Dödsstjärnan#1
Dödsstjärnan#2
Fansin, 28 s A5, pris oklart. Februari resp. april 2002.
Jon Mårtensson, Skolgatan 19, läg 3170, 60225 Norrköping.

Kattröret#1
Kattröret#2
Amatörserietidning, 16 s A5, 10 kr styck. Januari resp. april 2002. krnhgn@hotmail.com. Finns på Bordertown.

Deliriumkatten#4
Fansin, 28 s A5, pris oklart, maj 2002. www.skrotum.cjb.net

Prakta Magasin#1
Prakta Magasin#2
Prakta Magasin#3
Amatörserietidning, 24, 40 resp 44 s A5. Femton kronor styck? Utgivna under vintern/våren 2002. Ylva Agbäck, Trelleborgsgatan 17, 214 35 Malmö. prakta.magasin@spray.se

Henrik Bromander: Bromander#6
Seriefansin, 36 s A5, 20 kr. Januari 2002. Henrik Bromander, Fabriksgatan 39B, 412 51 Göteborg bromander@yahoo.com

Pontus Lundkvist: Fuck#1
Seriefansin, 28 s A5, 5 kr. 1990. Sprids mig veterligen enbart genom att man åker till Visby, letar upp Stettinergränd 1A, går rakt fram sen man gått in genom porten, knackar på dörren där det står "Lundkvist"och frågar efter Pontus. Men detta kan man göra först i typ augusti, för nu på somrarna är det sommargäster som bor där.

Berätta en saga, sa hon#1
Berätta en saga, sa hon#2
Berätta en saga, sa hon#3
Berätta en saga, sa hon#4
Fansin, 24, 36, 32 resp 36 s A5, hösten/vintern 2001/2002. 10 kr plus porto till c/o Lundkvist, Stettinergränd 1A, 621 56 Visby

Martin Helge: Money Well Spent#8
Fansin, 28 2 A5, januari 2002?. Pris oklart, skriv till rudescientist@yahoo.com hemsida

Petter Sjölund: Vatten över huvudet
Seriefansin, 28 s A5, färgomslag, 30 kr. Juni 2002. Petter Sjölund, Lostigen 6, 170 74 Solna. ignalina@mac.com Pg: 110 94 49-7

Mentally Challenged#2
Seriefansin, 24 s A4, 20 kr plus porto. Vår 2002. Lisa Stålspets, Kolbäcksgränd 28, 128 46 Bagarmossen Mentally Challenged

Helltruck#3
Seriefansin, 56 s A5, mars 2002. Pris oklart. Johannes Streith, Näringsgatan 8A, 803 10 Gävle

Mats O Strömberg: Crokk Mort!
Mats O Strömberg: Eyesores
Seriefansin, 28 s var, screentryckta omslag, udda format typ bredare A5, april 2002. Pris oklart. Underground Lodge, P.O. Box 401089, San Francisco, CA 94140, Amerikas Förenta Stater


Dödsstjärnan#1
Dödsstjärnan#2
Kattröret#1
Kattröret#2
Deliriumkatten#4
Prakta Magasin#1
Prakta Magasin#2
Prakta Magasin#3
Henrik Bromander: Bromander#6
Pontus Lundkvist: Fuck#1
Berätta en saga, sa hon#1
Berätta en saga, sa hon#2
Berätta en saga, sa hon#3
Berätta en saga, sa hon#4
Martin Helge: Money Well Spent#8
Petter Sjölund: Vatten över huvudet
Mentally Challenged#2
Helltruck#3
Mats O Strömberg: Crokk Mort!
Mats O Strömberg: Eyesores

Dödsstjärnan är ett textfansin med en hel del serier som görs av Jon Mårtensson Mattias Rolund, som båda ryktas vara polare till Deliriumkatten-redaktören Björn Ahlén. Grabbarna verkar ha rätt sympatiska åsikter och attityder till livet och politiken, men de får inte till nåt vidare bra fansin, dessvärre. Det blir präktigt, punkigt och rätt förutsägbart, man publicerar veganrecept, gör sig lustig över makthavare och den välanpassade, grå massan, och även om de visar prov på ett litet uns avspänd självdistans vågar de aldrig släppa taget riktigt. När man gör ett fansin räcker det inte med att bara vara personlig och politisk engagerad, kunna teckna och berätta i serieform och ha en vilja att vara uppkäftig och provocerande. Det behövas mer än så. Jävlaranamma?

