Anneli Furmark: Labyrinterna

När jag läste Anneli Furmarks skildring av sin kommunistiska ungdomstid i Galago för nåt år sen kommer jag ihåg att jag blev väldigt glad, ja nästan lyrisk. Serien kändes som den var på riktigt, och den var dessutom en skön andningspaus från alla 25-30-åriga slackers som berättar vilka lunchalternativ de har för dagen och hur tråkigt det är att aldrig få knulla. För mej framstod Anneli Furmark nästan som en kärringvariant av Mats Jonsson, och det finns ju sämre saker att göra What if-scenarier av. Ett tag senare läste jag en annan serie av henne som handlade om tonårskärlek, och den var nästan lika bra, om än mycket mer standardiserad. Sedan dess har jag inte sett så mycket av Furmarks serier, och Galago återgick till att bli samma CP-tidning som vanligt.

Anastasia Wahl: Den Vidrige

Det hars spekulerats en del i den borgerliga pressen om vem som hukar bakom pseudonymen ”Anastasia Wahl”. Jag är dock fullt beredd att respektera författarens anonymitet och ägna mitt utrymme åt själva verket. Efter avklarad genomläsning har jag svårt att finna Pocket Shops beslut att inte saluföra ”den här sortens litteratur” varken förvånande eller upprörande. Med så många köttiga mord och avancerade sexakter inträngda på dryga hundra sidor får man räkna med något begränsade distrubutionsmöjligheter. Har Vertigo månne tagit kontakt med några av landets alla porrkrämare? Med tanke på prosans många beröringspunkter med dom rikligt illustrerade noveller den intresserade finner i våra pornografiska magasin borde ”Den Vidrige” passa väl i utbudet. Många kukar som insisterar på inträde till flämtande äntarmsöppmningar, med andra ord. När karaktärerna inte ger vika för sin pockande sexualdrift ägnar dom sig gärna åt överdrivna våldsamheter av alla de slag. Vore det inte för det drivna språket kunde man misstänka att Anastasia Wahl är en fnittrande grabb på tretton jordsnurr. Men dom aningen trötsamma excesserna i våld och sex till trots: ”Den Vidrige” är faktiskt något för dagens av drillade stipendiater och postmoderna runkpellar ockuperade svenska litteratur så ovanligt som underhållande lektyr. Och läser man av andra skäl än underhålling förtjänar man sannerligen en burdus påhälsning där solen aldrig skiner från det könsorgan som givit boken titel. Satiren är förvisso bara så skarpslipad som baxidan marknadsför när det vankas politiskt korrekt gruppsex i anarkistkollektivet ”Humlan”, men berättarglädjen står högt i tak även genom verkets mindre stringenta partier. Den runkabilitet vissa seriefans utlovat har jag dock svårt att utvinna, och jag har minsann gjort ett ärligt försök.

Drömmen om min svågers radhus#9

Pontus Lundkvist lär ha sagt att Rille Bengtsson är den nya jag. Var jag verkligen så usel? Så valpig, så fjollig? Jag läser under största ansträngning. En del insikter besitter han. Som den lilla dialogen på baxidan: "-Hur går det med ditt skrivande? - Som du ser. - Så världen är inte riktigt redo för dig? - Nej, just det, världen är inte riktigt redo för mig...".

Tony Consiglio: Double Cross: More or less

Staffan i kassan på Staffars serier brukar klaga på att det inte kommer så mycket serietidningar som det gjorde under den vardagsrealistiska seriens gyllene år i början och mitten av 90-talet. Givetvis har han rätt: Clowes, Bagge, Doucet, Seth, Matt och allt vad de heter ger ut nya serietidningar med allt glesare mellanrum, nya talanger debuterar i allt långsammare takt och de flesta ledande tecknare satsar snarare på att ge ut fina, tjocka och bra samlingsvolymer än på simpla serietidningar. Vilket i och för sig är i sin ordning, det går att komma längre med seriemediet än att skildra sina egna runkvanor över 24 sidor en gång i halvåret. Men jag kan samtidigt förstå Staffans invändning: Utan en stadigt utkommande Hate eller Eightball är det svårt att locka ens bleksiktiga seriefans till regelbundna besök i en trång och rörig seriebutik.