Då jag bor i Stockholm sedan en längre tid tillbaka händer det att jag stöter på Sara Olausson ute i "svängen". Hon undlåter aldrig att ta upp den hatlista jag körde i pappersversionen av Seriechock 1998. Uppenbarligen en kvinna med mycket taskigt självförtroende. Jag, som privat är en ganska trevlig snubbe som gillar att få folk å må bra, kan i såna lägen drabbas lite lätt av vissa samvetskval vad det gäller min författargärning. Då gäller det att påminna sig själv att jag skriver mina recensioner för dom eventuella konsumenterna och inte skaparna. Det är ju i första hand dom stackars konsumenterna som behöver en verbal skarprättares vägledning i det massmediala överflöd som är den framåtskridande tryckteknikens förbannelse. Av egen, bitter erfarenhet vet jag dessutom att även skaparna på sikt kan dra nytta av min stenhårda inställning. Utveckling kräver ju motstånd. Och dom sällsynta tillfällen när jag uttrycker uppskattning vet skaparen att det betyder någonting mer än när den lokala fansinisten staplar illa planerade superlativ på varandra i sin iver att stödja "scenen".

Sara kan till exempel unna sig något extra typ en flaska vin ikväll, ty jag gillar nämligen hennes album. Ja, det är faktiskt sant. Min egen förvåning är lika stor som hennes. Dom serier jag tidigare läst - ungefär en tredjedel av albumet - är nämligen betydligt sämre än det för mig nya materialet. Då serierna saknar datering är det svårt att veta om detta är ett resultat av Saras utveckling eller Roffe Claessons bedrövliga smaksinne. Hur som haver, dom serier där Sara berättar om sig själv, sina nojjor och sin barndoms övergrepp har något hennes försök till kåserande iakttagelsehumor saknar, nämligen humor. Denna tar sig uttryck i en både drastisk och naiv klarsyn som Sara troligtvis har sitt taskiga självförtroende att tacka för. Bildsinnet är det heller inget fel på. Anbefalles, som vi kritiker brukade skriva förr i världen när vi hade något att rekommendera. Att den borde vara 20 sidor tunnare kan både ni och jag ha överseende med.

Johannes Nilsson

Tycks vara läge för en analys av den svenska fansinscenen igen. Fredrik Kullman har gjort något så typiskt som att lägga ned sitt fansin "Promenade" för att sedan starta ett precis likadant fansin med nytt namn. Vi som kan vårt marknadsekonomiska regelverk och vet värdet av ett inövat varumärke betecknar ju gärna sådant som fullkomligt idiotiskt. Samtidigt är det förstås skönt att alla inte läst det marknadsekonomiska regelverket.

Det första numret av den nya titeln "Normal Man" är något så typiskt som ett splitfansin. Ett fenomen som kan betecknas som fansinens version av marknadsekonomiskt tänkande. Delad upplaga är ju som bekant dubbel upplaga. För fansins är ju helt fel bransch att ägna sig åt om man är ute efter någon form av ekonomisk vinst.

Typiskt nog skiljer mycket lite dom bägge parterna i samarbetet från varandra, då mycket lite skiljer svenska fansins åt i allmänhet. Intervjuer och enkäter med musiker, utgivare och en och annan författare blandas lite lagom friskt med dagboksanteckningar och recensioner av skivor och andra fansins. Den privata trenden verkar ha etablerat sig ganska fast i det svenska fansinet, och det borgar ju för ett något högre läsvärde än för sex - sju år sedan när det främst var veganrecept och Candysuck som var tidens smaksensation. Dom privata angelägenheterna passar också ganska bra för det forum någonstans emellan tidskrift och kedjebrev fansinverksamhet ofta är och borde fortsätta vara. Dom flesta skriver dock rätt illa och utan vidare urskiljning. Ett gott självutlämnande kräver stil och klarsyn, pojkar. Några hedersomnämnanden: Per Thörn har utvecklats i positiv riktning sedan jag såg honom sist. Och Johan Lundgren, redaktör på den andra titeln, behöver inte skämmas för sina dagboksanteckningar.

Den stora behållningen är dock dom rena intervjuerna. Då frågorna oftast är betydligt mindre begåvade än svaren kan jag tänka mig att det snarast är en effekt av det utbredda internetbruket än några redaktionella ansträngningar. Internet ger ju den tillfrågade såväl gott om tid som en bekväm möjlighet till svar på tal. Den svarande kan dessutom säkert uppleva det som både skönt och inspirerande att kunna förklara närmare och lägga ut texten utan att få sina svar mongolidiserade av någon stressad redigerare. Dom svarande är också i många fall äldre än dom frågande. Därmed brukar ju också följa en hel del av den stil och klarsyn jag efterlyste ovan.

