Seriealbum, 76 sidor. Optimal press, april 2002. |
Daniel Ahlgren: Böggänget
I DN-kulturs halvbra intervjusvit med de
"bästa" självbiografikerna i den svenska seriebranschen av idag sa
Daniel Ahlgren någonting om att han använder sej av sina serier som ursäkt för
att slippa ta ett vanligt jobb och därmed tvingas konfrontera den dumma massan.
Med den inställningen till konsten tar det verkligen emot att öppna ännu en
manisk genomgång av Daniels skoltid. Uttryck som "det känns som man läst
det här förr" och "han har ju gjort samma serie i åtta år" känns
överflödiga. Den här serien hade kunnat existerat innanför pärmarna på nästan
vilket annat Ahlgren-album som helst, och de börjar ju bli en del vid det här
laget. Inga överraskningar över huvud taget. Vi vet redan att Harry var en blyg
fjant, vi vet redan att Daniel helst höll sej för sej själv på fritiden och vi
vet redan att Ahlgren är bra på att rita mongon och tjocka tonårstjejer. Och så
vidare. Det här börjar bli så jävla olidligt. Jag vill minnas att första gången
min tidigare reservationslösa hyllningskultur av Ahlgren förbyttes i tveksam
skepsis var när jag läste hans extremt tråkiga skildring av sin prao i nån
gammal MegaPyton eller Galago. Jag menar, hur många prao-serier hade det inte
gjorts redan vid det laget?
Det verkar ju dock som Ahlgren själv insett
att han inte kan harva igenom sin barndom i all evighet, och det har resulterat
i pinsamma prostitutionsförsök som "Pubertetspatrullen" och mer
lyckade, ändock fortfarande pinsamma, plankningar av Ghost World. Jag tycker
ändå att det är rätt väg att gå för gamle Ahlis, till slut kommer han väl på
nåt uppslag som är intressant på allvar. För berätta och teckna kan han ju som
ytterst få i den nedpissade ankdammen som är Alternativseriesverige. Det värsta
är nog att han då säkert skulle hänga fast vid den där idén precis som med sina barndomsskildringar, och förpesta oss med ett
tjog album om Petrus på postkontoret i Flen eller något liknande. Nej, vad
Ahlgren verkligen skulle behöva är en ordentlig förläggare som kan ta honom i
kragen. "Klipp dej och skaffa ett jobb" låter som ett äckligt sätt
att avsluta en recension på, men vad fan jag menar det verkligen.
Henrik Bromander
|
Fansin, 84 s liggande A6, $3.00 (plus porto?) Utgiven
typ våren 2002. Stickfigure, PO Box
55462, Atlanta, GA 30308, Amerikas Förenta Stater. 56 s nästan A4, gratis i Chicago,
fråga mig inte hur man får tag på den om man inte befinner sig där, fråga ed@lumpen.com Juni 2002. Lumpen, 960 W 312t St., Chicago, IL 60608;
Amerikas Förenta Stater. |
Burn Collector#12 Lumpen Times#86
Burn Collector är ännu ett självbiografiskt
text-fansin som handlar om en ensam man i storstan, om hans försmådda kärlek,
eremittillvaro och vardagsbekymmer. Folk kan liksom inte låta bli. Just denna utgåva utmärker sig för att
vara gjord av den store Al Burian som med ett knippe anspråkslösa amatörserietidningar
som recenserats tidigare i Seriechock, regelbundna betraktelser i Punk Planet, journalistiska insatser i diverse punk/progg-publikationer
och medlemskap i nåt sorts band placerar sig i en klar och tydlig punktradition
av mångsysslande självbiografiska prosaskribenter. Själv är jag givetvis i
första hand intresserad av Burians serier, men även som skribent har han klara kvalitéer.
Det är dessutom lite svårt att bara vara intresserad av den ena uttrycksformen,
eftersom hans serier och texter ligger väldigt nära varandra, innehållsmässigt.
Det hela går ofta ut på att skildra Burian när han är ensam och tänker.
Stilen i Burn Collector är relativt litterär
för att vara i ett fansin, men eftersom han klarar av att hålla sig från de värsta
skrivskolefällorna har jag överseende med det. Speciellt som det onanistiskt
personliga anslaget, kopplat med popkulturella referenser, bidrar till att dra
ner skildringen till en klädsamt lågbrynt nivå. Som sagt, vi snackar
punkfansin. Det här numret av Burn Collector är sympatisk läsning till punkigt
pris och bra mycket bättre av den motsvarande självbiografiska prosa som står
till buds på den svenska fansinmarknaden. Kort sagt: Al Burian är Martin Helge
DONE RIGHT. Det verkar finnas folk som håller med mig om att Burian är en helt
okej skribent, för nån har tydligen samlat de första numren i bokform, en ära
som brukar vederfaras väldigt få fansinister.
