Det är inte så förtvivlat synd om Mats Jonsson längre, och det är ju skönt för oss som storknat på uppgörelser med skolgymnastiken i serieform. Den hippa innerstadsdekadens Mats skildrar med wannabees, halvkändisar, märkeskläder och engångsligg skulle känts minst lika genomtröskad om det varit fråga om litteratur, men redan en flyktig blick ut över Seriefrämjandets årsmöte avslöjar ju varför sex och heta krogar sällan tas upp till behandling i serieformatet. Med tanke på att seriekonsten i första hand är föraktets konstart är det stor synd och skam. Namnglada diskjockeys med "koll" behöver minst lika mycket tukt som tonåriga snusare på landsbygden. Påhoppen blir också en välkommen balans till Mats aldrig vikande självförakt. Som utvecklats från att kretsa kring finnar och flottiga glasögon till den djupare självinsikt man ibland kan sakna hos mer utpräglade eremiter som Daniel Ahlgren och Åsa Grenvall.

Med lite illvilja skulle man kunna kalla manuset för en lista över alla kvinnor Mats knullat, för ibland blir det lite svårt att hålla isär alla popjäntor som paraderar in och ut ur Mats liv. En mer rättvis innehållsförteckning vore dock "mobbad gnällspik från Norrland knullar sig genom hipsterträsket till en djupare självinsikt". Den "djupare självinsikt" jag hela tiden återkommer till är "jag är ett jävla svin som alla andra". När Mats mot slutet av albumet besvarar Åsa Grenvalls "En snäll kille" med sin syn på saken blir det så uppenbart vad en komplex verklighetsuppfattning ska va bra för. Dom självutnämnda offren har fått härja offentligheten med sin klagan länge nog nu.

Rent stilistiskt har Mats mer eller mindre lämnat den inhemska sjuttiotalsrealismen och närmat sig den kanadensiska nittiotalsrealismen, och jag har aldrig saknat Mammut. En del av dom tidigare serierna skulle visserligen kunna vara hämtade från "Seriefront", och ibland anas fortfarande vissa Ratte - tendenser, men man behöver inte vara perfekt för att ha gjort det bästa svenska seriealbumet sen "Nazi-Beatles".

Johannes Nilsson

Ännu en samling Daniel Ahlgren-serier, den nionde i ordningen. Denna gång rör det sig om en samling tidigare publicerade självbiografiska serier från DN; Galago, Megapyton m fl tidningar. Berättelserna faller löst sönder i två grupper: Mestadels är det, som så ofta innan, minnen från hans tid som elev i grundskolan/gymnasiet/folkhögskolan. I resterande serier är det den vuxne Daniels som grubblar eller berättar om sina tvångstankar.

Jag håller Daniel Ahlgren för en av de bästa serieberättare som det här landet kan erbjuda, och har aldrig riktigt begripit mig på de sura recensenter i bland annat dagspress som klagat på hans teckningar och dömt ut dem som "krafsiga". Den enda punkt där det finns fog för att kritisera hans hantverksförmåga är tuschningen. Ahlgren tenderar att överlasta bakgrunderna med överdrivet detaljerat tecknade exteriörer som ibland gör hans figurer svåra att urskilja, speciellt när Ahlgren publiceras i halvtaskigt serietidningstryck. Det finns däremot fog för att allvarligt kritisera hans samlade verk på en enda, men mycket viktig punkt: Han gör i princip samma seriealbum om och om igen. Det är Daniel Ahlgrens egen misantropiska livssyn och känslor av utanförskap som skildras, på längden och på tvären, med en druckens envishet, år efter år, i album efter album, ibland med Ahlgren själv som huvudperson, ibland med hjälp av det gamla Clowes-tricket att lägga egna impopulära åsikter i söta gymnasiebrudars alter ego-munnar. Lika mycket som det är en fröjd att skåda hur Ahlgren utvecklas som berättare är det frustrerande att se hur han trampar vatten innehållsmässigt. Som jag ser det skulle hans enda tänkbara väg ut ur återvändsgränden kunna vara ett återvändande till de öppet fascistoida idéerna i hans skämtteckningssamling "Härda ut". Han skulle kunna utveckla det konceptet vidare, möjligen i en längre serieberättelse av "Mind of a lunatic"-snitt, och på så sätt åstadkomma nåt slags förnyelse.

