Seriealbum, 76 sidor. Optimal press, april 2002.


Daniel Ahlgren: Böggänget

I DN-kulturs halvbra intervjusvit med de "bästa" självbiografikerna i den svenska seriebranschen av idag sa Daniel Ahlgren någonting om att han använder sej av sina serier som ursäkt för att slippa ta ett vanligt jobb och därmed tvingas konfrontera den dumma massan. Med den inställningen till konsten tar det verkligen emot att öppna ännu en manisk genomgång av Daniels skoltid. Uttryck som "det känns som man läst det här förr" och "han har ju gjort samma serie i åtta år" känns överflödiga. Den här serien hade kunnat existerat innanför pärmarna på nästan vilket annat Ahlgren-album som helst, och de börjar ju bli en del vid det här laget. Inga överraskningar över huvud taget. Vi vet redan att Harry var en blyg fjant, vi vet redan att Daniel helst höll sej för sej själv på fritiden och vi vet redan att Ahlgren är bra på att rita mongon och tjocka tonårstjejer. Och så vidare. Det här börjar bli så jävla olidligt. Jag vill minnas att första gången min tidigare reservationslösa hyllningskultur av Ahlgren förbyttes i tveksam skepsis var när jag läste hans extremt tråkiga skildring av sin prao i nån gammal MegaPyton eller Galago. Jag menar, hur många prao-serier hade det inte gjorts redan vid det laget?

Det verkar ju dock som Ahlgren själv insett att han inte kan harva igenom sin barndom i all evighet, och det har resulterat i pinsamma prostitutionsförsök som "Pubertetspatrullen" och mer lyckade, ändock fortfarande pinsamma, plankningar av Ghost World. Jag tycker ändå att det är rätt väg att gå för gamle Ahlis, till slut kommer han väl på nåt uppslag som är intressant på allvar. För berätta och teckna kan han ju som ytterst få i den nedpissade ankdammen som är Alternativseriesverige. Det värsta är nog att han då säkert skulle hänga fast vid den där idén precis som med sina barndomsskildringar, och förpesta oss med ett tjog album om Petrus på postkontoret i Flen eller något liknande. Nej, vad Ahlgren verkligen skulle behöva är en ordentlig förläggare som kan ta honom i kragen. "Klipp dej och skaffa ett jobb" låter som ett äckligt sätt att avsluta en recension på, men vad fan jag menar det verkligen.

Henrik Bromander






Fansin, 84 s liggande A6, $3.00 (plus porto?) Utgiven typ våren 2002. Stickfigure, PO Box 55462, Atlanta, GA 30308, Amerikas Förenta Stater.

56 s nästan A4, gratis i Chicago, fråga mig inte hur man får tag på den om man inte befinner sig där, fråga ed@lumpen.com Juni 2002. Lumpen, 960 W 312t St., Chicago, IL 60608; Amerikas Förenta Stater.


Burn Collector#12
Lumpen Times#86

Burn Collector är ännu ett självbiografiskt text-fansin som handlar om en ensam man i storstan, om hans försmådda kärlek, eremittillvaro och vardagsbekymmer. Folk kan liksom inte låta bli. Just denna utgåva utmärker sig för att vara gjord av den store Al Burian som med ett knippe anspråkslösa amatörserietidningar som recenserats tidigare i Seriechock, regelbundna betraktelser i Punk Planet, journalistiska insatser i diverse punk/progg-publikationer och medlemskap i nåt sorts band placerar sig i en klar och tydlig punktradition av mångsysslande självbiografiska prosaskribenter. Själv är jag givetvis i första hand intresserad av Burians serier, men även som skribent har han klara kvalitéer. Det är dessutom lite svårt att bara vara intresserad av den ena uttrycksformen, eftersom hans serier och texter ligger väldigt nära varandra, innehållsmässigt. Det hela går ofta ut på att skildra Burian när han är ensam och tänker.

Stilen i Burn Collector är relativt litterär för att vara i ett fansin, men eftersom han klarar av att hålla sig från de värsta skrivskolefällorna har jag överseende med det. Speciellt som det onanistiskt personliga anslaget, kopplat med popkulturella referenser, bidrar till att dra ner skildringen till en klädsamt lågbrynt nivå. Som sagt, vi snackar punkfansin. Det här numret av Burn Collector är sympatisk läsning till punkigt pris och bra mycket bättre av den motsvarande självbiografiska prosa som står till buds på den svenska fansinmarknaden. Kort sagt: Al Burian är Martin Helge DONE RIGHT. Det verkar finnas folk som håller med mig om att Burian är en helt okej skribent, för nån har tydligen samlat de första numren i bokform, en ära som brukar vederfaras väldigt få fansinister.

