Seriealbum, 64 s A5. Optimal Press


Jenny Maria Brändström: Dubbelmunnen

Enligt baksidestexten så är detta album "en obönhörlig och skakande samling serier på temat manlig prostitution". Även om jag har en oplockad gås med det första ledet i den meningen så är detta en beskrivning som jag stort sett kan acceptera. Vidare fortsätter baksidestextens författare med att hävda att "Det går från värre til värst för huvudpersonerna i de fyra serienoveller som ingår". Medan jag efter en genomläsning kan skriva under på att det går rätt illa för flera av albumets huvudpersoner (mord, självmord, gruppvåldtäktů) så tycker jag att beskrivningen "serienoveller" är minst sagt vilseledande marknadsföring. Är jag konspiratoriskt lagd, eller finns det faktiskt en röd tråd genom albumet i form av en huvudperson (böghoran/bögporrstjärnan Leo), en inledning (där det lilla grabbgäng som albumet kretsar kring presenteras), en peripeti (där detta gäng tvingas utföra sexuella tjänster och utsätts för diverse övergrepp) samt ett slut (där de två överlevande grabbarna kontaktar polisen)? Är det då inte fråga om en serieroman? Vad har förlaget för intresse av att hävda att serieromanen i själva verket är en samling noveller? Har det faktum att romanen är illa berättad och disponerad så till den milda grad att handlingen är svår att följa möjligen nånting med saken att göra? Många svåra frågor, men jag återvänder med den envishet man gärna får efter en näve roppar till baksidestexten: "Något liknande har aldrig tidigare utgivits i serieform i Sverige, och Jenny Maria Brändströms obevekliga historier lär inte lämna någon läsare oberörd" Här kan jag både hålla med och komma med invändningar. Medan det även tidigare funnits exempel på att material utgivits i albumform i strid med upphovsmannens mognad för en professionell albumpublicering (namn som Ylvas album och Öronälskaren känns vädigt hemtama i sammanhanget) så finns det ett korn av sanning i denna utsaga: När detta tidigare skett så har det varit bisarra utslag av uselt redaktörsskap, freak-utgåvor utan försonande drag, böcker som i eftertankens kranka blekhet mest känts som absurda och obegripliga inslag i den samlade serieutgivningen. I föreliggande fall rör det sig om ett album som faktiskt på något plan har en kommersiell potential: porr, prostitution och sexuella övergrepp har alltid ett visst nyhetsvärde, oavsett den form de presenteras i. I en tid då även en tafflig elevfilm kan upphöjas till obligatorisk underhållning för riksdagsmän bara den handlar om porr ger denna utgåva en väldigt dålig smak i munnen. Men vad gäller baksidestextens slutord så kan jag bara instämma: Detta album lämnar ingen oberörd. Men frågan är om det är speciellt mycket bättre att lämna läsaren i ett tillstånd av förvirring än att lämna honom eller henne helt oberörd. Jenny Maria Brändströms talang tar nämligen slut innan hon nått skissblocket. Även om hennes råa och opolerade teckningar teroetiskt sett kunde ha varit ett rätt bra koncept för denna typ av historia så har hon allvarliga problem med i stort sett allt annat som rör serieberättande. I albumets inledning så är det berättartext som för berättelsen framåt, och hennes spridda teckningar tjänar mer illustrativa syften. Denna typ av hederligt husmans-berättande fungerar, även om man kanske kunde önska sig mer i termer av gestaltning. Men när hon sedan en bit in i berättelsen försöker sig på ett mer visuellt berättande blir det i stället väldigt valhänt och svårläst. Hon formligen vältrar sig i klassiska nybörjarmissar: De flesta av hennes karaktärer är till förväxling lika varandra till utseendet och hon har en väldigt vag uppfattning om hur man arbetar med minspel och kroppsspråk. Berättelsen, i den mån man nu accepterar teorin att hon faktiskt försökt arbeta med en sammanhängande historia, präglas av en mängd konstiga hopp. Men den viktigaste punkten gäller hennes oförmåga att ge liv åt sin berättelse. Leo, hans få vänner och hans uppdragsgivare har i bästa fall två eller tre karaktärsdrag och lever i en värld som inbegriper de lägenheter de bor eller gömmer sig i samt de vagt definierade miljöer där de utför sina sexuella tjänster. Det enda som visas är huvudpersonerna, sexet och deras namnlösa sexpartners, på ett manér som gränsar till pornografins. Hur de hamnat i denna situation, varför de inte kan rymma därifrån, vilken typ av tid eller samhälle de lever i är viktiga fakta som av någon anledning undanhålls läsaren. Huvudpersonernas icke-existerande förflutna och den totala bristen på karaktärteckning gör att man som läsare inte förmår engageras i deras öden i någon högre grad. Detta trots att att upphovskvinnan själv i intervjuer berättat att historien, hör och häpna, bygger på en sann berättelse. De obehagliga upplevelser som hon försöker skildra i albumet har faktiskt drabbat en vän till henne. En serietecknare som inte ens kan göra en någorlunda intressant serie med så pass potent verklighetsbaserat stoff att utgå ifrån borde sannerligen inte uppmuntras genom albumpublicering.

