Bok med skämtteckningar, 96 s sv/v.

Optimal Press, maj 2000.

Daniel Ahlgren: Härda ut

Vid en viss tidspunkt i slutet av mellanstadiet började mina klasskamrater genomgå en transformation. Det började med klassens lågpresterande bråkstakar, men spred sig under högstadiet till de flesta övriga i klassen. De började vara ute på nätterna, hänga vid den lokala korvkiosken, ordna föräldrafria fester, åka på logdanser m m. De skroderade om hur fulla de hade varit, hur de hade kräkts och svinat. Detta gjorde mig naturligtvis moraliskt upprörd, de drack sprit! Så fick man ju inte göra!! Om bara deras föräldrar fick veta! Vänta bara!. Men naturligtvis skipades aldrig någon gudomlig rättvisa, det enda som hände var att jag framlevde de närmaste tio åren som gravt socialt handikappat ufo, medan mina forna klasskamrater framlevde sin ungdom med att supa, knulla och vara som folk.

När jag läser Daniel Ahlgrens verk i allmänhet och "Härda ut" i synnerhet känner jag snabbt igen hans världsbild från mina egna mörka år, framför allt högstadiet. Samma förakt för vanligt folk, samma gammaltestamentliga attityd gentemot alkoholkonsumtion, samma anala värdesättande av skivor, böcker och serietidningar över social samvaro. I sina seriealbum har Daniel gjort sitt bästa för att på olika vis berätta om erfarenheten av att känna sig utstött och alienerad i grundskolan och gymnasiet. Allt efter att han hållit på har han blivit mer och mer duktig på att berätta om just det. Fast på något egendomligt sätt har han alltid hållit igen, han skildrar alienationen som om den vore självklar, han försöker aldrig förklara varför hans huvudfigurer är socialt autistiska, eller varför personerna i deras omgivning beter sig som de gör. Även om han är en hejare på minspel, kroppspråk och berättarteknik är han fullkomligt renons på t ex Mats Källblads förmåga att skildra ett socialt sammanhang eller Åsa Grennvalls vilja att analysera sitt eget beteende. Detta hindrar ju inte att det finns ett visst sadistiskt nöje i att läsa hans serier ändå, även om jag misstänker att det inte riktigt är Daniels avsikt att läsaren ska skratta ÅT honom. Hur som helst, om nu någon hade trott att Daniels stenhårda nischande av sina serier på den semi-lukrativa "Sura Cure-Bosse i Bollebygd"-marknaden bara var en övergående fas, så får denne sina förhoppningar pulvriserade av print-on-demand-boken "Härda ut". I skämtteckningar och enstaka serier, varav några få tidigare publicerade i diverse amatörserietidningar, låter Daniel oss läsare få ta del av hans åsikter och ideal. I mångt och mycket är denna bok det manifest på vilket alla hans serier bygger. Några centrala idéer: Mycket känns igen från det jag beskrev från min egen tid som olycklig ovan, men Daniel driver teoribygget än längre, mot ett allmänt förakt för vanligt folk, med förespråkande av eutanasi och dödsstraff för snart sagt varje beteende som inte faller Daniel på läppen som slutpunkt. Under läsningen blev jag först arg över hur korkad och inbilsk Daniel är, men sedan, efter något femtiotal sidor av självmotsägelser och en hejdlös brist på empati och verklighetsförankning insåg jag att skillnaden mellan Daniels s k skämtteckningar och folk som klistrar upp fullklottrade lappar på stan enbart ligger på det rent formmässiga planet. Innehåll smässigt går det på ett ut. Det ständiga bruket av nazismen som exempel på nåt avskyvärt, ett varnande exempel att jämställa pöbelns lågpannade fasoner med, kombinerat med ett mörkbrunt förespråkande av dödsstraff, ofrånkomligt personligt ansvar för alla brottsliga handlingar och benämningen av vissa personer som "ohyra" gav upphov till många glada skratt. När jag väl nått den insikten kunde jag fascineras av Daniels befängda ställningstaganden, som en resa in i en djupt störd persons föreställningsvärld.Sjukdomskonst på högsta nivå.

Daniel står verkligen kvar på samma mognadsnivå som han hade i grundskolan, en mognadsnivå som i och för sig då sannolikt var högre än hans klasskamraters. Sedan dess har han bara suttit hemma och funderat fram fler och fler argument för hur rätt han har och hur dumma alla andra är i stället för att försöka förstå andra människors tankar och beteenden. När jag väl nått bokens slut fylldes jag av en sorts tomhet. Man kanske borde tycka synd om honom i stället? Men det tar faktiskt emot rätt rejält. Daniel varken visar eller inbjuder till människokärlek eller medlidande, och hans tankekedjor leder fram till en enda slutsats. Han verkar vara bortom all hjälp. Så varför dra ut på det, Daniel? Rep eller tabletter?
FJ

Serietidning, 36 s sv/v.

