Sisterama#1
Lurad Igen#1

I somras hittade jag det tredje numret av ett fansin som hette ”Popen Måste Dö” på Pet Sounds. Det första som slog mig vad gällde fansinet var inte i första hand det faktum att Mats Jonsson intervjuades eller att Las Palmas första demotejp recenserades, utan att redaktören lyckats klämma in artikel, recension, ledare, insändarspalt, bäst just nu-lista och kontaktinformation på en (1) A4-sida. Litet sidantal, lågt pris (två kronor) samt tät utgivning, ett fansinkoncept lika enkelt som genialt, och dessutom uppfriskande anakronistiskt i dessa tider där täta hemsidesuppdateringar blivit var mans egendom. Ett tag funderade jag på att sno konceptet rakt av, börja ge ut Seriechock på samma sätt och fimpa nät-editionen, men så blev det inte. Och dessvärre blev inte PMD speciellt långlivad, för efter tio nummer och fyra månader la redaktören Mattias Jansson ner tidningen i höstas, trots att han genast fått ett oerhört gensvar. I stället lanserade han sitt nya, betydligt mer normala och trista fansin Sisterama vid en utgivningsfest i strax innan jul. Visserligen är skribentstaben utvidgad i samband med namnbytet, men det går inte att komma ifrån att så här i eftertankens bleka fethet så var PMD:s starkaste kort just det kompakta formatet. När Jansson tillsammans med sina medarbetare får mer utrymme att bre ut sig på gör de bara ett standard-indiepopfansin typ 1A. Morrissey kramas ihjäl och diverse anglofila popband som jag aldrig hört talas om intervjuas och hyllas. Ison och Fille intervjuas också, en markering hur djupt ner i de bredare folklagren hipphoppen nått så god som någon. Det enda som känns angeläget för folk som inte färgar håret svart är en bra, ny ensidesserie av Mats Jonsson som tidigare publicerats i begränsad omfattning på dennes hemsida. Fansinet är väl utifrån sin ambitionsnivå inte så dåligt egentligen, men det känns definitivt som en ointressant produkt från en subkultur som jag inte tillhör. Och egentligen skrev jag ovanstående för att ge PMD postumt beröm och för att få en bra inledning till min hyllning av Stefan Petrinis nya tidning Lurad Igen, där han, medvetet eller ej, snott PMD:s koncept rakt av. Första numret innehåller i stort sett bara en halvlång epostintervju med David Liljemark samt ledare och en kort hyllning till ett bortglömt gammalt seriealbum. Pastor Liljemark råkar ha en annan nivå på kommunikationen när han skriver i stället för talar, och i en intervjusituation med honom är epostformatet definitivt att föredra. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i denna intervju, som faktiskt måste vara den bästa Liljemarkintervju som någonsin gjorts. Den produktive serietecknaren brer ut texten om favoritserier, egna projekt, och sin syn på serieskolor, serietidskrifter och serieföreningar. Vissa skulle säkert tycka att han är överdrivet hätsk och kritisk i vissa stycken, men sånt impar ju inte på en hatmånglande seriechockredaktör. I vilket fall så är fansinet oumbärlig läsning för i princip alla, och det faktum att redaktören erbjuder femnummersprenumerationer bådar enbart gott.

Salvador#5

Salvador är ett trevligt allmänkulturellt fansin som jag läst i flera år men aldrig riktigt kommit mig för att recensera. Delvis beror detta på att redaktörerna inte bor i Stockholmstrakten och inte heller brukar hänga på Distro, vilket har inneburit att jag haft vissa problem med att få tag på tidningen och oftast läst den med betydande eftersläpning. Ett gediget kött-och-potatis-fansin är det i vilket fall, här finns trevliga och välskrivna artiklar om lite allt möjligt, vilket i just detta nummer bl a betyder Stefan Kery-intervju, Tiki-artikel, artikel om global mediemakt, James Hollingworth-intervju och en väldigt maffig avdelning med fansinrecensioner. Skulle jag klaga på något så vore det i så fall att jag redan läst det tikirelaterade materialet i det förnämliga nät-zinet Fat Bankroll, som är en av Sveriges bästa musiktidningar och mer än så, men å andra sidan så känns de texterna så pass långa att de kommer bättre tilll sin rätt här, på papper. Killarna bakom tidningen kommer från nåt slags gitarrbaserad och riffglad punkrock-scen, vilket kanske märks lite väl tydligt lite här och var, men de är på det hela taget rejält frisinnade och sunda. Fansinutgivare som vill sprida sin läsekrets utanför de trängre seriefandomleden bör notera att de recenserar alla fansin som skickas till dem.

”Jason” efter Stein Riverton: Järnvagnen

Jahapp, ännu ett Jasonalbum. Att få ett sånt i händerna känns inte speciellt inspirerande, eftersom jag sa i princip allt jag någonsin vill säga om denne norska seriekomet i min förra recension. Till min glädje upptäcker jag dock att det denna gång rör sig om en adaption av en bok. Okej, ”bara” en deckare, men i alla fall. Boken i fråga tycks räknas som något av en tidig klassiker inom deckargenren, och eftersom jag har en del pusseldeckarlik i min läsfruktsgarderob kan jag se att självaste Agatha Christie snott ett centralt koncept i bokens intrig. Storyn är en standard-pusseldeckarvariant: En författare på sommarviste i en mindre norsk kuststad blir indragen i utredningen av ett mord på en jägmästare och är sedan sparringpartner till mästerdetektiven Asbjörn Krag när denne reder ut och löser fallet. Det är tack och lov ingen renodlad pusseldeckare, utan berättelsen har lika mycket psykologisk thriller över sig. I och med att det är en adaption av en bok trakteras vi läsare med i Jasonsammanhang så pass sällsynta företeelser som dialog och en känsla för tid och rum. Sånt tackar vi för! Vi tackar även för albumets lyxiga utformning i pseudo-klotband med skyddsomslag, samt den brunmurriga tvåfärgen. Däremot tackar vi inte för att den internationellt uppburne tecknaren fortsätter med sina uttryckslösa djurgestalter, som inte funkar speciellt bra alls i detta sammanhang. Jag hade faktiskt klara problem med att hålla i sär vissa karaktärer, och uttrycksmässigt känns det som att Jason hamnar mellan stolarna, varken det realistiska eller det karikerade idiomets potentialer utnyttjas. Det känns över huvud taget som att de kvalitéer som finns i serien, och som gör den bättre än Jasons vanliga nivå, kommer från bok-originalet, att de liksom överlevt Jasons mediokra bearbetning. Jag gillade, som jag redan skrivit, att det fanns en känsla för tid och miljöer, men här finns även en förtätad stämning som bara måste ha funnits redan i Rivertons bok och inte ens en Jason klarar av att sabotera. På det hela taget är detta någorlunda kompetent underhållning, varken mer eller mindre. Bland Jasons samlade verk tillhör denna serie de bättre, även om det inte säger så mycket.