Amatörserietidning, 48 sidor A5, 20 kronor till pg. 1812418-0 Coco Moodyson

Det är i sanning ett jävla sätt att från sin höga häst utsätta kämpande fansinister för "utdrag", "förhandspubliceringar" och annat mindre exklusivt material. Dom betalar faktiskt sitt tryck med egna medel. Ofta är dom arma stackare på lägsta möjliga understöd därtill, så min medverkan här [D v s i Mina Ögon Mina Ögon#11. Fredriks anm.] med en första version av en text som ingår i min akut kommande bok kan ur fel synvinkel ses som värsta sortens divalater. Jag tvagar dock både händer och ansikte och hänvisar till Pontus lösa livsstruktur: Jag skickade in mina bidrag till såväl det här numret som det förra någon gång i början av år 2000, vilket var månader innan jag började dammsuga hårddisken för att med minsta möjliga möda fylla mitt bok så jag kunde ägna den lilla fritid jag på den tiden hade åt tung narkotika i stället. Skammen var där redan vid förra numrets förhandspublicering, så när jag fick höra att Pontus åter gick i utgivartankar var jag rask å skicka en text om min resa med Simon till Malaga för exklusiv publicering. Antingen fann han den usel, eller så blev jag tvungen å ge plats för Pär Thörn, eller så tappade han bort den, eller så kollade han aldrig sin e-post. I stället bjuds vi alltså på en förhandsläsning av ett av dom avsnitt ur "Recension" jag helst hade strukit om jag inte var man nog å deklarera den färdig i början av augusti efter ännu en svettig sommar full av skörlevnad och dåliga ursäkter.

I övrigt trakteras vi med sällan skådad läsglädje. Om jag lånat Fredriks glasögon och frisyr hade jag inte dragit mig för att kalla den "en provinsiell Bananafish", vilket jag hade menat på ett betydligt mindre förolämpande sätt än det lät. Lägre pannor högre upp i hierarkin skulle, mot erforderlig betalning naturligtvis, säkert drista sig att klaga på det interna perspektivet eller kallat Pontus för en "typisk undergroundkreddpajas" beroende på om denne var lejd av kultur- eller nöjesdepartementet. Själv ser jag den ogenerade inaveln som en ren fördel, och det har ingenting å göra med min glädje över å se mitt eget namn i tryck. Att närapå halva tidningen upptas av Pontus privata korrespondens med allt det innebär av korsreferenser, skvaller och obskyra scenpersonligheter förtroligt omnämnda vid förnamn förstärker ju bara den härliga verklighetsanknytningen. När sen inaveln bara fortsätter i och med denna min recension av en tidning jag själv har en nog så framträdande biroll i ser jag det som en välkommen förlängning av verket. Ni som sen avfärdar oss som "misslyckade konstnärer som skriver upp varandra" med den där blaserade looken som i första hand avslöjar hur tråkig du själv är kan fortsätta låta Bjurman skryta om när han och "Big Fred" Virtanen beta av turistfällor i USA senast.

Men hejdlös inavel förslår naturligtvis inte långt på egen hand, lika lite som du ska göra något själv om du inte kan göra det bra. Pontus och hans vänners äventyr i Stockholms alternativa nätverk förmår engagera till läsning eftersom Pontus är en god redaktör och en lysande skribent. Han har utvecklat en egen, omisskännlig röst, präglad av viss briljans, och det är något som skiljer honom mot de flesta som börjat redovisa sina liv i fansinform den sista tiden. Att gatstensvänstern äntligen fått ett språkrör som varken ursäktar eller rabblar programpunkter från förra sekelskiftet är naturligtvis ett glädjande bonus för alla oss som hejade på Sovjetunionen i mellanstadiet. Att han fortsätter köra Alzheimers gamla intervjuoffer i repris kan man därmed ha överseende med så länge det inte rör sig om Sex Sex Sex eller va nu läderrockarna Ulf Österström ägnade så mycket utrymme i nummer två åt hette.

Jag kan lika gärna passa på och ta itu med Coco Platina Titan 3000, ty paralleller till Mina Ögon!! saknas inte. Coco Moodysson har också utvecklat en egen, omisskännlig röst i sin gebit. Om den präglas av viss briljans törs jag dock inte svära på, för efter tio år av självbiografiska serier har jag mer eller mindre förlorat förmågan att vifta med händerna med Fredriks entusiasm inför nya ansträngningar i genren. Att hon hör till landets för närvarande främsta seriebegåvningar kan jag dock skriva under på utan alltför svettiga handflator. Hennes intervju med Åsa Grennvall tyder dessutom på 1) att hon skulle ha stort utbyte av Rollerderby om hon läste den alternativt 2) att hon läst Rollerderby och haft stort utbyte av den. Båda alternativ lovar i vilket fall som helst gott inför framtiden om Coco skulle få för sig att utvidga sitt arbetsfält till journalistikens domäner. Konkurrenstänkande inom sitt konstnärliga verksamhetsområde drabbar dock inte uteslutande kvinnor, som Coco tycks tro. Jag avskyr ingenting mer än folk som har mer framgång än mig på områden där jag aspirerar. Dit räknar jag bland annat Cocos man, landets senaste nationalskald.

Stor styggelse är dock efterhandspubliceringen av "Nu är det gjort", som ju finns att läsa i MegaPytons dödsnummer, för att avsluta stilenligt med parallell nummer två. [I själva verket gick denna serie först i fansinet, för att sedan repriseras i Megapyton, där Johannes först läste den. Fredriks anm.]

