Doften av ett nedläggningshotat stålverk i nordöstra Frankrike, helgerna då en pubertal Phoebe Gloeckner rymde till stritan, dagarna då Crumb ansattes av tvivel, stunderna då hans hustru tänkte på sin mor, den vardagsrealistiska seriens pulserande, innerliga ur-essens, drömmen om Cleveland, den helande kraften i självbiografin, de krattiga teckningarnas obönhörliga makt. Vi har en ny frälsare och han heter Jeffrey Brown. Den teknik han valt för sin debutserieroman är enkel, men effektiv: Han visar bara upp hur relationen mellan hans huvudperson Jeffrey och dennes Theresa sakta växer fram, hur samtidigt valhänt och ömsint de interagerar under de första mötena, hur glatt de gör saker på det där lite fåniga nykära sättet, och hur slutligen fnurror på tråden växer fram till ett trassel som leder till förhållandets slut. Han berättar sin historia med hjälp av korta, fristående vinjetter, närmast ögonblicksskildringar. Kronologin är något uppbruten, som för att plantera en vetskap hos läsaren om att förhållandet kommer att ta slut, som för att illustrera att han är ute efter att skildra ett tillstånd: ”Den nykära erfarenheten”, snarare än en historia där början, mitt och slut. De anspråkslösa och valhänta teckningarna är i sin tur en kongenial illustration till den trevande relationen.

Det är väldigt frestande att placera serien i den ny-enkla John Porcellino-traditionen, och till vis del kan man faktiskt göra det, här finns likheter både vad gäller enkelheten i teckningarna och vad gäller skärpan i ögonblicksbilderna. Likt Porcellino försöker Brown visa upp nåt slags skönhet, sublimitet i varje ögonblick, låt vara att hans syfte med detta är ett annat än Porcellinos. Där Porcellino arbetar utifrån nåt slags närmast buddhistisk förundran över skapelsens storhet är Brown snarare ute efter att visa upp intensiteten i de korta ögonblick som Jeffrey och Theresa upplever. Tagna för sig själva kan dessa episoder uppfattas som tomma meningslösheter, men varje kort avsnitt lägger till en nyans i helheten. Vad gäller vardagsskildringen står Brown egentligen närmare en sådan tecknare som James Kochalka och dennes seriedagböcker, som ofta kan ge liknande känslor av att med rodnande kinder råka uppfatta gulliga ord förälskade par emellan. Men medan Kochalka är en slugger, en tecknare som bara slänger ur sig saker, även när han är något innerligt på spåren, som i skissdagböckerna, förmår han sällan fokusera nog mycket för att riktigt beröra på allvar, även om han ibland hittar rätt i dagböckerna.

Det här är kort sagt en oerhört imponerande debut, och den förtjänar definitivt en större publik än de 1100 ex som upphovsmannen har haft råd att trycka så här långt. Jag köpte mitt eget exemplar på Quimby’s i Browns hemstad Chicago, och den borde gå att beställa därifrån (www.quimbys.com), även om jag inte kan hitta den på deras hemsida. Jag rekommenderar å det strängaste att du som läser detta gör dig det besväret, tro mig, det är värt det. Om ni behöver omdömen från mer namnkunniga personer än undertecknad så kan jag meddela att inte bara ovan nämnde Kochalka, utan även självaste Chris Ware bidragit med varma rekommendationer på bokens baksida.

Det tar verkligen emot att komma med ett enda negativt ord om den här boken, men här på seriechock har vi stolta traditioner som jag inte bara kan överge hur som helst. Det finns alltså två små, men ändå skönhetsfläckar: Förhållandet tar alltså slut, och även om det som sagt är min uppfattning att historien inte handlar om att gå från punkt a till punkt b stör det mig ändå lite att man som läsare får veta så pass lite om varför det tog slut egentligen, det antyds en del saker, men inte nog mycket. Sen, den enkla, klantiga teckningsstilen i all ära, men på något ställe är det faktiskt inte helt lätt att tolka vad som händer, och textningen är svårläst på flera ställen.

Fredrik Jonsson

Äntligen ett genomarbetat fansin i den nordamerikanska tradition jag själv valt att arbeta i, det vill säga taskiga påhopp i recensionsformat, spydigt tonfall och arrogant uppsyn i största allmänhet, i det här fallet med en avsiktligen lågpannad White Trash - estetik i synnerhet. Det låter vagt bekant, må jag säga. Och när jag halvvägs in i tidningen märker hur nattståndet det hela känns börjar jag ana hur slut jag själv är. Som kritiker, konstnär och människa. Men om vi lämnar mitt akuta behov av förnyelse därhän är Cirramon Weekend duglig brödföda om man mäter efter samma mått som när man lyssnar på the Strokes; inget nytt under solen men kul att någon håller en stolt tradition vid liv.

Johannes Nilsson

När kvällstidningarnas upplagor började sjunka allt mer på 90-talet tog de till nya knep för att locka tillbaka läsarna. Ett av knepen var diverse kortlivade helgbilagor med namn som inte en jävel minns idag. Själv minns jag att de hade glättigt papper och skrev väldigt mycket om sex och mat, Malenas sexspalt var en personlig favorit. Jag vet inte om de här tidningarna fortfarande existerar, eller om kvällstidningarna mer lever på "gratis biljetter till Men in Black 2 och en avsugning av Jocke Berner om du köper vår tidning", för jag köper inte dem. Vad jag däremot vet, efter att noggrant ha läst den korta men ack så informativa baksidan på "Namnet är Vajlet", är att Maja Lindéns "skämtteckningar" gått i en av dessa kvällstidningsbilagor. Eftersom Bonniers tydligen inte tyckte teckningarna var tillräckligt bra för att ge ut dem så har gamle trogne Ingemar Bengtsson fått rycka ut, med ett genuint rykte om sej att ge ut serier mer grundat på serieskaparens kön än eventuella kvaliteter.

Vad är det då som serveras innanför de lyxigt hårda pärmarna med det fula omslaget? Jo, "roliga" betraktelser av en kvinna med "fräck humor". Maja Lindén "skämtar till det" om barnafödande, familjeliv och hur knäppa och konstiga män kan va, allt ur ett käckt neofeministiskt perspektiv helt minsta uns av politisk analys bakom sej, för att passa kvällspressens krav på lättsmälthet och konformism. Jag vet inte om det är mej, Maja Lindén eller samhället det är fel på när jag kan läsa albumet från första till sista sidan utan att skratta en enda gång. Men så faller jag ju utanför den kolesterolsvettiga och köpglada massan som läser helgbilagor och gärna vill veta hur man gör köttfärsfyllda zucchinis men samtidigt kan skratta åt det fjantiga i det hela, som tycker att kroppshysterin gått på tok för långt men ändå vill se sexiga ut egentligen och som alltid lovar att de ska sluta röka men aldrig lyckas uppfylla löftet. Och visst, jag tillhör väl egentligen inte målgruppen då jag aldrig kommer föda barn, få mens eller känna hur ont det gör när drumliga män stöter emot mina ömma pattar i hissen. Vem är jag att döma, jag är bara en ung man som anser att sån här skit inte förtjänar att ta upp dyrt papper och dyr trycksvärta när så mycket viktigare saker går runt under jorden och väntar på att få explodera.

Henrik Bromander