Danny Stacey: Psycho Comics#1 Fansin, 18 s A4, pris och utgivningsår oklara.
ping@la.com www.geocities.com/ping2se
Magisk Mat#2 Amatörserietidning, 20 s A4, CD-singel medföljer, 20 kr. Utgiven 2001. cawapaka@algonet.se
C’est Bon#3 Amatörserietidning, 52 s serietidningsformat, pris oklart men de har Pg: 490 80 85-6, Aspman cestbon@merde.co.uk C’est Bon
S.t.a.f.f.s.#1 Amatörserietidning, 44 s A5,, pris oklart. Juni 2002. S.t.a.f.f.s. c/o B.B.B., Fredriksgatan 35, 811 60 Sandviken.
Eva Björkstrand: Eva B#2 Amatörserietidning, 36 s A5, pris oklart. September 2002? bjorkstrand@spray.se
Sandro Müntzing: Sandros Utlämning#2 Amatörserietidning, 28 s A5, pris oklart. Sommar 2002. Sandro Müntzing, Industrigatan 15, 153 36 Järna.
Henrik Bromander: Bromander#7 Livets Ord#4 Amatörserietidningar, 44 resp 36 s A5, 20 kr styck. Juni resp. augusti 2002. Henrik Bromander, Fabriksgatan 39b, 412 51 Göreborg.
Soulful Moods of Frank#1 Amatörserietidning, 20 s A5, 20 kr. Augusti 2002. Pg 185 74 89-7, Sjöholm. www.frankrules.nu fredrik@frankrules.nu
Dödsstjärnan#3 Fansin, 32 s A5, pris oklart, september 2002. Jon Mårtensson, Skolgatan 19, läg 3170, 602 25 Norrköping dodsstjärnan@hotmail.com
Food Comics#1: Garlic Amatörserietidning, 48 s bredare A5, pris oklart. April 2002. wiseanduncanny.com/food foodcomic@yahoo.com
Dave Kiersh: Dirtbag#7 Amatörserietidning, 24 s A5, $2.00. 2002. Dave Kiersh, 568 Grandview Ave. 2nd floor, Ridgewood, NY 11385, Amerikas Förenta Stater
John Porcellino: King-Cat#61 Amatörserietidning, 24 s A5 + 24 s A6, $2.00. September 2002. Spit and a Half, P. O. Box 881, Elgin, IL 60121 Amerikas Förenta Stater
|
Danny Stacey: Psycho Comics#1 Magisk Mat#2 C’est Bon#3 S.t.a.f.f.s.#1 Eva Björkstrand: Eva B#2 Sandro Müntzing: Sandros Utlämning#2 Henrik Bromander: Bromander#7 Livets Ord#4 Soulful Moods of Frank#1 Dödsstjärnan#3
Food Comics#1: Garlic Dave Kiersh: Dirtbag#7 John Porcellino: King-Cat#61
David Liljemark har för vana att låna ut en
massa saker till mig utan att jag bett om det. Han kommer liksom hem till mig
med seriefrämjarmässigt fyllda kassar som han inte bara fyllt med saker han
lånat, utan även saker som han tycker att jag borde läsa. På detta vis har de
fem första tidningar jag tar upp i denna spalt hamnat i mitt hem. Jag
misstänker att David fått dem som gåvor under bokmässan och tycker att jag
borde recensera dem. Vad gäller tre av dem så vet jag inte riktigt om de
förtjänar nån längre analys, för de är så pass genomruttet usla, men några
korta omdömen och beskrivningar kan jag bjussa på bara för att det är fredag
och jag sitter och myser med starköl och dillchips. Vi börjar med den sämsta:
Psycho Comics. Den innehåller noga räknat två seriesidor, är delvis på
engelska, och vissa delar av materialet verkar vara med rätta refuserade, ej
beställda bidrag till Svenska Mad.