Det här albumet är på alla plan är ett verk av en amatör, och jag kan inte för mitt liv förstå varför det nu ges ut på samma förlag som ger ut Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall och David Liljemark. Man behöver faktiskt inte leta speciellt länge bland fansinen för att hitta serier som är betydligt bättre. Så min kritik kanske i första hand inte skall riktas mot den ännu ofullgångna tecknaren, utan snarare mot albumets enmansförläggare, och, förmodar jag, redaktör Ingemar Bengtsson. Jag har redan tidigare skrivit en del syrligheter vad gäller dennes utgivning av "amatörer i fina album", men när jag nu ställs inför en dyngrak backlinje, en utvisad målvakt och ett tre mil stort mål så orkar jag inte veva den ramsan ännu en gång.
Fredrik Jonsson







84 sidor A5, 20 kronor till Fredrik Kullman, Durgränd 1, 3886 31 Färjestaden


Promenade#12

Hade varit på arbetsförmedligen och spanat in några lovande platser inom lokalvården, så jag tyckte mig förtjänt av rätten att spendera. Gick till Pet Sounds för å köpa en ny Clash-skiva att röka hasch till... nej, jag orkar inte mer. Det enkla greppet att förgylla sin recension med ett vardagligt avstamp känns besudlat efter att ha läst igenom det fansin jag fick med mig från Pet Sounds. Det ska höra till dom tongivande titlarna i fansinsverige av idag, har jag förstått. Och därmed följer insikten att det personliga anslaget slentrianiserats i dagens fansinsverige. Redaktören presenterar sina skivrecensioner i dagboksformat. Intervjuoffren snackar hellre om uppväxtens ramboknivar och "Krokodiljägarn" än tolvtumssinglar. Av dom fansines som recenseras klassificeras nära hälften som "dokuzines", och ytterst få av resten tycks sakna "personliga" skriverier och porträtterade rättshaverister.

Men varför ska jag alltid vara på det magsura humöret? Tycker jag inte det är bättre med frågor som "skulle du äta en skål med levande syrsor om du fick 600 000?" och "hade du moped?" än "när startade ni?" och "hur många medlemmar har ni?", kanske? Läser jag inte hellre skivrecensioner i dagboksform än hurtiga anmälningar från A till Ö? Kan det vara så att jag surar lite för att utvecklingen tycks ha skett helt utanför min inflytandesfär? Hade tonen vart en annan om "fansinpionjären Johannes Nilsson" hört till referensmaterialet? Är jag inte nöjd om jag inte ser mitt namn i tryck längre? Jag kanske misströstar för att dom stulit mina stilgrepp från mig? För att jag måste hitta på något nytt om jag vill fortsätta vara så där speciell?

Jag är ingen lämplig kritiker. Bakom mina åsikter döljer sig ofta bara mitt enorma självhävdelsebehov. Promenade är helt okej. Intervjuerna är i vart fall ganska roliga. Jag fattar bara inte hur han orkar lyssna på så mycket musik.
Johannes Nilsson