Burian medverkar även i det senaste numret av det proggiga zinet Lumpen Times, som som vanligt håller en knäckande hög klass, speciellt med tanke på att det rör sig om en gratistidning. Bland de vanliga annonserna för de butiker som håller Östra Söders fana högt i Chicago och recensionerna av fansin, böcker, nya skivor med lokala band finner vi bl a en intervju med Def Jux-rapparen Mr. Lif, som jag inte haft nån större koll på innan, men framstår som en väldigt sympatisk kille. Ett annat intervjuobjekt är Chicagos store son, författaren av internationellt erkända böcker, managementkonsulternas skräck, grabben hela dan, den hårdast arbetande skribenten i The Baffler, mannen som en gång intervjuades i P1:s ”Vår grundade mening”: Thomas Frank. Ge honom en stor hand! En annan sak som jag tyckte var bra i det här numret var en lätt konspirationsteoretiskt upplagd artikel om hur den amerikanska utrikespolitiken ledde fram till elfte september. Kanske inga nyheter, tänker ni, men den lätt paranoida tonen och det uppfräschande, precis lagom konspiratoriska upplägget var uppfriskande. Tyvärr är nu Lumpen en gratistidning, så jag kan inte ger några tips på hur man får tag på den, annat än möjligen be personalen på Chicagobutiken Quimby’s stoppa med ett ex i paketet om ni beställer nåt annat därifrån. Men texterna i den är av typ Darling-längd, så den funkar utmärkt att läsa över nätet. Se detta som ett länktips, helt enkelt.

Fredrik Jonsson






Serietidning, 36 s, $3.95. Augusti 2002. Fantagraphics Books. I en seriebutik nära dig, eller kanske lite längre bort.


Robert Crumb: Mystic Funnies#3

En ny Crumb-tidning. Det är lite som att hålla en ny CD med nån gammal ringvrakig rockhjälte i sin hand, man vet att han knappast kan leva upp till sin krafts dagar, att han inte har nånting att bevisa och förvånas nästan över det faktum att han inte redan gått i självvald pension.

Slagnumret här är en längre serie betitlad ”The Hipman”. Den kan ses som en mer raffinerad uppföljare till Crumbs gamla klassiska serier om Ruff Tuff Cream Puff (RTCP), serier som jag tolkat som intuitiva uppgörelser med det amerikanska manlighetsidealet. Hipman handlar om en kort, men bufflig och muskulös kille som inte är rädd för att visa upp sin känsliga sida och om hur han försöker ragga upp en självständig tjej (behöver jag ens nämna att hon har stor röv och kraftiga ben?) som han möter på gatan, om hur det sociala spelet mellan dem utvecklas. Det känns som att Crumb faktiskt, för en gångs skull under senare år, ansträngt sig, velat variera och nyansera sitt vanliga idiom. Han verkar ha haft ambitionen att skildra det komplexa spel mellan könen som blir följden av en förändrad, mer velouriserad mansroll. Problemet är att han inte verkar ha haft klart för sig vad han egentligen ville ha sagt, eller varför detta nu var så angeläget att skildra. I sin krafts dagar, cirka 1970, improviserade han fram serier som gick att läsa allegoriskt, utan baktankar. Nu måste han tänka fram liknande serier, och då går det halvtaskigt.

Ett ambitiöst misslyckande som även om det är betydligt svagare än den genomsnittsnivå han höll i Weirdo under 80-talet paradoxalt nog ändå är att betrakta som lite av en nytändning, eftersom hans 90-tal var oerhört blekt.

Ett par habila kortisar fyller ut. Den självbiografiska ”Don’t tempt fate” är en hederlig husmans-”nu berättar jag ett barndomsminne”-historia, varken mer eller mindre. Det enda som gör den mer intressant än en liknande serie, gjord av en okänd amatör, är väl egentligen att teckningarna är väldigt fina, samt då att den är av biografisk intresse för oss crumb-ologer i och med att han för så vitt jag kan minnas första gången i serieform berört de grymma familjeförhållanden som skildrades i Zwigoffs dokumentär.

Den avslutande ”Super Duck” är uppenbarligen tänkt som en uppskruvad slapstickbagatell, underhållning för stunden. Jag skrattade till nån gång, men den är sannolikt inte tänkt att vara av bestående värde och är det inte heller.

Med tanke på allt Crumb uträttat innan kan man kanske vara lite sur på honom för att han inte levererar varorna varje gång, men vi crumbfans är härdade. Vi gläds över att Mystic Funnies#3 på det hela taget är rätt bra, värd att köpa för att faktiskt läsa, och inte bara för att dregla över teckningarna och hålla samlingen komplett.

Fredrik Jonsson