Liknande problem, fast värre, brottas damerna bakom Prakta Magasin med. Politiskt korrekta åsikter, vardagsskildringar, homosexualitet, sympatiskt egentligen, men ändå känner jag bara tomhet. Ett problem är i och för sig att hela sex serietecknare samsas om utrymmet i ett ändå rätt tunt fansin, vilket gör serieskolefansinskänslan stark: Det är svårt att få ett grepp om varje enskild individs eventuella förtjänster eller begränsningar. Ett annat, och mer allvarligt problem är att de flesta medverkande envisas med att experimentera med både teknik och berättarstil. Känslan av att flera av serierna är tänkta mer som formexperiment än kommunikation är stark, trots stolta ord i en ledare om att "det som betyder nåt är det vi vill säga med våra serier". De försöker sig liksom på att experimentera med berättande trots att de nätt och jämt klarar av grundläggande seriegestaltning. Om man har nåt intressant att säga tjänar det sällan på att uttryckas på ett väldigt experimentellt sätt, ens om man är oerhört duktig. Man behöver inte gestalta för allt vad tygen håller, som en manierad dramatenskådespelare, det är väldigt sällan serien tjänar på det.

"Du kan inte slå penna, papper, svart tusch"- Lou Reed, 1989.

De mest fokuserade tecknarna är Terese Oliw och Sanna Lindström, som i Prakta oftast arbetar var för sig, men som tydligen gör en fast serie i Arbetaren också. Seriehistoriens tidigare exempel på igenkännings-humor i homoserier (Wendel, Dykes to watch out for o s v) gör att jag fruktar det värsta vad gäller den serien, men när de slipper vresa för market demands når de kanske upp till knäna på fansin-eliten, och det är ju inte så illa..

På tal om just fansineliten så snurrade det runt en del insinuanta rykten om Karin Hagen på en del världsomspännande datornät för någon månad sedan. Ett av dem gjorde gällande att hon ska göra likadana serier som Coco Moodysson, fast bra. Rykten har ju ofta ett korn av sanning i sig, och detta är ett blåblodigt exempel på ett just sådant: Den enkla sanningen är att Karin Hagens fansin Kattöret är det bästa som kommit fram i amatörserieväg sedan Fru Moodysson startade sitt Coco Platina Titan 3000. Sen finns det ju en del annat som lockar fram jämförelseivern i en också: Både Hagen och Moodysson ritar enkelt i den här post-Porcellino-stilen, även om Hagen definitivt är ett strå vassare vad gäller att kunna rita realistiskt. I sitt första nummer arbetade Hagen genomgående med kattfigurer i en blandad, men blott hyfsad, kompott kortare serier och bilder, men i sitt andra nummer har hon övergått till att enbart arbeta med människor i den numera nästan löjeväckande vanliga självbio-genren. Slentrian eller ett post-ironiskt statement från en välnärd statementist? En ensida med ett barndomsminne samt fyra beryktade sidor om en romans som gick vilse hör till höjdpunkterna tack vare god serie-känsla och ett passionerat och engagerat berättande som är självutlämnande utan att vara det minsta ömkande eller ryggradslöst. Med tanke på hur mycket Hagen gått framåt som serietecknare under de korta månader som gått mellan hennes första två nummer så känns det som att hon kommer att kunna bli ungefär hur bra som helst inom sin tid. Mitt enda råd till henne är "Gör fler, och längre, serier".

Delitiumkatten börjar bli något av en institution inom fansinsverige på ett sätt som liknar Henrik Bromanders. Björn Ahlén fortsätter att rita sina serier om nörden Data-Tommy och hans kompisar, och det är fortfarande roligt och bra och sant på de flesta sätt, även om Ahlén har lika grava problem med teckningarna som redan nämnde Bromander. Men till skillnad från den gamle Växjöprofilen så har Ahlén faktiskt utvecklats lite som tecknare: Han har börjat lägga svarta ytor på strategiska platser och ibland t o m suddat bort blyertsskisserna. Jestanes. I alla fall, hans serier var så bra att jag nästan glömde bort att skriva om resten: Jon Mårtensson från Dödsstjärnan är naturligtvis tvungen att skärpa till sig när han medverkar i ett kvalitets-zine som Deliriumkatten och levererar en intressant intervju med redaktören för den nu insomnade datorspelstidningen Interface. Jag är själv fullkomligt ointresserad av datorspel, men det var intressant att få lära sig ett och annat om detta veritabla fansin i pressbyråtidskriftshamn. Ludwig Trollare medverkar med nån oinspirerad text, några serier han gjorde i mellanstadiet samt en potent barndomsminnesserie där han fått tecknarhjälp (?) av redaktör Ahlén. På brevsidorna dominerar gamla bekanta från seriefandom, och mest av allt dominerar Johannes Nilsson med en sedvanligt formuleringsglad insändare. Deliriumkatten är lika mycket som t ex Bromander, Kattröret eller Mina Ögon Mina Ögon omistlig läsning för varje seriös fansinkonsument.

