När jag skulle till RFSL:s öppna mottagning för att testa mig för HIV och Hepatit C kunde dom tyvvär inte hjälpa mig idag. Jag har nämligen fyllt tjugofem, och är därför knappast att betrakta som ”ungdom” längre. Och nästa år dras rabatterna på SJ in. Jag antar att jag får vad jag förtjänar. Numera försjunker jag hellre i breda nationalepos än snortar tjack på lokal. Rena slöseriet att bo i Stockholms innerstad. Med andra ord börjar jag bli ganska främmande för vad som ”gäller” (om det gamla uttrycket fortfarande är i bruk). Och sen Lokko & co lade ner verksamheten har det varit ont om facit i det här landet. Därmed är manegen krattad för tidningen SEX. Och dom har lärt av sina föregångare. ”Det handlar om att våga svettas och ge sig hän. Och för oss är det sex”, förklarar ledaren, och fler än jag torde väl känna en fläktande vindpust från dom armar som viftades så innerligt under nittiotalet. Skönt att redaktionen inte författat mer än ledaren och en och annan ingress. Resten är uteslutande intervjer, presenterade i det överlägsna formatet ”fråga - svar”, och det är förstås skönt när förhörsobjekten själva får komma till tals istället för att tolkas av en ”journalist”. De övergrepp som brukar kallas ”redigering” tycks också lysa med sin frånvaro. Fanzinismen är med andra ord äntligen här i slickat magasinformat, och det borgar ju för en högtidsstund på toaletten. Vad som gäller sommaren 02 är för övrigt Anders Tegnér, upphittat-fanzinet ”Found”, JT Leroy, fotografen Jamel Shabazz, tysk electro, serier, några moderiktiga typer från New York samt diverse nördar. Det vanliga alltså, med serier och White Trash som tidens smaktillsats. Jag, som därmed är så nutida man bara kan bli, här därför suttit här och väntat på mitt telefonsamtal från Ika Johanneson, på det att jag äntligen får bre ut mitt oredigerade majestät i tidningstryck. Men det verkar inte bättre än att tiden min redan är förbi. Gosse, det går snabbt här inne! Jag var hipp ett halvår, vad gjorde jag av det? Jag var pank, sökte jobb och slutade knarka. Tråkade helt enkelt bort min tid i rampljuset. Tack och godnatt. Nästa mål blir ”folkkär”.

Om White Trash-estetikens ökande popularitet är embryot till den överteoretiserande postmodernismens äntliga död och klassmevetandets återuppståndelse eller bara ännu en snabbt exploaterad modefluga ska annars bli intressant att se.

Johannes Nilsson

Pär Thörn är en gammal kämpe som rört sig just bortom seriefandoms utkanter, nätt och jämt över rågången emot industrifandom, i flera år nu, och främst utmärktesig med sitt minnesvärda fansin Storno. Nu, efter en period som frilansande fansinist kommer hans debutbok. Eller, debutbok och debutbok, det rör sig om en tunn antologi där Thörns insats är redaktörskap och viss medverkan. Thörn jobbar som brevbärare, och har dels skrivit några sidor självbiografisk prosa om sin brevbärarvardag och dels lämnat lappar till de adressater han kände igen namnet på där han bett om bidrag till antologin. Det har blivit en rätt brokig samling bidrag: En lång, rättshaveristisk text av Jerry Martinger, dikter av Thomas Mera Gartz, bilder av John Andersson m m. Men mest fick jag ändå ut av Thörns egna bidrag; självbiografiska prosafragment med viss socialistisk karaktär. På det hela taget ett ganska bra fansin, som dock kanske skäms en liten gnutta av att det givits en grafisk form som liknar bokens, med de pretentioner som vidlåder det formatet.

Fredrik Jonsson

Det här är en väldigt trevlig och intressant bok som satirtecknaren och undergroundveteranen Lars Hillersberg gett ut själv, om den hetsjakt han utsattes för i borgerlig media för nåt år sen. Upptakten till hela grejen var att regeringen för en gångs skull fattade ett vettigt beslut och bestämde sig för att ge Hillersberg konstnärslön. Förvisso kan man diskutera det riktiga i det här, från perspektivet att demokratiska regeringar som inte kan tysta sina häcklare med vapenmakt istället gör det genom att fösa in dem under sin varma kappa, som när Göran Persson bjöd in Attac till samtal innan EU-toppmötet. Nåväl, det var inte därför Hillersberg blev angripen av en rad nedpissade liberaler, utan för att han vågat angripa det heligaste av det heliga, det stora tabut inom svensk utrikesdebatt, nämligen Israelfrågan. Gubbe efter gubbe började hojta om antisemitism och judehat, att Hillersbergs porträtt av mördare som Golda Meir, Barak och Sharon var rasistiska bara för att han överdrev den nasala anatomin. Dessutom menade man att Hillersberg sympatiserade med Ahmed Rami för att denne mer eller mindre snott en Hillersbergteckning som omslag till en av sina böcker. Guilt-by-association på bästa McCarthy-manér. Jag minns själv att jag med allt större feberfrossningar öppnade DN-kultur och dagligen kunde läsa svinaktiga påhopp från bland annat Per Ahlmark (som det för mej är ett mysterium att ingen haft ihjäl än). Någon endaste gång fick Hillersberg svara på angreppen, och då i nedklippt form. Debatten slutade väl i något slags intet, Hillersberg fick behålla sina pengar men i gengäld hade de som skrek högst lyckats lura i en massa folk att det närmaste man kunde likna Hillersbergs teckningar med var skämtteckningarna i tyska nazitidningar från 30-talet. Det säger ganska mycket om vilken nivå debatten om palestinafrågan ligger på, i alla fall i borgerlig media. Föga förvånande, då DN-kultur en tid innan Hillersbergaffären hade en stor debatt där man verkade komma fram till att antisionism i stort sett var det samma som antisemitism.

  "Brottas med grisar" sammanfattar "Hillersbergfejden" som författaren skämtsamt kallar den, med hänsyftning på Strindberg. Hillersberg berättar om turerna med underhållande och satiriskt språk och citerar alla de viktigaste inläggen. Dessutom bjuder han på en drös av det som debatten alltså handlade om, hans teckningar, så vem som helst kan avgöra om karln är rasist eller bara en obekväm satiriker. Visst är layouten hemsk, men det ger en ganska skön undergroundkänsla. Och underground är vad Hillersberg är om något, kanske inte nu för tiden men han har fanimej varit det, mer än vad någon nutida posör kan kalla sej, må denne syssla med debutromaner eller hiphop eller vad fan som helst. Om Israelfrågan inte rör er i ryggen (kallhamrade as) så borde ni i alla fall vara intresserade av att ta del av ett stycke svensk undergroundhistoria. Jag vet inte riktigt var man kan köpa den här boken men det är ju så det ska vara också. Kör vidare för fan Lars, hugg mera; de blöder redan i ryggen.

Henrik Bromander