Magisk Mat är nästan lika kass, men jag hittade ett en vardagsrealistisk ansats
på sidan 13 som i och för sig fuskas bort med en lam häppis, men ändå. C’est
Bon är ett så pass grandiost magplask i pretentionernas djupa vatten att den
inte lämnar mig lika uttråkat likgiltig som de ovan nämnda
bladen, utan jag börjar snarare förfasa mig över hur usel
den är, och på så sätt kan man ju säga att den beredde mig ett visst nöje. Till
att börja med är den genomgående skriven på stel engelska, vilket effektiv
kvaddar en del av de kvalitéer som faktiskt hade kunnat finnas i serierna. Jag
menar, teckningarna är faktiskt rätt imponerande på sina ställen. Det känns
hela tiden som att fascinationen för att skapa snygga seriesidor och ett
elegant berättande, med flådig layout är väldigt mycket större än lusten att
kommunicera nånting. Innanför den snygga ytan är det väldigt, väldigt tomt. Men
det är klart, bär du svart läderrock och brukar köpa alla dina serier på
sf-bokhandeln är det fullt möjligt att du skulle gå loss på det här, precis om
du går loss på alla de där serierna som utges av det Vertigo som C-M Edenborg
inte har nånting att göra med.
Nu har jag kommit så pass långt ner i högen
med tidningar som David lånat ut att jag börjar hitta serier som är värda att
läsa. I och för sig är vissa medverkande i Sandviken-antologin S.t.a.f.f.s. lika
pretentiösa som C’est Bon-tecknarna, men utan deras teckningsförmåga. Men
eftersom de tre stora affischnamnen i Sandvikenfandom (och detta skriver jag alltså
med kinder blossande röda av nyvunnen kunskap om att Helltruck-possen bor några
mil österut, i Gävle) medverkar så blir helheten ganska okej ändå. Stefan Petrini bidrar med en kort,
självbiografisk episod som jag tycker mig sett innan, minns ej var.Helt okej är
den i alla fall. Li Österberg ritar som vanligt rent och snyggt och lite väl
Binky-stelt, men en habil och rättframt berättad vardagsrealistisk episod
sitter aldrig fel i en amatörserietidning. Mats Erland Larssons satiriska sidor
kändes lika lama som de brukar vara, så snart tänker jag stryka honom från min
lista över lovande halvamatörer. Nån som däremot står kvar på min fina lista är
Eva Björkstrand. Jag har klankat lite på henne innan, men jag vill få det här
sagt: Hon ritar oerhört snyggt och hon är bra på att göra roliga ensidor som
faktiskt är roliga. Nåt som hon däremot är sämre på är längre historier, och
såna finns det gott om i hennes solotidning. Hon kör i och för sig stenhårt med
självbiografisk vardagsrealism, vilket jag inte har några större problem med,
man måste ju börja nån stans och den genren hör ju till de bättre för
nybörjarna. Men hon måste definitivt jobba hårdare med själva berättandet, i dagsläget kör hon lite väl hårt
med ett barnboksmässigt uppradande av trivialiteter. Det blir lite som att se
någons semesterbilder med tillhörande småtrevliga kommentarer, inte dåligt
eller tråkigt, men lite väl lättviktigt. Och teckningarna må vara snygga som
illustrationer betraktade, men de är ett uns för stela och livlösa för att
funka som serieteckningar till hundra procent.
Jag brukade tycka att Sandro Müntzing var en annan
av de lovande amatörserietecknarna, faktiskt en av de allra
bästa, men både vad gäller teckningar och vad gäller
innehåll känns det som att han går ett halvt steg bakåt med Sandros
Utlämning#2. Han verkar ha inspirerats alltför mycket av sina äldre kollegor
Simon Gärdenfors och Henrik Bromander.
Okej för att Henrik är en manusförfattare att inspireras av, men Sandro apar
inte bara efter Bromanders förmåga att skapa realistiska, men fritt fabulerade
historier, utan gör liknande betraktelser över livet som de som brukar förekomma
i Bromander. Det är inget fel på det egentligen, men det finns liksom redan en Henrik Bromander, och denna verklighetens Henrik Bromander klarar av en hel del annat också.
