"Från kollektiv till husbil" är uppbyggd av småhistorier ur Karnas vardag som bildar en helhet där hennes person framstår i ett jävligt ärligt ljus som alla plagiatörer som hängt på självbiotrenden de senaste fem åren bara kan drömma om. En del historier är ju intressantare än andra, särskilt gillade jag episoden om när hon jobbar på mentalsjukhus och på slutet när dramatiken stegras och stackars Karna får bo i en bil på universitetets parkering. Karna framstår inte som vilken Svensson som helst heller, utan alltså en träkommunistisk, linsgryteätande McDonalds-bojkottare av värsta slag som jag helst ser vänstern vara utan. Men det är jävligt intressant och lärorikt att ta del av hennes syn på till exempel äktenskapet, som mer verkar vara en ren affärsuppgörelse för henne.

Teckningarna är som bekant en ointressant detalj i seriesammanhang, men jag kan väl kommentera dem ändå. På slutet av albumet, där historierna verkar vara tecknade ganska nyligen, tycker jag att Karna verkligen funnit en skön stil som funkar och på sina ställen är det nästan snyggt. Rätt så inspirerat av Gunnar Krantz kan man säga.

Jag har sett människor som börjat gråta inför mej när de läst det här albumet. Det gjorde inte jag, fastän jag gärna gråter i kultursammanhang. Braveheart grät jag tre gånger på när jag såg den första gången och det skär till i hjärtat än när jag tänker på den filmen. Nåväl, albumet är bra fastän man inte gråter. Jag vet inte om Karna menar allvar när hon i epilogen skriver att hon har slutat att rita serier eller om det bara är en konstnärlig gest. Om hon verkligen slutat är det ju väldigt synd, för vad hon åstadkommit med "Från kollektiv till husbil" är utan tvekan grymmast i Sverige just nu.

Just år 2001 ställdes mässan vad jag förstår in p g a händelserna i New York, men antologin hann komma ut som vanligt innan de där husena störtade samman. Antologin brukar vara rätt svajig, och just denna utgåva hör till de svagare. Idén är att blanda några namnkunniga dragplåster för att få boken såld, och sen fylla ut med folk på amatör-nivå so får visa upp sig för en större publik. Denna gång är det stora dragplåstret en del färgsidor av självaste Art Spiegelman, där han hyllar Charles Schultz med den äran. På pluskontot placerar jag också Johnny Ryans mycket roliga pedofilserie som lätt hade platsat i självaste Megapyton, snarare än i Ryans egna, halvroliga tidning Angry Youth Comics. Man behöver inte precis leta med ljus och lykta efter serier av James Kochalka eller James Henderson, men vi får ännu mer av dem här, och det är bara att tacka och ta emot. Men sedan är det blekare. De allra sämsta tecknarna står djupt nere i muggiga mainstream-träsk eller är för kassa för att kunna hantera de Chris Ware-inf luenser som de lättvindigt tagit till sig. Och de flesta av de näst bästa serierna kommer från folk som jag vanligtvis brukar räkna till det amerikanska b-laget, som Ron Regé, Dave Lasky och Matt Madden. Det faktum att den för mig tidigare okända Robyn Chapmans föga originella vardagsberättelse om en dag på McJobbet hör till höjdpunkterna säger en del om nivån på de nyare talangerna. Den förra expo-volymen innehöll en hel del intressant och genomarbetat artikelmaterial, plus presentationer av de medverkande. Denna gång saknas presentationer helt och hållet, och vi får i stället korta intervjuer med flera av de medverkande. Intervjuerna verkar ha utförts via e-post och går i stort sett ut på att folk får svara på samma frågor om vad de tycker om mässan (alla är naturligtvis lika positiva). Expon har vissa internationella ambitioner, så Willem från Holland, Blutch från Frankrike och Thomas Ott från Tyskland presenteras med varsin artikel plus serie. Men presentationerna är korta, och till råga på allt har Otts serie redan gått i Galago.

Känslan av hastverk och andrasortering är ofrånkomlig, och då kan inte ett stiligt Dan Clowes-omslag, ett lågt pris och enstaka bra inslag rädda skutan från att kapsejsa.