Danny Stacey: Psycho Comics#1
Fansin, 18 s A4, pris och utgivningsår oklara. ping@la.com www.geocities.com/ping2se

Magisk Mat#2
Amatörserietidning, 20 s A4, CD-singel medföljer, 20 kr. Utgiven 2001. cawapaka@algonet.se

C’est Bon#3
Amatörserietidning, 52 s serietidningsformat, pris oklart men de har Pg: 490 80 85-6, Aspman cestbon@merde.co.uk C’est Bon

S.t.a.f.f.s.#1
Amatörserietidning, 44 s A5,, pris oklart. Juni 2002. S.t.a.f.f.s. c/o B.B.B.,
Fredriksgatan 35, 811 60 Sandviken.

Eva Björkstrand: Eva B#2
Amatörserietidning, 36 s A5, pris oklart. September 2002? bjorkstrand@spray.se

Sandro Müntzing: Sandros Utlämning#2
Amatörserietidning, 28 s A5, pris oklart. Sommar 2002. Sandro Müntzing, Industrigatan 15, 153 36 Järna.

Henrik Bromander: Bromander#7
Livets Ord#4
Amatörserietidningar, 44 resp 36 s A5, 20 kr styck. Juni resp. augusti 2002. Henrik Bromander, Fabriksgatan 39b, 412 51 Göreborg.

Soulful Moods of Frank#1
Amatörserietidning, 20 s A5, 20 kr. Augusti 2002. Pg 185 74 89-7, Sjöholm. www.frankrules.nu
fredrik@frankrules.nu

Dödsstjärnan#3
Fansin, 32 s A5, pris oklart, september 2002. Jon Mårtensson, Skolgatan 19, läg 3170, 602 25 Norrköping dodsstjärnan@hotmail.com

Food Comics#1: Garlic
Amatörserietidning, 48 s bredare A5, pris oklart. April 20
02. wiseanduncanny.com/food
foodcomic@yahoo.com

Dave Kiersh: Dirtbag#7
Amatörserietidning, 24 s A5, $2.00. 2002.
Dave Kiersh, 568 Grandview Ave. 2nd floor, Ridgewood, NY 11385, Amerikas Förenta Stater

John Porcellino: King-Cat#61
Amatörserietidning, 24 s A5 + 24 s A6, $2.00. September 2002.
Spit and a Half, P. O. Box 881, Elgin, IL 60121 Amerikas Förenta Stater


Danny Stacey: Psycho Comics#1
Magisk Mat#2
C’est Bon#3
S.t.a.f.f.s.#1
Eva Björkstrand: Eva B#2
Sandro Müntzing: Sandros Utlämning#2
Henrik Bromander: Bromander#7
Livets Ord#4
Soulful Moods of Frank#1
Dödsstjärnan#3
Food Comics#1: Garlic
Dave Kiersh: Dirtbag#7
John Porcellino: King-Cat#61

