Amatörserietidning, 40 sidor A5, 20 kr. December 2001.
Matti Steiger Lundmark, Årstavägen 59, 3 tr,
120 54 Årsta
Mattti@lundmark.as


Fåtskliaben#1

Ännu en serieskolerelaterad antologitidning, och jag sorterar snabbt in den i typ B: "tidningar producerade utan skolans uppmuntran, efter avslutad utbildning". Men faktum är Fåtskliaben skiljer sig från mängden serieskoleprodukter på en avgörande punkt: samtliga medverkande har faktiskt nån typ av talang. Utgivaren själv, som dominerar med en drygt tjugo sidor lång serie, har tille exempel en mycket trevlig, karikerad stil som på omslaget påminner mig om Stéphane Blanquet, men i serien inuti är enklare och renare. Bildberättandet funkar bra också, synd bara att han inte var intresserad av att göra nåt mer meningsfullt än ett ytligt formexperiment. Åsa Kärvestedt väljer att berätta små episoder om vardagens trivialiteter och ångest. Det är bra, men hennes teckningar behöver mer av redaktör Lundmarks grafiska tyngd. Vidare är det kanske lite synd att hon frivilligt valt att arbeta i det ack så begränsande strippformatet. Men vem vet, hon kanske bara försöker "jobba professionellt", hö hö. Mats Erland Larsson får väl anses vara tidningens kändisdragplåster i kraft av att en gång ha blivit utgiven av Optimal Press, låt vara bara i en antologi. Jag visste således redan sen innan att han är ganska bra ibland, men av nån anledning försöker han sig här på att göra satiriska ensidor i stället för machobetonad vardagsrealism, och den kostymen passar honom illa. Det blir varken särskilt roligt eller träffande. För att föra mitt inledande påstående i hamn måste jag nu försöka komma fram till att även Patrik Westmans tre sidor ger prov på nåt slags talang, men det kan jag inte, så jag drar till med det gamla klämmiga "undantaget som bekräftar regeln" och avslutar med att fastslå att Fåtskliaben är en frustrerande provkarta över missriktade ambitioner och förspillda embryon till talang, men att jag gärna läser mer av de flesta tecknarna för att se hur de utvecklas.

Fredrik Jonsson






Seriealbum, 128 resp 48 s A5, barn är mjuka, pärmar är hårda
Optimal Press
september 2001


Jason: Den hemlighetsfulle mumien

Jason: Säg mig en sak

Den norske tecknaren Jason har av nån anledning fått ett enormt gensvar i seriekretsar under senare år, såväl här i Sverige som ute i världen. Jag förstår uppriktigt sagt inte riktigt varför. Eller, okej, jag kan begripa så pass mycket att det faktum att hans serier oftast är textlösa och dessutom inte är speciellt djupt rotade i en speciell kultur, utan i någon mening är internationella, gör att de lika lätt kan begripas av såväl en amerikansk som en fransk eller svensk publik. Och jag kunde faktiskt hitta vissa kvalitéer i albumet "Vänta lite…", som fick ett pris av en ledande serieförening som det bästa till svenska översatta serielbumet år 2000, och även översatts till en rad andra språk. Eller, översatts och översatts, så vitt jag minns så var albumet egentligen textlöst. Och det är där mitt stora problem med Jason ligger: Varför välja bort dialogen, ett av de mest uttrycksfulla redskap för kommunikation som står till ens förfogande som serieskapare? Det är som att med flit välja att leva sitt liv i rullstol. I vilket fall, i "Vänta lite…" hade Jason en någorlunda intressant historia att berätta angående att växa upp och sedan framleva ett trist liv. Jag har mina smärre, gnälliga invändningar, men dessa har Henrik Bromander redan framfört i mitt ställe. Ett ganska bra album, kort sagt, där greppet med det ordlösa berättandet faktiskt fungerade rätt bra. Men när jag nu läser dessa två album som kom på svenska i höstas drabbas jag bara av den stora frågan "Varför?".

"Säg mig en sak" är ännu en till övervägande del ordlös fabeldjursserie. En kärlekshistoria där mannen inte godkänns som gemål av kvinnans familj, som dessutom är inblandad i en del skumraskaffärer. Av någon anledning, möjligen den att Jason (som vi alla) läst Chris Ware, utspelar sig handlingen parallellt på två tidsplan. Kärleken med förhinder äger rum både i nutid och på tjugotalet, men historierna är i princip de samma, och mannen ser likadan ut, det är bara hatten som skiljer. Historien är inte speciellt engagerande eller originell. Klichéfylld är bara förnamnet. Bruket av fabeldjursfigurer brukar vanligtvis kunna inspirera serietecknare att bli lite mer råa och elaka, ta ut svängarna på ett annat sätt än när det handlar om människofigurer. I Jasons fall känns snarare som att han har hittat ett stiliserat sätt att rita djur på, och att det helt enkelt är därför som han använder sig av dem. För hans djurfigurer är stela bortom allt vett och sans. Eller jag kanske tog i där, omdömen som "stela bortom all vett och sans" borde egentligen förbehållas serier som Prins Valiant eller kanske, för all del, Jason eget debutalbum, det realistiskt tecknade "Fickan full med regn". Se där, ännu en trolig anledning för honom att använda djurfigurer. I vilket fall, cartoonkänslan är sorgligt frånvarande, och gimmicken med två tidsplan verkar mest bara vara ett sätt att skruva till det hela för att få en i botten ganska banal historia att verka mer märkvärdig än den är, det för inget till historien. Eller försöker Jason säga oss nåt lamt om att människans bekymmer är desamma under alla historiens epoker? Spela roll!