Typiskt nog vill Kullman framförallt "inspirera" sina läsare. Där lyckades han tyvärr inget vidare i mitt fall. Jag blir sorgligen påmind om min egen tid som ung, tafflig entusiast då jag skrev så illa att det smittar av sig bara att tänka tillbaka på det. Nåt vidare liv hade jag förstås inte heller att leva. En på alla sätt nedslående påminnelse.

Johannes Nilsson

Allt oftare ställer man sig i samband med en ny Optimal - utgåva den eviga frågan "varför?". Mest förbryllande i vårens djärva satsning på lågprisutgåvor i pocketformat är förstås repriseringen av Jasons pantomimalbum "Schhh!", som jag sågade under en tjackavtändning förra året. Till och med i Jasons högst tveksamma fall borde man väl passa på å komma med något nytt när man lägger surt förvärvade kulor på tryck? Och på vilka grunder tar Ingemar åt sig äran för "översättning", när albumet inte innehåller en enda bokstav? Jason har annars fått klä skott för sin skopa smädelser från Seriechocks sida, så istället för att komponera nya förolämpningar och hot är väl tiden kommen att jag närmare motiverar min avsky: jag saknar sinne för poesi. I både text- och bildform. Jag förstår inte vad Jason vill ha sagt, och misstanken finns ju att han inte förstår det själv, utan bara flummar på i hopp om att högbrynta kritiker på styva linan lägger ord och mening i munnen på honom. Det må gå hem i Frankrike, där tomma poser med tunga pretentioner tillhör den nationella identiteten. Själv har jag viktigare ärenden att ägna min analytiska förmåga åt.

En lågprisutgåva av Daniel Ahlgrens tidigaste album är bättre motiverad ur flera hänseenden: finns det någon skam i det här landets serieläsande publik är dom slutsålda sedan länge tillbaka, och om man bortser från dom invändningar både jag och Fredrik vädrat gällande Daniels livshållning och människosyn tillhör han tveklöst landets främsta serieskapare. Även om han kan tyckas ensidig har han ju något att berätta: om utanförskap, tristess och pöbelns låga panna. Ett konstnärligt nederlag är förstås att "Hat och Multiplikationstabeller" från 1993, i vilken han för första och mig veterligen enda gången erkänner sig själv som inte bara offer utan också förövare, fortfarande är oöverträffad i Daniels rika produktion. Men den är å andra sidan ett gott skäl för nytillkomna ångestkonässörer att skaffa sig pocketen.

Fullt motiverad för erfarna serieläsare är dock bara Johan Wanloos pocket. Jag kan inte dra mig till minnes att Wanloo överhuvudtaget tagits upp för behandling i Seriechock sedan Fredrik tog över redaktörsstolen, så det är väl sannerligen på tiden. Wanloo är ju en av de fansinister från guldåren runt 89 - 90 som lyckats bäst i den svåra konsten att åstadkomma en karriär, och jag tycker han fortfarande har hedern i behåll. Här saknas det tungsinne som dominerat recensionsskörden dom senaste åren, och bara det är befriande. Jag gillar faktiskt lättsinnig underhållning. Problemet brukar vara att den ofta förfuskas av folk med sikte på spetsfundiga iakttagelser med minsta gemensamma nämnare när det inte är frågan om återvinningsverksamhet av ett dussin stående skämt. Wanloo jobbar i den genre framförallt Lindengren och Nessle etablerat i folkhemmet, med forna dagars skräpkultur som främsta inspirationskälla. Han gör det med föregångarnas fulla kompetens, men till skillnad från dem har han fortfarande inspirationen i behåll. En del invändningar finns ju mot Wanloos verk och person: dels tycks han sakna förmågan att gilla något på allvar, utan citationstecken, dels förfaller han ofta till renodlad bonnfångarhumor i sin framgångsrika kamp för regelbunden inkomst. Som satir betraktat vore till exempel porträttet av den storhetsvansinnige dansbandsmogulen Leif-Nero Spider att betrakta som synnerligen tandlöst, men nu är det ju snarare fråga om en komisk äventyrsserie i lägsta viktklass, och som sådan håller den mer än väl måttet. Ingenting jag skulle pynta en krona för, men när man får ett recensionsexemplar att läsa på tunnelbanan hem från Fredrik är det uppskattat. Som animerad serie i TV 4:s eftermiddagsblock skulle jag följa det här med glädje. Men tv har ju sin säregna toleransnivå.

