Screentryckt seriehäfte i kassett, CD-format, 12 s färg.

Armin Abmeier und Pipifax, Zürich, Schweiz, maj 00. Pris och adress oklara, jag gav typ en hundring i butik.


Mark Beyer: Lost Faces

Den sparsamt producerande Mark Beyer förnekar sig inte i sin envetna kamp för att publicera sig på obskyrast möjliga vis. Detta tvångströjeformatshäfte i 350 ex innehåller en fem år gammal serie med hans gamla inarbetade seriefigurer, det strävsamma paret Amy och Jordan. Serien i sig håller god, gammal Beyer-klass, och skildringen av olikheter inom ett parförhållande för tankarna till Gunnar Lundkvists och Anna Höglunds förnämliga mixed double-arbeten i samma genre härom året. Jag fattar bara inte varför han inte kan låta sig ges ut i vanliga jävla serietidningar på typ Drawn & Quarterly eller nåt. Vill han ha läsare över huvud taget?
FJ






Amatörserietidning, 20 s A6, augusti 2000.

Anton Halldin,
Temperaturgatan 91,
418 41 Göteborg.


Auf Wiedersehen Monty#1

Allt var bättre förr. Idag är tycks alternativmusik vara en tillflyksort för folk som är för klent byggda för att slåss, för fula för att ragga och för fega för att knarka. Och då låter det som den publik man förtjänar. Knasig nyprogg, dekonstruktivt montontondrån som är så jävla framtida och skitviktig och så den dominanta genren, spröda lägereldsvisor för känsliga ögonblick med sig själv och kudden. Musik för ensamma människor. Musik i en värld utan James Brown och Guns `n Roses. Gud hjälpe alternativen. Anton Halldin är stenhårt inne på lägereldsvariantnen, med ett gott halvöga till den dekontruktiva nypsykedleian, och berättar om sitt ensamma liv som musikälskare i någon småländsk håla. (Sen kollade jag upp adressen och upptäckte att han bodde i Göteborg, så han tycks bara ha sig sjäv att skylla). Som en viktig anstiftare till den personliga fansintrenden borde man kanske uppskatta att folk berättar om sin eländiga vardag istället för att recensera en massa obskyra singlar jag ger fulla fan i, men prosan är så jävla fjollig - försök skriva om något du inte brinner så intesivt för pojk, ty meningar som "Sodastream är JÄTTEBRA, tro mig" ger mig och antagligen en stor del av din presumtiva läsekrets gåshud - och det händer ju ingenting i pojkstackarns liv. Det är bara ett jobb han avskyr och så ständiga hänsyftningar till de Belle och Sebastian - pastischer som tröstar honom om kvällarna. Det genomgående temat är att kommersiell musik är dålig och ett opium för folket. Låter "bekant". Visst, "gör det själv" är en vettig filosofi. Men glöm inte att göra det intressant! Annars är du bara i vägen.

Ibland mår jag nästan illa vid tanken på hur taskig jag är mot folk, särskilt som obegåvade människor lär ha rätt taskigt med självkänsla. Men tål man inte lite spe har man inget i offentligheten att göra.
Johannes Nilsson






Amatörserietidning, 12 s A5, 2000.

Björn Ahlén,
Östrahamngatan 10,
732 30 Arboga.


Deliriumkatten

Min välvilliga inställning till folk som inte hymlar med den inspiration Shipperke ingjutit i deras verksamhet till trots kan jag inte tala mig särskilt varm för ytgående skevsparkar mot olika varianter av kärnfamiljen, ett angreppsmål som känns så lagom angelägen för en generation där "Bög - kvinna - barn är en lika urladdad variant av familjekonceptet som den prästvigda versionen. Den genuina läsglädjen står gästartisten "Clara" för, som redogör för sina tre främsta fobier på ett trevligt och anspråkslöst sätt. Synd bara att hon inte presenterar sig lite närmare än med förnamn. Alla ska va så jävla anonyma nuförtiden. Jag trodde dagens ungdom hade "kändis" som främsta karriärsval.
Johannes Nilsson






Serietidning, 40 s, delvis 2-färg.

Fantagraphics Books, juli 2000.


Weasel#3

En fascinerande sak med serietecknare är hur de helt plötsligt kan bli enastående mycket bättre efter flera år som halvdana taffelmakare. En sådan utveckling har tidigare skett med t ex Seth och Dan Clowes, och nu är det dags för kanadensaren Dave Cooper att ta steget upp i den yppersta serie-eliten. Tidigare har han under ett antal år pumpat egenartad, vältecknad nästan-fantasy i diverse mer eller mindre obskyra Fantagraphics-titlar med namn som Suckle och Pressed Tongue. Jag har länge misstänkt att han kontrakterades i kraft av sin tecknartalang mer än nånting annat, men själv jag har inte ens haft så mycket övers ens för teckningsstilen. Lite för sött, lite för tillrättalagt för min smak. När hans nya tidning "Weasel" debuterade förra året var det stora, uppenbara dragplåstret serieromanen "Ripple, a predilection for Tina", som publiceras med ett nytt kapitel i varje nummer. Det är en berättelse om en ensam illustratör i 30-årsåldern och hans relation till sin kroki-modell, en relation som ganska snabbt utvecklas till en besatthet. Serien har många bottnar och är ohyggligt välberättad, där finns ett sug och en känsla av mysterium som är djupt fascinerande. Dessutom har herr Cooper lagt sig till med en ny, mer tilltalande, krafs-stil, så jag kan inte ens hålla hans teckningar mot honom längre. Det finns mycket att säga om serien, men eftersom vi ännu bara kommit knapp sjutti sidor in i berättelsen, och det känns som att den kan forsätta i minst hundra till, avstår jag från mer ingående analyser och innehållsreferat. Låt mig bara ge mina allra djupaste rekommendationer. Jag kapitulerar totalt. Mästarklass.
FJ






Amatörserietidning, 24 s A5, juli 2000, 20 kr.

Henrik Bromander,
Domherrevägen 9,
352 42 Växjö.


Bromander#3

Den här gången bjuds vi på en bukett blandade kortisar, två självreflekterande, två uppdiktade. Ingen av berättelserna hör till Henriks mer minnsevärda, och med bara sexton seriesidor är känslan av mellannummer ofrånkomlig. Bidar han sin tid inför en kommande serieroman, månntro? Tidningen är i vilket fall trevlig läsning, om inte annat så för den "Feta jävla brevspalten", där hela alternativparnassen, inklusive jag själv, böjer sig baklänges i desperat välvilja gentemot det lilla underbarnet med sitt lilla fansin.
FJ