David Liljemark har för vana att låna ut en massa saker till mig utan att jag bett om det. Han kommer liksom hem till mig med seriefrämjarmässigt fyllda kassar som han inte bara fyllt med saker han lånat, utan även saker som han tycker att jag borde läsa. På detta vis har de fem första tidningar jag tar upp i denna spalt hamnat i mitt hem. Jag misstänker att David fått dem som gåvor under bokmässan och tycker att jag borde recensera dem. Vad gäller tre av dem så vet jag inte riktigt om de förtjänar nån längre analys, för de är så pass genomruttet usla, men några korta omdömen och beskrivningar kan jag bjussa på  bara för att det är fredag och jag sitter och myser med starköl och dillchips. Vi börjar med den sämsta: Psycho Comics. Den innehåller noga räknat två seriesidor, är delvis på engelska, och vissa delar av materialet verkar vara med rätta refuserade, ej beställda bidrag till Svenska Mad. Magisk Mat är nästan lika kass, men jag hittade ett en vardagsrealistisk ansats på sidan 13 som i och för sig fuskas bort med en lam häppis, men ändå. C’est Bon är ett så pass grandiost magplask i pretentionernas djupa vatten att den inte lämnar mig lika uttråkat likgiltig som de ovan nämnda bladen, utan jag börjar snarare förfasa mig över hur usel den är, och på så sätt kan man ju säga att den beredde mig ett visst nöje. Till att börja med är den genomgående skriven på stel engelska, vilket effektiv kvaddar en del av de kvalitéer som faktiskt hade kunnat finnas i serierna. Jag menar, teckningarna är faktiskt rätt imponerande på sina ställen. Det känns hela tiden som att fascinationen för att skapa snygga seriesidor och ett elegant berättande, med flådig layout är väldigt mycket större än lusten att kommunicera nånting. Innanför den snygga ytan är det väldigt, väldigt tomt. Men det är klart, bär du svart läderrock och brukar köpa alla dina serier på sf-bokhandeln är det fullt möjligt att du skulle gå loss på det här, precis om du går loss på alla de där serierna som utges av det Vertigo som C-M Edenborg inte har nånting att göra med.

Nu har jag kommit så pass långt ner i högen med tidningar som David lånat ut att jag börjar hitta serier som är värda att läsa. I och för sig är vissa medverkande i Sandviken-antologin S.t.a.f.f.s. lika pretentiösa som C’est Bon-tecknarna, men utan deras teckningsförmåga. Men eftersom de tre stora affischnamnen i Sandvikenfandom (och detta skriver jag alltså med kinder blossande röda av nyvunnen kunskap om att Helltruck-possen bor några mil österut, i Gävle) medverkar så blir helheten ganska okej ändå. Stefan Petrini bidrar med en kort, självbiografisk episod som jag tycker mig sett innan, minns ej var.Helt okej är den i alla fall. Li Österberg ritar som vanligt rent och snyggt och lite väl Binky-stelt, men en habil och rättframt berättad vardagsrealistisk episod sitter aldrig fel i en amatörserietidning. Mats Erland Larssons satiriska sidor kändes lika lama som de brukar vara, så snart tänker jag stryka honom från min lista över lovande halvamatörer. Nån som däremot står kvar på min fina lista är Eva Björkstrand. Jag har klankat lite på henne innan, men jag vill få det här sagt: Hon ritar oerhört snyggt och hon är bra på att göra roliga ensidor som faktiskt är roliga. Nåt som hon däremot är sämre på är längre historier, och såna finns det gott om i hennes solotidning. Hon kör i och för sig stenhårt med självbiografisk vardagsrealism, vilket jag inte har några större problem med, man måste ju börja nån stans och den genren hör ju till de bättre för nybörjarna. Men hon måste definitivt jobba hårdare med själva berättandet, i dagsläget kör hon lite väl hårt med ett barnboksmässigt uppradande av trivialiteter. Det blir lite som att se någons semesterbilder med tillhörande småtrevliga kommentarer, inte dåligt eller tråkigt, men lite väl lättviktigt. Och teckningarna må vara snygga som illustrationer betraktade, men de är ett uns för stela och livlösa för att funka som serieteckningar till hundra procent.

Jag brukade tycka att Sandro Müntzing var en annan av de lovande amatörserietecknarna, faktiskt en av de allra bästa, men både vad gäller teckningar och vad gäller innehåll känns det som att han går ett halvt steg bakåt med Sandros Utlämning#2. Han verkar ha inspirerats alltför mycket av sina äldre kollegor Simon Gärdenfors och Henrik Bromander. Okej för att Henrik är en manusförfattare att inspireras av, men Sandro apar inte bara efter Bromanders förmåga att skapa realistiska, men fritt fabulerade historier, utan gör liknande betraktelser över livet som de som brukar förekomma i Bromander. Det är inget fel på det egentligen, men det finns liksom redan en Henrik Bromander, och denna verklighetens Henrik Bromander klarar av en hel del annat också. Då var den gamle Sandro Müntzings serier i familjemiljö mer unika och intressanta. Jag förstår att han vill utmana sig själv, gå vidare och utvecklas, och det är fullt möjligt att hans Bromanderinfluerade fas kommer att leda till något riktigt bra på sikt. Jag väntar med spänning. Vad gäller teckningarna så är Simon Gärdenfors en habil tecknare, men Sandro själv brukade vara så oerhört mycket bättre än Gärdenfors att hans nya, stil är att anse som slöseri med tecknartalang.