Johannes Nilsson

Omvärlden hinner alltid ikapp en förr eller senare. Ett faktum som förr i världen var föremål för mycket tandagnisslan från min sida. Förr i världen var jag nämligen en stroppig liten elitist som så förtvivlat gärna ville ha mitt exklusiva smaksinne för mig själv. När till exempel Jon Spencer plötsligt poserade på omslaget till Pop tog det hårt må ni tro. Vart i helvete skulle jag vända mig för å hitta ny, pulserande rockīn roll av den magnituden? För jag behövde ju något nytt, att ha för mig själv.

Skitlöjlig inställning. Allt jag ville var att va lite förmer än omgivningen. Veta lite bättre. Lite tidigare. Självförtroendet har stigit en hel del sen sist. Idag kunde jag inte bry mig mindre om vem jag delar smak med. Jag är nöjd om jag gillarīt. Börjar bli läge att tacka fan för den mognaden. Annars hade jag spottat blod i dessa dagar, när Chris Ware får bookerpriset, "Ghost World" - filmen är det senaste innerstadsflåset och Mats Jonsson hamnar på innelistan. Tecknade serier gäller helt plötsligt igen, på alla fronter. Och mest av alla gäller förstås Dan Clowes. Till det senaste numret av Eightball har han låtit sig inspireras en del av Chris Wares formsinne, såvitt jag kan se. Kortare berättelser av olika format sammanfogas till en längre historia, som innehåller alla de starka porträtt av tonårsflickor, barn och nördar man kan kräva av en äkta Clowes. Bra? Naturligtvis. Men med tanke på dagens starka dollar kan förstås köpvärdet diskuteras. Över två kronor sidan. Läsare med tveksam privatmoral borde kanske överväga snatteri. Seriebutiker är i allmänhet ganska taskigt övervakade.

Johannes Nilsson

Jag känner igen stilen. Christer Lindström sysslar troligtvis med grafitti, och det är verkligen kännetecknande för samtidens grymma ironi att den enda konstform som fortfarande lever är så reaktionär till sinnes. Stela och vältuschade rutor som lika gärna hade kunnat tatueras in på en motorcykelentusiasts skulderblad som berättat en historia i bildsekvenser. Ämnesvalet är också typiskt för en gatans konstnär: knark, sex och våld. Den undre världen upphör visst aldrig att fascinera. Att den ädle hjälten med de hårda nävarna är klottrare och säkert har fler drag gemensamt med upphovsmannen är bara charmant. Actiongenren erbjuder ju framförallt utlopp för våra mest puerila dagdrömmar. Dom brukar dock tjäna föga på att fästas på papper. Visst läsvärde utvinns dock av att den synnerligen enkla pantomimhistorien återberättas ur tre olika perspektiv. Inte mycket, men precis tillräckligt för att uthärda läsning och ursäkta utgåvans existens.

Johannes Nilsson

När lägger Optimal Press ned verksamheten? Vem vill ha det här inbundet? Vem bekostar spektaklet? Läsarna? Vilka skulle dom vara? Vem pyntar glatt hundratals kronor för en trave serier man knappt skulle tolererat i Home Made Comics? Vad mer kan jag skriva om det här utan att börja raljera om eld och stål och blod och judendom och alla andra tröttsamma Johannes Nilsson - klichéer?

Norrmän borde hålla sig till det dom gör bäst: religiös intolerans och heroinmissbruk.

Johannes Nilsson

Det är bråda tider för både farlighetsfandom och humorn. Ivan Brunettis skoningslösa pocket kan mycket väl markera deras respektive slutpunkt. Min generation har tagit det för vana att helst skratta åt det förbjudna och allt som därtill gränsar. Ur det perspektivet kan det inte bli mycket roligare än skämtteckningar typ en unge som pissar på en bebis och försäkrar förbipasserande med att "Det är okej. Jag köpte honom av en crackhora". Vi borde skämmas.

För farlighetsfandom, vars kreativa blomstring dateras ända tillbaks till Peter Sotos arrestering i mitten av åttiotalet, borde gapskratten som ackompanjerar den här boken förebåda skymning, mörker och kyla. Jag kommer inte sakna deras kulturella avart nämnvärt. När chockverkan avtar får man göra sitt intryck med mer subtila medel.

Johannes Nilsson