Fantagraphics Books, maj 2000.

Radio: An illustrated guide

Jessica Abel har med viss framgång fört en seriekärriär parallellt med hennes mer välkända, vardagsrealistiska, som man kan se prov på i hennes tidning Art Babe. Det rör sig om dokumentärserier som hon gjort för diverse mer eller mindre pengastinna tidningsutgivare. På dessa meriter har hon nu fått göra en hel tidning som berättar om hur det går till att göra prat-radio. I de skenande marknadskrafternas hemvist påp jorden finns ju inget skatte- eller licensfinansierat Sveriges Radio eller BBC som tar hand om kvalitétsradio, så den amerikanska motsvarigheten (som alltså faktiskt finns) National Public Radio får hanka sig fram på frivilliga bidrag från allmänheten. Denna serietidning utgavs för första gången som ett premium när man löste medlemskap i sin lokala radiostation (det är tydligen så det går till att samla in licenspengar i det landet, fråga mig inte om detaljerna, för jag vet inte mer än så och vem bryr sig egentligen). Jessica och hennes medförfattare, radiomannen Ira Glass, lär ut hur man strukturerar och letar fram fakta till ett radioprogram av, verkar det som, ungefär samma typ som dokumentärerna i P1. De ger även en del rätt användbara tips om intervjuteknik i allmänhet.

Tyvärr blir det hela lite väl faktaspäckat och torrt. Om man verkligen vill veta hur det går till att göra radiodokumentärer så är den här tidningen ett utmärkt läromedel, men den är alls ingen underhållningsprodukt. I Jessicas tidigare dokumentärserier fick hon för det mesta med en mänsklig vardagsdimension, som hindrade framställningen att slå över i lärobokstugg. Tyvärr finns mycket lite av den sorten i denna illustrerade guide, kanske p g a krav från hennes uppdragsgivare, vad vet jag. Läsare som intresserar sig för Jessicas dokumentärserier gör bättre i att leta fram amatörserietidningen "Jessica Abel, Intrepid girl reporter" som Johannes välförtjänt hyllade i nummer arton.
FJ

Fansin, 64 s A5, pris oklart.

God Ol’ Boys #001: Vit Slavhandel

Detta nystartade garagerock-zine är av intresse främst för att det innehåller en bra och informativ intervju med Stupido-redaktören Martin Kristenson. Intervjun är gjord via e-post, men Martins öppenhjärtiga svar har en klar livekänsla över sig. Ett par intervjuer med rockmänniskor finns med också, men dessa behöver ni inte ta nån notis om, för de är rätt svåra att hitta bland den enorma recensionssektion som fyller de flesta av sidorna. Den musikideologiska partilinjen har dessvärre väldigt mycket gemensamt med den förstockade Ugly Things-redaktionens atrofierade musiksmak, så jag kan inte rekommendera musikrecensionerna ur nåt slags journalistiskt perspektiv. Däremot har hatet inom garagerock-fandom tydligen vuxit sig så pass starkt att redaktionen finner det mödan värt att driva hatkampanjer mot diverse andra falanger inom fandom. Av tidningens tre redakti onsmedlemmar så envisas en med att skriva på engelska och under pseudonym.Detta verkar bero på att han är en illegal immigrant från det stora landet med de löjeväckande vapenlagarna, men det sägs aldrig rakt ut.
FJ

Live på Hultfredsfestivalen 2000

James Kochalka Superstar

För en gångs skull var jag och en svensk man överens. James Kochalka var bäst på Hultsfredsfestivalen 2000.

