Dave Cooper: Weasel#5

Det var länge sedan man läste en riktigt bra serie. En sån man plöjer snarare än läser. Som man fastnar med inne på toaletten. Som man inte lägger ifrån sig förrns man är klar. Det är inga orimliga krav: dom flesta serier tar inte mer än en halvtimme i anspråk. Ändå är det få som lyckas hålla mitt intresse vid liv över fem minuter. Då drar man sig gärna till minnes nittiotalets giganter: Brown, Matt, Bagge, Brunetti. Och senila yttranden typ ”på min tid visste man minsann att berätta en historia i bildsekvenser!” är plötsligt inte långt bort. Lyckligtvis vet jag bättre. Det är jag som blivit kräsen, inte serierna som blivit sämre. Och jag har ju inte följt utvecklingen särskilt noga heller. Den följetong som löpt genom alla fem nummer av Weasel är dock den första som verkligen drabbat mig sedan Ivan Brunetti. Inte för att jag fortfarande läser med den entusiasm som bultade i tinningarna när man var tonåring och avnjöt nyhetens fulla behag på alla fronter. Men jag läser i alla fall under insikten att ”det här är verkligen bra”. Manuset är Bromanderskt i ordets bästa bemärkelse, men skrivet med den finess som hör något högre ålder till. En illustratör i tilltagande flintålder tilldelas ett stipendium för erotisk konst, å ger sig ut att ragga modeller på stan. Dom flesta tar anstöt, men till sist infinner sig en ung flicka. Men ung betyder inte alltid vacker. Hon är något överviktig, med grisögon och hästbett. Ful, för å vara brutalt uppriktig. Precis vad han söker, då han vill göra det alldagliga erotiskt och vice versa, något han har många lärda utläggningar om. Snart uppstår dock tycke, och ur tycke växer kärlek. Enkelriktad, visar det sig dock. Och hur ung är hon egentligen? Visst kan man tycka att isolerade kufar med låg social förmåga och besynnerliga sexfantasier varit stapelvara inom genren sedan Crumb slutade med syra för att ägna sin penis större uppmärksamhet, men Dave Cooper låter inte positioner, redskap och latexdräkter skymma sikten för den relation han berättar om. Liksom hos Bromander blir perversionerna något vardagligt och därmed mänskligt, till skillnad från den billiga chockverkan mindre nogräknade artister söker uppnå. Cooper vet också att utnyttja den illusoriska objektivitet seriemediet erbjuder, och förfaller därmed aldrig till den självömkan som annars står en långt upp i halsen vad det gäller självutlämnade serier. Och så var det teckningarna: skickligt och uttrycksfullt. Jag har ju sedan tidigt nittiotal fört ett korståg mot tuschvirtuoserna, men jag är ingen inskränkt radikal: en duktig och uttrycksfull tecknare gör en bra historia ännu bättre. Liksom filmmanus behöver regissör och fotograf. I övrigt består tidningen av diverse utfyllnad som hade passat utmärkt i Pox. Mycket yta och lite innehåll alltså. Så det förbigår vi barmhärtigen med tystnad.

Henrik Lange: Välkommen tillbaka

Jag har svårt att skriva någonting om det här albumet. Å ena sidan är det väl det "bästa" jag läst av Henrik Lange, å andra sidan säger inte det så hemskt mycket. Albumet är en skildring av en resa som Lange gjorde till Egypten, men berättad på ett kvasisurrealistiskt sätt som inte känns motiverat, spännande eller fräscht en enda gång. Varför gör Lange serier på det här sättet frågar jag mej. "Henrik Langes sjätte (!) seriealbum innehåller alla de ingredienser vi har lärt oss förknippa med honom: nostalgiska äventyr, febriga dröminslag och de typiska teckningarna" har Ingemar Bengtsson skrivit på baksidan. Jaha, folk har lärt sej förknippa detta med Lange och då känner han väl sej trygg med det maneret. Skönt för honom.