Bromander, ja. Han är ju bra. Vad kan man säga om ännu ett nummer av hans tidning? Kanske att där finns ett par längre, av sexuell frustration präglade "What if"-serier, den ena heter "Knullpakten" och den andra handlar om en ung man som jobbar som bibliotekarie och bevittnar ett och annat. Ett par emo-kortisar visar Henkes känslor inför att ha flyttat hemifrån och insändarsidan är som vanligt underhållande läsning, även om den nu börjar bli till förväxling lik insändarsidorna i en del andra fansin där Johannes också härjar. Bromander har blivit en institution inom svensk fansinutgivning, och är dessutom ett fansin som likt Mina Ögon! Mina Ögon! utnyttjar fansinformatet till max: Man går liksom in i Bromanderlandet, Henriks långa, slafsigt tecknade epos hade inte funkat i Galago, lika lite som Mö!Mö!-materialet skulle kännas lika bra sida vid sida med andra, mer strama och torra texter och konventionell layout. Mö!Mö!-Pontus är aktuell med ett seriefansin som han kopierade upp i tretti ex 1990, men sen aldrig brydde sig om att sprida över huvud taget. Jag är inte alls säker på att han är speciellt beredd att sprida det nu heller, och jag kan inte ge några som helst garantier för att han kan övertalas att släppa från sig fler exemplar, men jag recenserar. Det handlar alltså om extremt gamla serier och skämtteckningar, och på seriefronten rör det sig enbart om strippar och roliga ensidor. Enstaka grejor publicerades då för länge sen när serierna var nya i Galago, Ulf Johanssons fansin Vansinne samt i enstaka punkfansin, men det mesta ser dagens ljus för första gången nu. En del grejor är roliga, en del mer konventionell åttitals-amatörseriehumor, men Pontus redan vid denna tid förträffliga teckningar räddar det mesta. Humorn är ovanligt högstadiemässig, med lågpannade bajsskämt en masse. Om Pontus grävt fram detta fansin innan MegaPyton la ner hade han kunnat tjäna en hacka på att låta reprisera bitar från Fuck, men det gjorde han så klart inte, eftersom han har dekalen "Jag bräsar inte för marknadskrafterna" på sin nyvaxade Lexus.

Från det ena till det andra: Pontus medverkar som illustratör (mest, tror jag) i poesifansinet Berätta en saga, sa hon, som ges ut med en knäckande regelbundenhet (det senaste numret är nummer sju) och vars fyra första nummer jag fått mig tillsänt för recension. Jag vet inte vad jag ska säga, poesi är kanske inte den typen av material jag letar efter i fansin, jag brukar t ex alltid tråkas ut av poesi-inslagen i The Baffler och köpte av nån anledning första numret av Ecstatic Peace Poetry Journal härom året, men tyckte inte den var värd pengarna. Nåväl, en del av det mer prosaorienterade materialet i Berätta en saga var riktigt bra. Självbiografisk prosa är lite som självbiografiska serier, helt ointressant blir det sällan, och då ofta för att man försökt sig på onödigt experimenterande. Synd bara att så många medverkar att jag (igen!) får lite serieskole-vibbar, så många röster som söker min uppmärksamhet att de bara blir till enskilda, bräckliga stämmor i rymdens djup. Mest minnesvärt var kanske Pontus rikt illustrerade barndomsbadhusskildring i nummer två. Den kan man utan alltför mycket god vilja kan kalla för tecknad serie.

När jag nu gräver lite djupare bland recensionsexen och hittar det sista numret av Money Well Spent får jag lust att äta upp mina ord om den självbiografiska prosans förträfflighet. Martin Helge delger oss läsare sin dagbok från en tid som arbetsskygg enstöring. Rätt många av anteckningarna handlar om hur ointresserad han är av i stort sett allt. Herr Helge verkar vara fullkomligt apatisk inför det mesta, han skriver inte heller speciellt intressant, rent språkligt, och då blir hans fansin ingen vidare intressant läsning. Herr Helge får väl ha tråkigt om han nu envisas med det, men jag begriper inte varför vi oskyldiga fansinläsare ska behöva lida som han har lidit. "Lägg ner" skulle jag ha sagt om inte utgivaren redan förekommit mig på den punkten.

