och att varje tecknare får mer utrymme. Nästan-proffset Ranjith Perera har medverkar med sitt bidrag till DN:s gästserie. Pereras serie lämnar mig, i likhet med det övriga innehållet, tämligen likgiltig. Det enda som är värt ett omnämnande är Petter Sjölunds bidrag, som likt en svensk Jean Teulé arbetar med nåt slags bearbetade fotografier, snarare än teckningar. Men det tekniska utförandet är egentligen det minst intressanta; själva manuset, där en tjej berättar två av sina polare om en resa till ett nordiskt studentmöte i Helsingfors och om kille hon spanat in på båten hem, vittnar om ett öra för dialog, en förmåga att strukturera en berättelse och ett lyhört intresse för realism som fullkomligt saknas hos alla de övriga medverkande. Jag ser ivrigt fram emot att se mer av denna lovande serieskapare.

Smilfink är gjord av ett gäng tecknare som tog examen från Serieskolan i Hofors för ett antal år sedan. I en tidigare inkarnation så var Smilfink en renodlad amatörserietidning, men nu har den uppgraderats till att vara en professionellt tryckt serietidning som delas ut gratis på vissa seriebutiker i Stockholm. En satsning som är så pass seriös att den faktiskt fick viss uppmärksamhet i diverse mainstreamnyhetsmedia i somras. Smilfink ska komma ut var tredje månad, är det tänkt, och verkar finansieras med annonser. Det samlade intrycket av tidningen är ålderdomligt, som om serierna ritats för att skickas in till Svenska Serier nån gång vid 90-talets början. Simon Leijnses serie i historisk miljö får mig att tänka på den gamle, stele Strindberg-adaptören Per Demervall. Habilt tecknat och berättat, men ack så torrt. Mycket lärobok i historia och lite serie, och nu när Chester Brown med sin tidning om Louis Riel visat vilken potential det finns i att göra historiska skildringar i serieform är serien desto pinsammare för Leijsne. Markus Hall är en menlös Lars Sjunneson-plankare och Johan Petersson och Mats Indseth actionseriefrälsta grabbar som får mig att tänka på serieskolan i Malmö och Roffe Claessons ledare. Okej, Petersson försöker sig på att vara rolig, men misslyckas så kapitalt att jag får känslan att han slagit sig på genren "roliga ensidor" för att han inte orkat med att likt sin kumpan göra en längre, renodlad actionhistoria. De officiella antologier från Serieskolan i Hofors som jag läst har varit av samma skrot och korn som Smilfink, så jag väljer att se den som en representativ produkt från nämnda skola. Detta väcker än mer relevanta frågor om varför allmänna medel ska bekosta verksamheten i Hofors. Skolan i Malmö har i alla fall under de två år som den existerat frambringat en riktigt bra serietecknare. De bästa som kommit fram efter flera års verksamhet i Hofors är en packe hyfsade till utmärkta amatörer, den habile illustratören Henrik Lange och Sara Olausson, som utan att egentligen platsa på nåt egendomligt sätt sedermera nästlade sig in i Galago.

Mitt samlade intryck av skolornas verksamhet blir det av total meningslöshet. Om man gått t ex Valand eller Konstfack så har man nåt slags kvitto på att man är en "riktig konstnär", vilket ger en den gudomliga rätten att visa sin smutstvätt eller sina skakiga semestervideor på ett galleri. I det sammanhanget förstår jag att det finns ett visst intresse i att skilja på folk och fä, även om detta inte är en tingens ordning som jag på något sätt accepterar som rättfärdig, men vilket värde har ett diplom från serieskolan egentligen? Imponerar det på tidnings- eller förlagsredaktörer? Knappast. Är det nåt slags intäkt på att tecknaren faktiskt förvärvat nåt slags kompetens ? Uppenbarligen inte. Så det enda resultatet av serieskolornas verksamhet är att ett antal på ett tvivelaktigt sätt utvalda personer uppmuntrats till att rita serier och fått rätten att ta studielån för att hålla på och rita på heltid. Det bestående värdet av detta i sig synes mig ganska begränsat, om man ser till hur få talanger skolorna odlat fram, men om skolan å andra sidan varit en omistlig förutsättning för att Coco Moodysson skulle börja rita serier så är det ju i sig ett, men bara ett, relativt starkt argument för att denna verksamhet lever vidare. Själv förhåller jag mig därför mycket skeptisk, om än svagt välvillig, till dessa skolors fortsatta existens. Någon som däremot inte skräder orden på den punkten är en ung man vid namn Björn Ahlén, som i det senaste numret av sitt fansin Deliriumkatten framför åsikten att alla amatörserietidningar som producerats vid serietecknarskolorna "är betydlig sämre än de som är outbildade". Vidare undrar han "Ska serietecknarutbildningar föreställa ett skämt?","…de som gått serietecknarutbildningen borde vara BÄTTRE än resten". Även om det resonemanget är lite väl förenklat så har han rätt i sak, och dessutom en klar poäng i sitt Kejsaren är naken-resonemang. Men man skulle ju å andra sidan kunna vända på det och säga att mycket av den bästa konsten, musiken och litteraturen skapas oberoende av utbildningar. Så varför skulle det egentligen vara annorlunda inom seriemediet? Och mycket riktigt håller Björn Ahléns egna serier en väldigt hög klass jämfört med de flesta serieskole-produkter som recenseras här. Okej, han är väldigt begränsad som tecknare, bilderna är både fula och ibland svåravlästa, även om jag inte är helt säker på om den råa grafiska dräkten är en uppsåtlig reflektion av seriernas innehåll, ett resultat av oförmåga eller av bristande engagemang för tecknande. Eller så har han helt enkelt inte råd att köpa suddgummi. Men det är ju innehållsmässigt som han glänser. Okej, han har en del kvar att lära, men hans intresse för att skildra livet på karriärsamhällets och skolvärldens popularitetsmässiga bottnar och hans sympati för frivilligt såväl som ofrivilligt utstötta existenser gör att hans rufsiga serier engagerar och intresserar på ett helt annat sätt än serieskolornas tomma fantasy-experiment. Det är också intressant att se hur han valt att arbeta med uppdiktat, men ändå vardagsnära material snarare än att välja den mer lättarbetade, men idag ganska nattståndna, självbiografiska taktiken.

Avslutningsvis bör det kanske påpekas att tidigare numren av Deliriumkatten varit textfansin i Schipperkes kölvatten, även om de innehållit en del serier. Detta har det goda med sig att det lilla texmaterial som finns med i detta nummer är naggande gott, som det brukar heta.
FJ