Då var den gamle Sandro Müntzings serier i familjemiljö mer unika och
intressanta. Jag förstår att han vill utmana sig själv, gå vidare och
utvecklas, och det är fullt möjligt att hans Bromanderinfluerade fas kommer att
leda till något riktigt bra på sikt. Jag väntar med spänning. Vad gäller
teckningarna så är Simon Gärdenfors en habil tecknare, men Sandro själv brukade
vara så oerhört mycket bättre än Gärdenfors att hans nya, stil är att anse som
slöseri med tecknartalang.
Sandro medverkar även som tecknare i det nya
numret av Livets Ord, en tidning som startades av Sigge Andersson. Denne tycks
ha tröttnat på serier och låter Henrik Bromander fortsätta utgivningen i stället. Jag vet inte om Henrik har nån
långsiktig plan för Livets Ord, men förr brukade han dumpa sina sämre serier i
den, och det verkar han fortsätta med i viss mån. Serierna i detta nummer är
rätt lättviktiga, pubertalt snusk blandat med jamserier och självbiografiska
skisser. Fast så himla illa är det inte ändå, en stagnerad Sandro och en mindre
inspirerad Bromander är rätt trevliga att läsa, trots allt. Sina mer inspirerade
ögonblick sparar som vanligt Henrik Bromander till solotidningen Bromander, som håller en så
pass jämn och hög kvalité att man inte ser skogen för alla träd, men nog måste just
detta nummer höra till det bättre av de som kommit så här långt. T o m
teckningarna, normalt hans svaga punkt, ser lite mer omsorgsfullt utförda ut än
tidigare. Bromander tycks alltid tänka flera steg längre än sina kollegor när
han konstruerar sina historier. Dock
präglas hans berättelser ofta, som t ex i detta nummers långa
historia om hur Henrik arbetar professionellt med att göra en serie åt en rik
greve, av lite väl mycket fantasterier. Det händer liksom
osannolika saker på löpande band, till den milda grad att det upprättas nåt
slags ömsesidigt kontrakt mellan läsare och upphovsman: "Vi vet båda att
detta är fullkomligt osannolikt, men...". Detta ger hans serier nåt slags
sago-känsla som egentligen inte är till det bättre, för den tenderar att
distrahera läsaren från det som faktiskt sägs. Men låt nu inte dessa
randanmärkningar avskräcka er från att köpa den kanske bästa
amatörserietidningen i landet just nu.
Soulful Moods of Frank bjuder på en rätt
intetsägande ”gå ut på krogen”-serie som inte hade behövt vara så intetsägande
om teckningarna hade varit någorlunda uttrycksfulla. Ett mycket övertygande
tokläggande av tesen ”teckningarna är inte så viktiga”. Okej, manuset är kanske
inte så originellt heller, men faktum är att den färdiga serien i detta fall är
så pass blodfattig att man lika gärna hade kunnat sitta och läsa manuset rätt
av. Sen försöker upphovsmännen sig på att skoja till det genom att bygga ett
koncept kring sin huvudfigur, med fejkade annonser för runtikringprylar och så.
Blaskig soppa på spinkig nubb. Sa nån ”skoltidningsmässigt”? Det var elakt sagt
i så fall, men ganska rättvist.
Dödsstjärnan är hälften textfansin, hälften
amatöserietidning. Både Jon Mårtensson och Mattias Rolund bidrar med texter,
medan Rolund står för allt tecknande. Han är en rätt styv tecknare, bra handlag
med tuschet pojk, men seriernas manus känns lite väl kanske inte direkt
plakatmässiga, men ändå lite tunna. Det är korta episoder som ofta är gjorda ur
ett ganska uttalat feministiskt/socialistiskt perspektiv, när de inte handlar
om ensamhet, själtvivel och grubblerier. Jag tror att det främsta problemet med
hans serier är att de är för korta för att hinna kommunicera nåt vettigt samt
att han har ett för stort avstånd till de figurer han berättar om. Vilket är
lustigt, för de flesta av texterna i tidningen är ganska personliga. Jag
förstår inte riktigt varför inte Dödsstjärnans serier kan göras på samma
premisser som texterna. För texterna, som jag inte imponerades speciellt mycket
av i de två första numren av tidningen, har definitivt blivit bättre. Det är
korta, personliga betraktelser, ofta
mmed viss politisk udd, precis som innan, typiska punkskriverier på ett plan.