Jag har fortfarande rätt svårt att smälta att en person kan vara så jävla begåvad på två skilda saker som serier och musik. För jag gillar verkligen Kochalkas serier också, särskilt Tiny Bubbles. Ungefär för ett år sedan surfade jag runt på nätet i jakt på grovporr eller något liknande, jag minns inte riktigt, och så stötte jag på en sida där man kunde ladda ner James Kochalkas låtar. Vilket jag givetvis gjorde, och till min förtjusning var vissa av dem riktigt bra, särskilt Kitty in a Coma, om James´ kissekatt som håller på att dö. Lite väl mycket indiepop för min smak, visst, men ändå. När jag spelade upp dem för Sigge sa han att det lät precis som ett norskt popband han hört en gång, men vem bryr sej egentligen. I alla fall, när jag fick höra att Kochalka skulle spela på Hultsfred blev jag givetvis glad, febriga illusioner om att svenska seriefandom skulle ha vilda fester för guruns ära dök upp i huvudet och jag pluggade in texterna till de fåtal MP3s med killen jag hade. Det märkliga var att James skulle spela två gånger under festivalen, en gång på torsdagen och en gång på lördagskvällen. Ingen annan artist skulle göra det. Mycket skumt, visst kan man ha homoteorier om saken men jag lämnar frågan öppen och bara tackar festivalledningen för att man fick njuta av guldpojkens show två gånger. För njuta var det frågan om. Torsdagen hade varit ganska trist, jag var lomhörd efter Spiritual Beggars och vallade runt med Sandro på området i väntan på att Kochalka skulle börja. Tristess. Spelningen skulle starta halv sex, men då stod fortfarande en fet spoken word-idiot klädd i unisexdräkt på Pyramidens scen och gjorde sig lustig över Ozzy Osbourne. Vi gick till förtryckarkapitalisterna Néstles vagn och fick varsin mugg gratis kaffe och väntade till klockan sex. Fortfarande malde fettot på, till ett gäng brådmogna esteters upphetsning. Men efter ett tag var teatern äntligen över och ett par oansenliga musiker kom upp på scenen och började rigga iordning sina grejer. Jag var nervös – hur skulle James se ut? Oj, var det den där coola Beck-lookaliken med turkos t-shirt? Nähä det var visst den danska trummisen. Det kan väl inte vara tönten där borta i oranga manchesterbyxor och lila tröja? Jo, visst var det James Kochalka himself. Han gick runt där och satte i sladdar och rättade till mikrofonstativ på ett sätt som enbart kunde beskrivas som tafatt och, ursäkta mej, töntigt. Skulle klichén om att alla serietecknare är losers än en gång besannas? Sigge och hans f lickvän slöt upp, framför oss hade ett gäng fula popkillar satt sig i gräset med uttråkade miner. "Hiii I´m James Kochalka Superstar" sa James på ett bögigt sätt, sen brakade det loss, och oj vilket slag i kuken det var. Vad jag hade haft fel om James Kochalkas person! Han betedde sig som en vettvilling på scenen, kastade sig i marken, ålade sig fram, imiterade apor, robotar och transvestiter, sprang ut i publiken och kramade folk, strippade av sig alla kläder utom kalsongerna och blottade könshåret. Kort sagt var han galen på scen. Och låtarna var sköna, även om de inte körde Kitty in a Coma. Efteråt var vi helt lyriska, köpte Monicas Story från seriebordet vid sidan om scenen och fick den signerad av James. "We do comics too" försökte Sandro sig på, på stapplande Waldorf-engelska. Ett matt "Oh yeah…?" blev svaret. Inga vilda fandom fester med killen i sikte alltså.

På lördagen var det dags igen, nu hade Simon G och Ville fått nys om vad de gått miste om. Stämningen var "maxad". Sigge hade varit försvunnen i mer än ett dygn men dök nu upp packad ungefär lika hårt som hans alkoholiserade far brukar bli ibland. Sigge hade hängt med ett gäng hockeyspelare som bjudit honom på citronvodka, och så hade han tydligen vänstrat med en anorektisk flicka från Stockholm. Nu var han jävla på gång och flera gånger under spelningen sprang han upp på scen och skrek i Kochalkas öra "DOOO YOUU KNOWW JOHN PORCELLINOOOO???". Det roliga är att Sigge knappt läst John P, varför han var så intresserad av att ta reda på Kochalkas eventuella vänskap med Guden från Illinois vet jag faktiskt inte. Det är inte mycket som den grabben gör som jag förstår. Hursomhelst, James Kochalka Superstar va r minst lika bra på lördagskvällen. Efteråt tänkte jag vad fan, så gick jag fram till honom och avslutade abrupt hans konversation med en kåt fangirl genom att räcka över Bromander nummer 2. Jag berättade lite om den och han var väl sådär halvintresserad, ungefär som jag skulle vara om en tio år yngre tjeck gav mej ett självbiografiskt fansin på tjeckiska som jag aldrig skulle kunna läsa. Sen gick jag tillbaks till serieklubben som stod och summerade spelningen. Jag försökte få igång ett stohej om att jag nyss snackat med Kochalka och att han fick mitt fansin. Men det verkade som om ingen trodde på mej, och Simon Gärdenfors kunde bara klämma ur sig ett matt, skånskt "jahaaa". En svensk man gick iväg för att sniffa kokain, Sigge irrade iväg för att spy och Sandro ville sova. Jag gick och köpte en vildsvinskebab och när jag sto d och åt den kände jag plötsligt en väldig tomhet. Jag skulle inte få knulla på Hultsfred.
Henrik Bromander