Serieantologin Jazz är en avläggare till den gamla Syöttösika som jag sågade för nåt år sedan. Vissa av tecknarna är gemensamma, och precis som innan är serierna producerade i samband med Stockholms egen lilla patetiska ursäkt för en serieskola: Nåt slags mötesverksamhet på Serieteket. En anledning till att serieskolerelaterade antologier brukar vara snäppet sämre än andra amsets är att de pregar in på tok för många tecknare på ett för litet sidantal. Den fällan faller inte Jazz i, de toppar laget och släpper bara fram Ranjith Perera, Mikael Sol och Julia-för-punk-för-efternamn. De förstnämnda två tecknarna är välkända ansikten för amatörserieläsaren, men Pereras operaserier hör till det minst intressanta han gjort över huvud taget, och förtjänsterna med Mikael Sols tre bidrag börjar och slutar med de trevliga och lättavlästa teckningarna. Tur för fansinets skull då att "Julia" (pseudonym?) sparkar seriös stjärt med sina två vardagsrealistiska serier. Den första handlar om en sjuttonårig tjej och hennes kortvariga förhållande med en tio år äldre programledare på ZTV, den andra om grupptryck i ett kickersartat tjej-gäng på högstadiet. Även om jag inte är överförjust i Julias teckningar, de är en aning för lika Carina Hellström-Norrmans, så måste jag säga att hon är den bästa svenska tecknaren som kommit fram sen Karin Hagen. Hon handskas så pass säkert med serieformen att jag inte alls känner mig speciellt säker på att hon är nybörjare. Jag hoppas verkligen att hon gör fler serier. Julia har således samma roll i Jazz som den Petter Sjölund hade i Syöttösika, d v s hon bär upp hela tidningen. Petter Sjölund själv var dock missnöjd med tryckkvalitén på sin serie i Syöttösika, så han repriserar den, tillsammans med en ny serie, gjord med samma Jean Teulé-mässiga fotomanipuleringsteknik, i sitt solofansin Vatten över huvudet. Jag har redan skrivit att jag gillade den gamla serien, och den har även hunnit publiceras i Vecko-Revyn, så jag vet inte om det är mödan värt att slösa mer ord på den. Eller, jag kan skriva att den i sin ursprungsversion (som alltså gick i Syöttösika och Veckorevyn) innehöll regelrätta porr-inslag, att dessa gav upphov till en del arga insändare och att dessa porr-inslag nu censurerats bort. Den nya serien handlar om barndomsminnen och katter och är också ganska trevlig.

Jag avslutar med några utgåvor som har det gemensamt att de har titlar på engelska. Helltruck görs av ett gäng hårdrockare i Sandviken, med en Johannes Streith i spetsen. Denne Streith har varit inblandad i samtliga serier, ibland som manusförfattare, ibland som tecknare, så jag uppfattar de andra medverkande som Streiths assistenter mer än nåt annat. Streith är en väldigt duktig tecknare, han imponerar främst vad gäller tuschteknik, men även vad serieberättande och figurteckning är han en duktig hantverkare och står helt klart på nåt slags proffs-nivå. Serienovellerna börjar alltid med ett vardagsrealistiskt anslag, i numrets långa huvudserie handlar det t ex om ett death metal-bands replokalsvardag, andra teman inkluderar att flytta in i en ny lägenhet eller att lämna sopor till sortering. Så långt är allt väl, serierna börjar alltid som kompetent vardagsskildring. Men tyvärr verkar inte upphovsmakarna tycka att vardagen är intressant nog för att sklidras i befintligt skick, utan det vardagsrealistiska anslaget fuskas alltid bort med lika onödiga som ointressanta twist-end-slut av klassisk skräckseriekaraktär. Hårdrockare lär sig visst aldrig veta hut. Då är Mentally Challenged ett uns mer intressant, eftersom den är klädsamt befriad från serier som hade funkat i Svenska Serier. Fem tecknare samsas om utrymmet, de flesta är rätt ointressanta amatörer, och även om vissa uppvisar spår av talang väljer jag att enbart uppmärksamma Johanna Willenfelts lilla självbiografiska berättelse om hur hon inte kom in på Konstfack. Efter Prakta-tjejernas orgier i onödiga experiment kändes det väldigt befriande att läsa denna chosefria kommunikation. I jämförelse med såna storfräsare som Karin Hagen eller "Julia" känns dock Willenfelt bara som en hyfsad amatör, men hon vet åtminstone, till skillnad från alltför många andra, vilken sorts serier hon kan lyckas med.

Till sist meddelas att exilsvensken Mats O Strömberg, även känd som "Mats!?", är aktuell med ett par nya utgåvor. Den ena, Crokk Mort, innehåller en repris av en textlös burleskserie med autokannibalistiska inslag, tryckt med en ruta per sida och med halvtaskig repro. Snabbt glömd. Den andra, Eyesores, är betydligt bättre, med råa strippar och skämt i ungefär samma stil som Ivan Brunettis, om än billigare och inte alls lika roliga och hejdlösa. Tack vare tecknarglädje och utsökt känsla för hur man imponerar med snitsigt screentryck ser Eyesores väldigt bra ut, slängd på kaffebordet. Men läsvärdet ligger som ovan antytts på lite lägre nivå än för Fuck.

Fredrik Jonsson