Men det känns som att de båda, men framför allt Mårtensson, blivit lite säkrare,
han vågar numera sänka tonen lite mer, lätta på slipsen och släppa in oss
läsare i gillestugan om så bara för en snabb kanelbulle.
Food Comics är en ny amerikansk
amatörserieantologi som är tänkt att ha ett nytt livsmedel som tema för varje
nummer. De börjar med vitlök. De flesta av tecknarna är såna som recenserats i
Seriechock vid tidigare tillfällen eller åtminstone borde han nämnts: Dave
Kiersh, John Hankiewicz, Missy Kulik, Porcellino, Lasky, Jenny Zervakis o s v.
Givetvis är Porcellinos fyra sidor om att få besök av en förkyld vän och att ge
honom några klyftor för att sedan ta en skogspromenad det klart bästa, John P i
gammal god stil, honom kan man lita på. Sen är det lite mer svajigt, somligt är
illa tecknat, men Dave Laskys flickväns berättelse om sin allergi är gott
husmans-berättande, ännu en halv seger för dokumentärserien. Fast numrets clou
är den för mig tidigare okände Dan Zettwochs serie om en småbarnsmor i
Sydstaterna som köper hämtmat. Bara en skiva underklassvardag serverad rakt upp
och ner, och ritat och berättat i en slängig undergroundstil som kanske vagt
påminner om en fulare variant av Lloyd Dangle. Det är nåt visst med att
skildringar av sydstaterna i serieform, och en mycket typisk aspekt är att folk
som sysslar med sånt tenderar att göra bra ifrån sig i nån enstaka serie, eller i några år, på sin höjd, för
att sedan försvinna spårlöst från min serie-radar. Mysko.
I vilket fall, Dave Kiersh som jag nämnde ovan
var kanske ingen av de mest framstående bidragsgivarna i Food Comics: Garlic,
men eftersom jag råkat köpa hans tidning Dirtbag skriver jag lite mer om honom.
När jag läst honom innan var mitt samlade intryck att han var en oerhört bra
tecknare, med en mycket tilltalande stil, men att hans självbiografiska serier
inte var speciellt originella. Det känns som att han själv nu insett att hans
främsta tillgång var just teckningarna, för numera gör han mest bara lösa sådana.
Hans fansin är mer skissblock än amatörserietidning, men det är ett väldigt
snyggt skissblock.
Jag avslutar med några ord om King-Cat. Trots
att John Porcellino nyligen funnit
kärleken och borde ha all anledning att vara utåtriktad och glad så är det nya
numret hans mest introverta på länge. De flesta av serierna är mer poesi än
epik. Oerhört vackra betraktelser
över natur, över dagarnas flykt, över skönheten i ögonblicket, i och för sig,
men jag tycker att han är ännu bättre när han berättar lite längre historier.
Han får akta sig så att han inte ramlar i nåt slags Gunnar Lundkvist-fälla och
börjar göra samma finstämda kortis om och om igen resten av livet. De har
faktiskt en del gemensamt i sin poetiska inställning till att göra serier,
Porcellino och Lundkvist, det kanske jag inte har påpekat innan, men så är det.
För att lätta upp stämningen finns en några sidor lång, söt, vardagsnära
historia om en shoppingrunda med mamma med som avrundning, och som bonus får vi
ett litet häfte med skisser föreställande hans katt. Kort sagt: King-Cat
fortsätter att engagera och intressera, och den är definitivt en av de allra
mest vitala serietitlarna över huvud taget just nu. Det är oerhört starkt och
oerhört punkigt av Porcellino att fortsätta publicera sig i A5-fansin, efter så
många år på tunga nötter och långa skogsutflykter, trots att han knappast
skulle ha speciellt stora problem med att få sin tidning utgiven av ett ledande
serieförlag om han ville.
Fredrik Jonsson
|