Sandro medverkar även som tecknare i det nya numret av Livets Ord, en tidning som startades av Sigge Andersson. Denne tycks ha tröttnat på serier och låter Henrik Bromander fortsätta utgivningen i stället. Jag vet inte om Henrik har nån långsiktig plan för Livets Ord, men förr brukade han dumpa sina sämre serier i den, och det verkar han fortsätta med i viss mån. Serierna i detta nummer är rätt lättviktiga, pubertalt snusk blandat med jamserier och självbiografiska skisser. Fast så himla illa är det inte ändå, en stagnerad Sandro och en mindre inspirerad Bromander är rätt trevliga att läsa, trots allt. Sina mer inspirerade ögonblick sparar som vanligt Henrik Bromander till solotidningen Bromander, som håller en så pass jämn och hög kvalité att man inte ser skogen för alla träd, men nog måste just detta nummer höra till det bättre av de som kommit så här långt. T o m teckningarna, normalt hans svaga punkt, ser lite mer omsorgsfullt utförda ut än tidigare. Bromander tycks alltid tänka flera steg längre än sina kollegor när han konstruerar sina historier. Dock präglas hans berättelser ofta, som t ex i detta nummers långa historia om hur Henrik arbetar professionellt med att göra en serie åt en rik greve, av lite väl mycket fantasterier. Det händer liksom osannolika saker på löpande band, till den milda grad att det upprättas nåt slags ömsesidigt kontrakt mellan läsare och upphovsman: "Vi vet båda att detta är fullkomligt osannolikt, men...". Detta ger hans serier nåt slags sago-känsla som egentligen inte är till det bättre, för den tenderar att distrahera läsaren från det som faktiskt sägs. Men låt nu inte dessa randanmärkningar avskräcka er från att köpa den kanske bästa amatörserietidningen i landet just nu.

Soulful Moods of Frank bjuder på en rätt intetsägande ”gå ut på krogen”-serie som inte hade behövt vara så intetsägande om teckningarna hade varit någorlunda uttrycksfulla. Ett mycket övertygande tokläggande av tesen ”teckningarna är inte så viktiga”. Okej, manuset är kanske inte så originellt heller, men faktum är att den färdiga serien i detta fall är så pass blodfattig att man lika gärna hade kunnat sitta och läsa manuset rätt av. Sen försöker upphovsmännen sig på att skoja till det genom att bygga ett koncept kring sin huvudfigur, med fejkade annonser för runtikringprylar och så. Blaskig soppa på spinkig nubb. Sa nån ”skoltidningsmässigt”? Det var elakt sagt i så fall, men ganska rättvist.

Dödsstjärnan är hälften textfansin, hälften amatöserietidning. Både Jon Mårtensson och Mattias Rolund bidrar med texter, medan Rolund står för allt tecknande. Han är en rätt styv tecknare, bra handlag med tuschet pojk, men seriernas manus känns lite väl kanske inte direkt plakatmässiga, men ändå lite tunna. Det är korta episoder som ofta är gjorda ur ett ganska uttalat feministiskt/socialistiskt perspektiv, när de inte handlar om ensamhet, själtvivel och grubblerier. Jag tror att det främsta problemet med hans serier är att de är för korta för att hinna kommunicera nåt vettigt samt att han har ett för stort avstånd till de figurer han berättar om. Vilket är lustigt, för de flesta av texterna i tidningen är ganska personliga. Jag förstår inte riktigt varför inte Dödsstjärnans serier kan göras på samma premisser som texterna. För texterna, som jag inte imponerades speciellt mycket av i de två första numren av tidningen, har definitivt blivit bättre. Det är korta, personliga betraktelser, ofta mmed viss politisk udd, precis som innan, typiska punkskriverier på ett plan. Men det känns som att de båda, men framför allt Mårtensson, blivit lite säkrare, han vågar numera sänka tonen lite mer, lätta på slipsen och släppa in oss läsare i gillestugan om så bara för en snabb kanelbulle.