Burian medverkar även i det senaste numret av det
proggiga zinet Lumpen Times, som som vanligt håller en knäckande hög klass,
speciellt med tanke på att det rör sig om en gratistidning. Bland de vanliga
annonserna för de butiker som håller Östra Söders fana högt i Chicago och
recensionerna av fansin, böcker, nya skivor med lokala band finner vi bl a en intervju med Def Jux-rapparen Mr. Lif, som jag inte
haft nån större koll på innan, men framstår som en väldigt sympatisk kille. Ett
annat intervjuobjekt är Chicagos store son, författaren av internationellt erkända böcker, managementkonsulternas skräck, grabben
hela dan, den hårdast arbetande skribenten i The Baffler, mannen som en gång
intervjuades i P1:s ”Vår grundade mening”: Thomas Frank. Ge honom en stor hand!
En annan sak som jag tyckte var bra i det här numret var en lätt
konspirationsteoretiskt upplagd artikel om hur den amerikanska utrikespolitiken
ledde fram till elfte september. Kanske inga nyheter, tänker ni, men den lätt
paranoida tonen och det uppfräschande, precis lagom konspiratoriska upplägget
var uppfriskande. Tyvärr är nu Lumpen en gratistidning, så jag kan inte ger
några tips på hur man får tag på den, annat än möjligen be personalen på
Chicagobutiken Quimby’s stoppa med ett ex i paketet om ni beställer nåt annat
därifrån. Men texterna i den är av typ Darling-längd, så den funkar utmärkt att
läsa över nätet. Se detta som ett länktips, helt enkelt.
Fredrik Jonsson
|
Serietidning, 36 s, $3.95. Augusti 2002. Fantagraphics
Books. I en seriebutik nära dig, eller kanske lite längre bort. |
Robert Crumb: Mystic Funnies#3
En ny Crumb-tidning.
Det är lite som att hålla en ny CD med nån gammal ringvrakig rockhjälte i sin
hand, man vet att han knappast kan leva upp till sin krafts dagar, att han inte
har nånting att bevisa och förvånas nästan över det faktum att han inte redan
gått i självvald pension.
Slagnumret här är en längre serie betitlad
”The Hipman”. Den kan ses som en mer raffinerad uppföljare till Crumbs gamla klassiska
serier om Ruff Tuff Cream Puff (RTCP), serier som jag tolkat som intuitiva
uppgörelser med det amerikanska manlighetsidealet. Hipman handlar om en kort,
men bufflig och muskulös kille som inte är rädd för att visa upp sin känsliga
sida och om hur han försöker ragga upp en självständig tjej (behöver jag ens nämna
att hon har stor röv och kraftiga ben?)
som han möter på gatan, om hur det sociala spelet mellan dem utvecklas. Det
känns som att Crumb faktiskt, för en gångs skull under senare år, ansträngt
sig, velat variera och nyansera sitt vanliga idiom. Han verkar ha haft
ambitionen att skildra det komplexa spel mellan könen som blir följden av en
förändrad, mer velouriserad mansroll. Problemet är att han inte verkar ha haft
klart för sig vad han egentligen ville ha sagt, eller varför detta nu var så
angeläget att skildra. I sin krafts dagar, cirka 1970, improviserade han fram serier
som gick att läsa allegoriskt, utan baktankar. Nu måste han tänka fram liknande
serier, och då går det halvtaskigt.
Ett ambitiöst
misslyckande som även om det är betydligt svagare än den genomsnittsnivå han
höll i Weirdo under 80-talet paradoxalt nog ändå är att betrakta som lite av en
nytändning, eftersom hans 90-tal var oerhört blekt.
Ett par habila
kortisar fyller ut. Den självbiografiska ”Don’t tempt fate” är en hederlig
husmans-”nu berättar jag ett barndomsminne”-historia, varken mer eller mindre.
Det enda som gör den mer intressant än en liknande serie, gjord av en okänd
amatör, är väl egentligen att teckningarna är väldigt fina, samt då att den är
av biografisk intresse för oss crumb-ologer i och med att han för så vitt jag
kan minnas första gången i serieform berört de grymma familjeförhållanden som
skildrades i Zwigoffs dokumentär.
Den avslutande
”Super Duck” är uppenbarligen tänkt som en uppskruvad slapstickbagatell,
underhållning för stunden. Jag skrattade till nån gång, men den är sannolikt
inte tänkt att vara av bestående värde och är det inte heller.
Med tanke på allt
Crumb uträttat innan kan man kanske vara lite sur på honom för att han inte
levererar varorna varje gång, men vi crumbfans är härdade. Vi gläds över att
Mystic Funnies#3 på det hela taget är rätt bra, värd att köpa för att faktiskt
läsa, och inte bara för att dregla över teckningarna och hålla samlingen
komplett.
Fredrik Jonsson
|
|