Dennis Eriksson: The Hellacopters Beamed into Deep-Space

I dessa tider av mp3:or och fildelningsprogram blir konserter allt mer viktiga som inkomstkällor för folk som försöker livnära sig på musik. Ett både vanligt och viktigt sätt att dryga ut inkomsterna från en turné med en populärmusikalisk combo är att sälja diverse hutlöst prissatta souvenirprylar till de snåla fans som föredrar att ladda ner ens skivor (givetvis gratis!) framför att köpa dem. Sånt som turné-t-tröjor och andra plagg har ju varit stapelvara vid dylika bord i åratal, medan lite mer fantasifulla inslag som turné-sjutumssinglar, turné-laserpekare och turné-badlakan har blivit det under senare tid. De svenska dieselrockarna i Hellacopters har tydligen ett visst intresse av att flytta fram positionerna för produktutvecklingen, för den senaste äventyrligt prissatta produkt som drabbar de trogna fansen runt tröjbordet är nåt så vrickat och obsolet som en serietidning. Sockiplast nästa? Nu verkar Hellakoptrarna ta relativt allvarligt på nåt i grunden så fånigt som runtikringprylar och anlitar inte vilken dussintecknare som helst, utan självaste Dennis Eriksson, den uppburne illustratören av deras egna skivomslag, artiklar i Dagens Nyheter och gud vet vad. David Liljemark har redan beskrivits hans stil som ”Jack Kirby med reumatism” och det stämmer ganksa bra, hans stil är nåt slags post-Gary Panter-version av den gamle superhjältetecknaren från 60- och 70-talen, med precis den väldigt nonchalanta färgläggning som behövs för att kvala in som samtida. Faktum är att färgläggningen så pass ofta ligger utanför konturlinjerna att jag har svårt att bedöma om de misspass som förekommer på några sidor i tidningen är avsiktliga eller ej, men jag lutar åt att de inte är det. Hans teckningar ser kort sagt väldigt läckra ut, om man nu gillar Gary Panter och kan svälja deras bismak av blodiga modemagasin. Problemet är bara att denne kompetente illustratör verkar ha fått fria händer att göra en hel serietidning i fyrfärg på engelska, så länge gruppen Hellacopters finns med på ett hörn. Denna uppgift har inneburit en befordran långt bortom Erikssons kompetensområde, och han har angripit sitt värv på ungefär samma vis som han angriper illustratörsjobb: Prioritet nummer ett är att det ska se snyggt ut och ”kännas rätt”. Storyn är således skäligen enkel, ytlig och fylld med de förväntade lågpannade referenserna: Ett ungt par går på Hellacopterskonsert och dricker highballs. På damtoan träffar tjejen i detta par en kompis som bjuder på koks och sedan bjuder in henne backstage, där hon börjar lätta på sin stjärnströdda bikini-överdel för grabbarna i bandet. Just då kommer hennes pojkvän in, men innan han hinner börja gorma blir hela backstagegänget kidnappade av ett gäng rymdmän. Efter diverse inte speciellt rafflande förvecklingar lyckas de rymma från en planet rymdamazoner och ordningen är återställd, bandet kan dricka cocktails vid simpölen med sina groupies, men bara tillfälligt, för den svartsjuke pojkvännen lurar i vassen, vilket givetvis bäddar för klipphängaruppföljning i nästa nummer. Slut! Även om Eriksson klarar av just serieberättandet förvånansvärt väl så känns serien ändå ritad med en attityd i stil med ”Hö hö! Titta vilken popkonst jag kan göra! Sångaren i Hellacopters i ett flygande tefat, i fajt med rymdmän på främmande planet, i en jäkla tecknad serie! Är jag fräckast i stan eller!”. Serien ligger i kraft av sin mycket medvetet trashiga hållning tre mil från gammal hederlig skräpkultur som t ex manhattandeckare, b-filmer eller tidiga superhjälteserier, där upphovsmännen var medvetna om att de gjorde skräp men i alla fall ansträngde sig för att få publikens förtroende genom hederligt husmansberättande och en klädsam brist på ironiska hånflin. Dennis Erikssons produkt bygger kort sagt på ett antagande om att serieformen är något som nödvändigtvis har med populär underhållning att göra, ett antagande som var ganska sant när Roy Liechtenstein började ställa ut serierutor på 60-talet, men inte har någon större giltighet i dagsläget. I de utsökt fejkade reklamsidor som fluffar ut sidantalet kommer dock yrkesmannen Eriksson till sin rätt: Dessa lyckas vara både camp-nostalgiska och läckert samtida på en och samma gång, låt vara med ett visst mått av ironi även där.