Med allt det sagt kan jag bara konstatera att föreliggande volym är en av de bästa Ahlgren-albumen så här långt. Här får man en provkarta över alla av hans viktigaste idéer och teman förpackade i en trevlig volym som gör de flesta av hans tidigare utgåvor fullkomligt överflödiga. Lägger man sedan till redan nämnda "Härda ut" och den inspirerade lite längre berättelsen "Livet är en fest" så har man i princip allt Ahlgren-material man nånsin kan tänkas behöva.

Fredrik Jonsson

Jack T Chick har fått så pass mycket publicitet på Seriechocks sidor att jag inte tycker att han behöver någon närmare introduktion egentligen, men för nytillkomna läsare kan jag snabbt förtälja att han egenhändigt utgivit, och till stor del även tecknat, hundratals handflatsstora häften med religiösa propagandaserier (s k "Chick-traktat"). Avsikten med dessa är att troende som inte känner att de når ut med evangeliet om Jesus Kristus ska kunna nå och frälsa fler själar genom att köpa och dela ut dessa traktat, antingen personligen eller genom att smyga in dem i telefonkataloger, biblioteksböcker etc. Det intressanta med Chicks serier är att de inte blott är verk av en kristen fundamentalist utan känsla för nyanser, utan att de är sprungna ur en världsbild så paranoid att den närmar sig rättshaveristens. Det som enda som egentligen skiljer Chick från de psykiskt instabila personer som tejpar upp fullklottrade, oläsliga lappar på stan är att Chick har större ekonomiska och konstnärliga resurser för att sprida sitt budskap. För Chick är en mycket skicklig serieberättare, som till viss del t o m kan sägas arbeta i en undergroundtradition. Till skillnad från de flesta kristna serietecknare så drar han sig inte för väldigt explicita skildringar av t ex våld och missbruk. Tyvärr medger inte utrymmet här att redogöra mer utförligt för hans förvridna världsbild, men i stora drag kan väl sägas att han tror att alla icke-kristna religioner, hela underhållningsindustrin, nazister, frimurare, kommunister m fl m fl genom århundradena samverkat i en konspiration som är riktad emot Chick och hans lilla skara rättrogna protestanter, och att denna konspiration i alla år ledits av den katolska kyrkan, som är satans inkarnation på jorden.

Chick har varit verksam sedan 60-talet, och låter sig ogärna intervjuas. Detta har bäddat för såväl viss mytbildning kring hans person som svårigheter att få ett grepp om hans samlade produktion. Robert B. Fowler är en riktig Chick-fanboy, och denna bok är en pinsamt anal förteckning över allt som Chick-förlaget någonsin givit ut (och det är MYCKET, om man tar alla översättningar till de mest obskyra språk i beaktande), komplett med innehållsreferat, uppgifter om revisioner och andra ändringar mellan upplagor, inklusive en oerhört intressant guide till hur traktatens baksidesformgivning förändrats under årens lopp. Lägg till det en komplett bibliografi som även inkluderar korta referat av nyhetsartiklar om Chick, främst från kristen press, samt ett ambitiöst försök att sammanställa idéerna i Chicks samlade verk till en löpande text som skildrar världens historia enligt Chick. På det hela taget så är detta frukten av ett mycket, mycket gediget, snarast akademiskt arbete. Även om författarens intentioner till viss del har varit att underhålla, och t ex ger en del sarkastiska kommentarer mellan raderna i traktatreferaten så är såväl det samlade intrycket som underhållningsvärdet snarare forskningsrapportens än fansinets. Före den person som redan köpt både allt som finns i tryck från Chickförlaget samt nummer två av Dan Raeburns förträffliga fansin The Imp, men vill ha ännu mer, så är den här boken en guldgruva. Men för oss andra så räcker det med en komplett uppsättning traktat (finns att tillgå i billiga och behändiga lådor som kan beställas från Chicks hemsida <www.chick.com>), The Imp#2 samt kanske några av de mer paranoida numren av Chick-serietidningen The Crusaders för att stilla alla Chick-behov på livstid.

Fredrik Jonsson