Även om "Säg mig en sak" är intetsägande så kan man trots allt säga att det på nåt plan funkar som oengagerande underhållning för stunden, på ungefär samma plan som ett gammal tummat nummer av "Peo" kan funka i väntrummet innan utdragandet av en visdomstand. Så pass snälla saker kan jag däremot inte säga om "Den hemlighetsfulla mumien", det andra Jason-albumet som kom i höstas. Det innehåller korta episoder som jag misstänker är menade att vara roliga, men det verkar vara fråga om en sällsynt typ av s k "sofistikerad humor" som är så fruktansvärt sofistikerad att den står långt, långt över såna simpla ambitioner som att framkalla skratt. Huvudpersonerna i de korta episoderna är popkultur-ikoner som mumier, skelett, utomjordingar och Darth Vader, och för det mesta verkar "humorn" bestå i att just såna popkultur-ikoner som är större än livet drabbas av de vardagens trivialiteter som vi vanliga dödliga brukar drabbas av. Jag kan ju dra ett par slappa referat för att ge er en uppfattning om vilken nivå den s k "humorn" ligger på: I en episod reser sig en död person sig upp ur sin grav, allt kött är bortruttnat, han är bara ett gående skelett. Han sträcker på sig, tar några steg, sen börjar det regna. Han skyndar sig tillbaka till sin grav för att hämta ett paraply och går sedan vidare – HÄPP!! Eller vad sägs om denna knä-slappare: Darth Vader är ute och går, det är höst och blåser. Och hör och häpna, hans hjälm blåser av, han får springa några steg för att fånga upp den innan han kan gå vidare – HAHAHAHÖHÖHÖHEHE!!!!!

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför en fullfjädrad torrboll som Jason har fått ge ut hela fem album på svenska, när han bara gjort ett som har några kvalitéer över huvud taget, speciellt när vissa av hans långt bättre landsmän (Christopher Nielsen, Lars Fiske, exilsvenskan Anna Fiske) nätt och jämt finns representerade på svenska över huvud taget. Undvik.

Fredrik Jonsson






Bok, 120 s i nåt slags choppat A4-format. Redaktörer: Roger Sabin och Teal Triggs.
Slab-O-Concrete, PO Box 148, Hove, BN3 3DQ, Storbritannien. Juni 2001.


Below Critical Radar: Fanzines and Alternative Comics from 1976 to Now

Okej, ambitionen med den här boken var inte så dum egentligen: Tanken tycks ha varit att göra en matig och tillförlitlig vägledning till fansin och alternativserier i Storbritannien och Nordamerika under de senaste 25 åren. Och på papperet ser det faktiskt rätt bra ut: Fantagraphics-bossen Gary Groth bidrar med en essä, Joe Sacco och Peter Bagge får svara på frågor och redaktörerna själva sitter uppenbarligen inne med encyklopedisk koll på både fansin- och serievärlden. Ändå lämnar boken, trots en del oförnekliga förtjänster, en känsla av splittring och hastverk efter sig. Till att börja med är det en ganska tunn bok, därtill med många illustrationer. Det finns så oerhört mycket att säga om allt från punkfansin till "Maus", så om man tänker säga nånting om det på bara drygt hundra, illustrationsfyllda sidor bör man noga tänka sig för hur man disponerar dessa sidor. I denna bok har redaktörerna valt att bara samla fem essäer som genom att täcka olika aspekter av det här med serier och fansin liksom är tänkta att ge nåt slags heltäckande bild av fenomenet i fråga. Sen har dessa essäer kompletterats med en inledning, några namnkunninga personers svar på utskickade frågor, en tidslinje och en mängd korta beskrivande notiser som tillsammans presenterar olika titlar. Det låga sidantalet och den något märkliga ämnesbegränsningen förstärker känslan av splittring. Varför beskriva situationen i de Förenta Staterna OCH Storbritannien, t ex? I mina ögon börjar och slutar likheterna i utbudet av fansin och serier i dessa två länder vid att de skrivs på samma språk. Jag håller helt och hållet med o att den typ av serier som vi brukar skriva om i Seriechock har mer gemensamt med vissa typer av fansin än det har med stripp- eller superhjälteserier, men bara för den skull kan man inte tala om fansin och serier i svepande ordalag som om de vore exakt samma sak. Essäernas ämnen är i tur och ordning motsättningen mellan alternativa serier och mainstreamserier, konsumtionskritik i fansin, skräckgenren i serie- och fansinform, internets effekter på serier och fansin samt hur alternativserietecknare och fansinister glidit upp till ytan och blivit mainstream. Även om författarna är väl insatta i det de skriver om och har en del intressanta synpunkter att komma med så bildar inte de fem essäerna alls någon samlad bild av det här med serier och fansin. Intressant läsning, som sagt, men av en bok begär jag att innehållet skall hänga ihop bättre. Däremot fungerar inledningen, de korta beskrivningarna av de viktigaste fansin- och serietitlarna samt litteraturlistan väldigt bra. Om man dragit ner en aning på bildmaterialet, skippat de fem spretiga essäerna och den Hegerforsmässiga tidslinjen och i stället tredubblat antalet korta beskrivningar (och ökat deras omfång något) så hade vi haft en omistligt bra referensbok. I existerande skick så är det en bok som man på sin höjd kan låna på bibliotek om man skulle ha turen att hitta den där, snarare än köper.

Fredrik Jonsson