Fansin, 48 s A5, 20 kr. Augusti 2001. bromander@yahoo.com |
Henrik Bromander har vuxit in i en roll som den ambitiöse och allmänt förträfflige seriemanusförfattaren som trots åratal av övning aldrig lär sig rita ordentligt. Varje nytt nummer av hans tidningar Mediokra Serier och Bromander har därför tett sig som studier i frustration, med imponerande berättelser som fungerar trots fula och grötiga teckningar, men som aldrig riktigt når fram efter förtjänst. När förhandsrykten gjorde gällande att Bromander skulle övergå till att fortsättningsvis bara publicera sig i textform var spänningen stor. Skulle han äntligen leverera de fulländade storverk vi så länge väntat på? När textfansinet med buller och bång äntligen kom ut för nu drygt fyra månader sedan minns jag att jag upplevde den som en stor besvikelse. Jag hade förväntat mig en Schipperke för det nya millenniet men fick en halvinspirerad samling texter av habil nätdagsboksklass. Det enda som imponerade på mig då var intervjun med Sigge Andersson, Henriks kamrat och amatörserietecknarkollega. Sigge kommer från minst sagt trassliga familjeförhållanden och delger frikostigt oss läsare som detaljer ur hans privatliv och sina åsikter om politik och psykvård. En mycket bra text som knappast hade kunnat publiceras i ett annat sammanhang än just ett fansin. Sen minns jag att numrets rätt långa serie var ganska bra också, ännu en bra och illa tecknad Bromanderserie att lägga till handlingarna liksom. Men när jag nu bläddrar igenom tidningen en andra gång, så här efteråt, inser jag att jag var lite väl kritisk första gången jag läste den. Mina förväntningar var så pass höga att jag inte kunde uppskatta de kvalitéer som faktiskt fanns. De personligt hållna texterna om lite av varje (filmer, konserter, fobier, sjukdomar, Göteborgskravallerna) som blandats med rena dagboksanteckningar och utgör merparten av innehållet är ganska trevliga, trots allt. Men vi snackar då inte fansin-elit utan snarare nåt som står sig hyfsat i den numera rätt rika floran av personliga fansin som jag gjort en del ansatser att presentera här i Seriechock. Ibland kan jag se att hans val av ämnen påverkats av Schipperke, han har t ex lånat Johannes grepp att blanda personliga uppelvelser med texter om masskulturella fenomen. Men Bromanders sakliga stil parat med hans återhållsamma temperament gör att han landar rätt långt från Upploppsmakaren från Järna. Det känns som att Henrik Bromanders talanger kommer till sin rätta först när han får berätta längre berättelser, och då menar jag riktiga berättelser, oavsett om de är personligt upplevda eler fullkomligt påhittade, än i detta snuttifierade format. För att lyfta sig över kåseriets nivå när man försöker sig på slikt behöver man Johannes Nilssons språkliga uppfinningerikedom eller Peter Sotos besatthet. Bromander#5 är ett intressant och ambitiöst, men ändå, halvt misslyckande.
|
24 sidor A4, "gratis plus porto". Mars 2001. mikael_sol@hotmail.com Hemsida |
Namnet säger allt. Själssmärta, självömkan, åttiotal och en skakande brist på hänsyn för oss med förfinat smaksinne. Daniel Ahlgren behöver inte skämmas nämnvärt för sin egen produktion. Den är lite enahanda men ingen skam. Dom rena tveksamheter vilka både jag och Fredrik tillägnat åtskilliga trakasserier kan passera i kraft av hans skicklighet. Däremot verkar det som hans diskbänksrealism, bedrövade livssyn och gymnasiala tilltal uppmuntrar vissa oroväckande tendenser hos det uppväxande släktet. Är serierna på väg mot en ny återvändsgränd, tätt befolkad av poetiska anslag, aktivt utanförskap och fåfäng livsleda? Ska serierna verkligen bli det kommande århundradets poesi? Mina damer och herrar, det finns folk som lider här i världen. Till dem hör inte ni. Analysera era problem och gör något åt dem, istället för att antasta oss kritiker. Vi skiter faktiskt hjärtligt i eran inre smärta vid det här laget. Den har presenterats för oss så många gånger nu. Förutom att vi alla känner oss lite ensamma och missförstådda tid efter annan. (I såna lägen bör man uppenbarligen inte teckna serier) Med tanke på att detta är Mikael Sols debut ska man väl inte vara alltför hårdhänt. Själv mins jag mina förstlingsverk med den fasa som brukar prägla hågkomster av mellanstadiets värsta pinsamheter. Men jag bara måste tillägga att han tecknar provocerande fult. Har han gått på konstskola månntro?
|
36 respektive 44 sidor A4, 39 respektive 44 norska kronor till No Compredo Press. |
Lars Fiske: Matje: Ismen Vi hade just fått en teve och jag hade just fått feber. Under ett avbrott i yran vid femtiden satte jag på teven. "Äntligen händer det något" blev min initiala reaktion inför dom spektakulära bilderna av World Trade Centers kollaps. Ett dygn av CNN senare har jag ångrat mig. Huvudet är fullt av situationens allvar och tömt på allt annat. Man har inte en originell tanke i huvudet längre. Allt man kan prata om är katastroffilmer, amerikansk utrikespolitik och stränga män med skägg. Sedan länge tillbaka väl genomtröskade ämnen. För att skingra tankarna passar jag på att läsa Lars Fiskes bägge tidningar om den unga poeten Matje och hans kamp mot oönskad respekt. Ögonen dras ju inte direkt med automatik till tecknare som regelbundet medverkar i Galago nuförtiden så man får väl passa på när man känner att man bara måste läsa någonting för sakens skull. Den sa mig inget speciellt. Vet inte om det är norskkunskaperna eller koncentrationen som tryter. |
Seriealbum, 192 sidor A4, 198 norska kronor.
Seriealbum, 52 sidor A4, Salvekvack Förlag/Serieskolan i Malmö 2000. |
Li Söderberg och Lasse X Strandbergh: Lasse X - Wilmers okände bror När man knarkar händer det saker. Vardagen blir oerhört komplicerad och dramatisk när man sitter där kallsvettig och gnisslar käken efter trettiosex timmar som vaken. Det är därför droger haft en så framskjuten plats i mitt författarskap. Jag knarkar inte så hårt som det kan tyckas er. Men det brukar vara tiden i rännstenen som är värd en rapport snarare än den där mysiga hemmakvällen med en god bok i famnen. Ett bra exempel på detta förhållande är Dantes gudomliga komedi. Ett annat är dessa två album. I "Homo Norvegicus" knarkas allt som finns tillgängligt varför det blir full fart på den festliga nybuskisen. "Lasse X- Wilmers okände bror" har slutat knarka och funnit Jesus, med trevande dialog, stela umgängesformer och allmän inspirationstorka som resultat.
|