56 s, albumformat. Optimal Press


David Liljemark: David Liljemark

David Liljemarks fallenhet för koncept, livsverksplanering och analia präglar i hög grad detta hans fjärde och möjligtvis sista album. Tyvvär. Albumets samtliga svagheter bottnar nämligen i dessa personliga defekter. Jag skulle karaktärisera Davids liv och gärning som en begåvning korrumperad av sin personlighet. I första hand är det hans vanvettskomplettistiska läggning, i full kraft sedan Bo Bödels glada dagar under början av nittiotalet, som lämnar föga utrymnme för någon som helst kvalitetskontroll, varför hans album blir hisnande ojämna historier där frustande hejdlösheter broderligt delar utrymme med dom mest djuplodande bottennapp. Detta illustreras i förfärande detalj i "Mannen som dödade David Liljemark", en finurlig adaption av det kompletta David Liljemark - indexet. Det är begåvat som metaserie betraktat, och historien om den frireligiösa samhällsmedborgarens mordiska kartläggning av David Liljemarks livsverek är på sina ställlen fullgod underhållning, men Davids ambition att presentera själva indexet väger tyngre än driften att berätta en god historia så effektivt som möjligt, med allt detta innebär av nedkortning och självkritik. När Aftonbladet kallar Liljemark för punk, bevisar det för mig att punken till sist blivit akademisk.

Absolut värst är den avslutande historien, som snarare vänder sig till urbota komplettistfans och framtida Liljemark - uttolkare än till oss underhållningstörstande, där han utan den svagaste ansats till finess knyter samman bokens slappt hängande trådar och serverar övertydliga antydningar till dom allerstädes närvarande verklighetsanknytningarna. Den är säkert en ovärderlig ledtråd för kommande litteraturvetenskapliga avhandlingar om David och hans verk. Mig inspirerar den till en egen teori om konstnärskaraktärer och min inställing till dessa. Vissa konstnärer når - vanligtvis efter ett publik- eller kritikermässsigt genombrott, i Davids särfall som ett resultat av en längre tids isolering med sin detaljfixerade hjärna - en punkt i sin utveckling där dom tar sig själva på ett allvar upphöjt från all kritik. Syftet att underhålla tappas helt eller delvis ur sikte, och ersätts av en önskan att lämna sina skapelser vidöppna för allsköns veckpannade analyser. Förmågan till kritisk granskning och urval går helt förlorad. En förmåga jag själv skattar minst lika högt som inspirationen och transpirationen, då jag är fast i min övertygelse att "konstnärens" - om jag överhuvudtaget ska använda en såpass missbrukad titel i positiv bemärkelse - uppgift är att underhålla, inte leverera bruksanvisningar till psykologisk kartläggning.

Jag borde inte komma med någon egen analys. Han borde inte uppmuntras. Men jag kan inte låta bli att tolka serien som någon form av bokslut. Om det är så, måste jag gratulera mannen till hans kloka beslut att lägga ned karriären när han känner förmågan svikta. Händer ju att man går i liknande funderingar. Antingen ägnar man dom kommande tjugo åren åt att tråka ut publiken med ständiga upprepningar medan man finslipar sina medel till perfektion (Ramones) eller så utvecklas ens produktion till en sjukjournal över upphovsmannens tilltagande vansinne i hans krampaktiga jakt på "utveckling" (Bäst att inte nämna namn här). Men känner jag den mannen rätt så lär han ju tvinga fram ett eftersläpande album "som samlar ihop lite Harry - sidor och annat som ligger och spretar", för att uttrycka saken med hans egen, sannolika, vokabulär. Men frånsett den glädjande förebådan kvarstår det tyngande faktum att det är en riktigt usel serie som aldrig borde hängts ut för granskning i den här upplagan, inte minst för Davids egna skull. Och skulle inte "Mannen som dödade David Liljemark" rentav fungera bättre som avslutning, om man ska granska det ur Davids egna, konceptbundna perspektiv?

För att avsluta med en nypa av min välransonerade positiva energi: att David tidvis både har något att säga och medlen att framföra detta, bevisar han i "Henry berättar", en historia med så blödande personligt anslag att David återigen tvingades ta till (och ytterligare förödmjuka) Fredrik Jonsson för att överhuvudtaget kunna berätta den. Med skarp blick, stadigt handlag och ett tjockt lager länge undertryckt vrede redogör han för de enkelriktat förödmjukande mekanismerna kring ett kompisförhållande mellan en sexuellt frigjord och självupptagen kvinna och en sexuellt föga attraktiv man med kontaktsvårigheter, full av den förorättade sortens hatiska humor serieformen tycks anpassad för. Det är roligt, rörande, och en genomgripande analys av ett av få relativt vanliga sociala mönster som inte redan granskats till leda, som berättartekniskt utnyttjar serieformens fulla potential. I det här fallet tvekar jag inte att vifta med mästerverksstämpeln.
Johannes Nilsson