Food Comics är en ny amerikansk amatörserieantologi som är tänkt att ha ett nytt livsmedel som tema för varje nummer. De börjar med vitlök. De flesta av tecknarna är såna som recenserats i Seriechock vid tidigare tillfällen eller åtminstone borde han nämnts: Dave Kiersh, John Hankiewicz, Missy Kulik, Porcellino, Lasky, Jenny Zervakis o s v. Givetvis är Porcellinos fyra sidor om att få besök av en förkyld vän och att ge honom några klyftor för att sedan ta en skogspromenad det klart bästa, John P i gammal god stil, honom kan man lita på. Sen är det lite mer svajigt, somligt är illa tecknat, men Dave Laskys flickväns berättelse om sin allergi är gott husmans-berättande, ännu en halv seger för dokumentärserien. Fast numrets clou är den för mig tidigare okände Dan Zettwochs serie om en småbarnsmor i Sydstaterna som köper hämtmat. Bara en skiva underklassvardag serverad rakt upp och ner, och ritat och berättat i en slängig undergroundstil som kanske vagt påminner om en fulare variant av Lloyd Dangle. Det är nåt visst med att skildringar av sydstaterna i serieform, och en mycket typisk aspekt är att folk som sysslar med sånt tenderar att göra bra ifrån sig i nån enstaka serie, eller i några år, på sin höjd, för att sedan försvinna spårlöst från min serie-radar. Mysko.

I vilket fall, Dave Kiersh som jag nämnde ovan var kanske ingen av de mest framstående bidragsgivarna i Food Comics: Garlic, men eftersom jag råkat köpa hans tidning Dirtbag skriver jag lite mer om honom. När jag läst honom innan var mitt samlade intryck att han var en oerhört bra tecknare, med en mycket tilltalande stil, men att hans självbiografiska serier inte var speciellt originella. Det känns som att han själv nu insett att hans främsta tillgång var just teckningarna, för numera gör han mest bara lösa sådana. Hans fansin är mer skissblock än amatörserietidning, men det är ett väldigt snyggt skissblock.

Jag avslutar med några ord om King-Cat. Trots att John Porcellino nyligen funnit kärleken och borde ha all anledning att vara utåtriktad och glad så är det  nya numret hans mest introverta på länge. De flesta av serierna är mer poesi än epik. Oerhört vackra betraktelser över natur, över dagarnas flykt, över skönheten i ögonblicket, i och för sig, men jag tycker att han är ännu bättre när han berättar lite längre historier. Han får akta sig så att han inte ramlar i nåt slags Gunnar Lundkvist-fälla och börjar göra samma finstämda kortis om och om igen resten av livet. De har faktiskt en del gemensamt i sin poetiska inställning till att göra serier, Porcellino och Lundkvist, det kanske jag inte har påpekat innan, men så är det. För att lätta upp stämningen finns en några sidor lång, söt, vardagsnära historia om en shoppingrunda med mamma med som avrundning, och som bonus får vi ett litet häfte med skisser föreställande hans katt. Kort sagt: King-Cat fortsätter att engagera och intressera, och den är definitivt en av de allra mest vitala serietitlarna över huvud taget just nu. Det är oerhört starkt och oerhört punkigt av Porcellino att fortsätta publicera sig i A5-fansin, efter så många år på tunga nötter och långa skogsutflykter, trots att han knappast skulle ha speciellt stora problem med att få sin tidning utgiven av ett ledande serieförlag om han ville.

Fredrik Jonsson