PS: När läste jag senast en självbiografisk serie som inte dystert begrundade gårdagens oförätter och vardagens ångest? Serierna fortsätter ta över poesins roll inför det nya århundradet. Dom låga upplagorna och svårmodet är redan här. När byter trubadurerna sida? När kommer vi översvämmas av tung symbolik och skäggiga snuskfantasier?

Just ja, Patrik Stigzelius gör fortfarande sin bräkande stämma hörd ibland. Tyvärr.

Johannes Nilsson

Serietidning, 84 s, 29:-. November 2001. Egmont.

Serietidning, 84 s, 49:-. November 2001. Ordfront/Galago.

Nu när nyheten om nedläggningen av Megapyton och en skrälldus andra av Egmonts serietidningar till och med fått sina femoton minuter i mainstream-media kanske det kunde vara på sin plats med en liten nekrologi. Jag misstänker att Megapyton dessvärre börjat försvinna från landets tidskriftshyllor nu, men när tidningar slutar kommas ut brukar ju det allra sista numret stå kvar på hyllorna i flera månader både här och var innan det försvinner för gott.

Det är med sorg i hjärtat jag ser Megapyton försvinna. Betydelsen av att ha en tidning med riktigt bra serier representerad i vanliga kiosker och livsmedelsbutiker kan inte överskattas. De stora förlagens monopolbildning i distributionsledet har medfört en långt gången kommersialism och utslätning, både för serietidningar och andra tidskrifter, och att folk utanför de trängre kretsarna av övertygade seriefanatiker bereddes tillfälle att läsa några av de allra bästa svenska och utländska serietecknarnas verk var i sig långt viktigare, både för tecknare och publik, än om tecknarna själva fick en acceptabel timlön. Det handlade om en i ordets egentliga bemärkelse seriefrämjande verksamhet, på ett helt annat och mer grundläggande sätt än i vareierande utsträckning behjärtansvärda verksamheter som seriebibliotek, serieskolor, serieföreningar, seriealbumstöd eller serietidskrifter.

Naturligtvis var Megapyton ingen perfekt, helgjuten antologitidning, men utifrån de förutsättningar som tidningen gjordes måste jag ändå säga att den kom väldigt nära. Tidningens ursprung som en spinofftidning till den pruttpubertala tidningen Pyton var naturligtvis en black om foten, eftersom detta på nåt sätt gjorde att vissa typer av serier inte passade in i mixen. Vidare har redaktörerna kritiserats för att de i för stor utsträckning tog in serier av sina kompisar. Jag har svårt att finna nåt fel i det, sånt brukar väl gälla för alla bättre antologier (Raw, El Vibora, Weirdo, tidiga Métal Hurlant, Galago…), och det faktum att flera av tecknarna kände varandra gav en viss struktur, en känsla av att dessa serier på någto plan faktiskt hörde ihop. Liknande antologier som inte satts samman av serieredaktörer, utan större inblandning från tecknarna själva (Pox, Drawn & Quarterly, Zero Zero…) har ofta, trots ett högklassigt innehåll, saknat just denna helhetskänsla, och förlorat på det.

Det sista numret av MegaPyton måste vara ett av de allra bästa i tidningens historia. Materialet är till övervägande del självbiografiskt, men verkligheten skildras ur så pass många olika infallsvinklar att tidningen aldrig ens är i närheten av att kollapsa till den beklämmande sörja av vardagstristessfyllda "tyck synd om mig"-serier som varje samling självbiografiska serier tycks ha så lätt att hamna i. Mats Jonsson far fram som en hårdraggande best på huvudstadens dansgolv, en fjortonårig Coco Moodyson förlorar oskulden till en patetisk dörrslusk, Ellen Forney berättar skojiga historier om sina föräldrars jazztobaksvanor och Ivan Brunetti skildrar sin vanliga vardagsmorgonsångest. Och det här var bara de lite längre serierna, bland kortisarna finner vi en kåserande Johannes Nilsson i fin (text-) form, en liten dos navelskåderier av Markus Ivarsson, som för att påminna oss om vilken sorts serier självbiografiker brukar göra, roligheter av Kaz och Sam Henderson, ja det enda som jag egentligen saknar är en serie av Pontus Lundkvist.

Megapyton är alltså nedlagd och kan vila i frid, men Galago finns kvar, och faktum är att de flesta svenska medverkande i Megapyton är med i Galago också. Den allra viktigaste skillanden mellan Galago och Megapyton är att Galago är betydligt svårare att få tag på. Den säljs numera bara i vissa utvalda butiker, och för att få lösa en prenumeration måste man lösa ett medlemskap i en bokklubb. En annan skillnad är att de utländska tecknarna är färre (i stället får vi gamla Galago-trotjänare som Kerold Klang och Lena Ackebo), samt att de tristare, livströtta varianterna av vardagsrealism är betydligt vanligare än i MegaPyton. Men även om Galago är att betrakta som nåt slags B-Megapyton så är det ju bra att den finns. Hellre en B-version än ingenting alls, liksom. I föreliggande nummer så blev jag mest glatt överraskad av Max Anderssons och Lars Sjunnessons gemensamma serie om en resa till före detta Jugoslavien. Magisk vardagsrealism, verkar den termen meningsfull? Intressant att se hur de två tecknarna anammat arbetslaget Nessle/Lindengrens patenteterade knep för att skaka liv i lite stagnerade och förutsägbara tecknarkarriärer, och desto mer glädjande är det att se hur väl det funkar. En annan glädjande aspekt på serien är att den är första delen av en längre historia. Urhunden 2003?

Galago är inget fullgott substitut för Megapyton, men det kan ju tänkas att nedläggningen leder till att serier som skulle ha gått i MegaPyton i framtiden kan tänkas hamna i Galago i stället. Så jag ser Galagos framtid an med tillförsikt, trots allt.

Fredrik Jonsson