Bok, 320 s.
Feral House Press,
juni 2002. $16.95


Jim Goad: Shit Magnet

Portland, USA. En enslig väg slingrar mellan bergen. Fågelkvitter. En stilla bris. Och om man är riktigt tyst och stilla, kanske man kan höra själva jorden andas.

En man kör vägen fram i högsta hastighet. Bredvid sig har han en skräckslagen kvinna. Hon gråter. Hon blöder. Han slår henne så hårt han kan med den lediga handen. Kallar henne en grisnäst liten slampa. En fittpruttande hagga. Dom har haft ett ganska långt förhållande. Han vet vad hon är känslig för.

 - Skrik då! Skrik ditt gälla skrik! Skrik tills ditt feta lilla huvud sprängs! Det kommer inte hjälpa, men skrik så mycket du bara vill!

Hon snyftar:

 - Jag är en subba, jag vet, jag är en subba ... jag förtjänar det här ...

 - Jag håller med!

 säger han och slår henne igen.

 Hon ska dö här uppe i bergen. Han har lovat henne det.

 Hon ber till Gud att inte göra henne detta. Men han säger att han ÄR gud, och slår henne igen. Men nästan värre, är allt han berättar.

 Att han aldrig gråtit en tår för hennes skull.

 Aldrig velat gifta sig.

 Inte knappt ens ha hennes kropp.

 Eller det lilla som finns i hennes huvud.

 När han väl stannar bilen betraktar han henne äcklad.

 Hon ser minst sagt fördjävlig ut. Svullna ögon som gråter blod. Som en kackerlacka han krossat under skon. Som om hon blivit påkörd av ett jävla tåg./p>

 Men han låter henne leva. Sparkar bara ut henne ur bilen.

 Hon går hem gråtande.

 Han kör hem skrattande.

 Hon är inte hans fru, hon är hans unga älskarinna. Hon är tjugofyra och beundrar vad han skriver. Hans hustru är fyrtio och döende i livmoderscancer.

 Vilket jävla svin, inte sant? Är det inte så knogarna vitnar? Andas du upprört? Skulle du kanske vilja ha honom hos dig just nu? För kvinnomisshandlare är fega kräk. Bara en sån ger sig på en stackars kvinna.

 Ledsen att störa dina hjältefantasier, men hade du honom där är jag rädd att det blir du som torskar. Antagligen slutar du i värre skick än henne. När han slog henne i bilen använde han sin klena arm. Med den andra har han slagits hela livet. Och det är just den sortens människor som slår sina kvinnor. Såna som kan slåss. Såna som ofta slåss. Såna som antagligen lätt spöar dig.

 Världen är förjävlig. Det är därför vi har lag, polis och fängelse. Den kanske inte räcker till i alla lägen, men Jim Goad hamna i vart fall i fängelse. Där skrev han en bok där han berätta om sitt liv. Han tycker fortfarande hon förtjäna varje slag. Han skulle göra det igen om han blev tvungen. Vem fan vill läsa en bok av en sån? “American Psycho“ som självbiografi. Man blir ju fan äcklad så kulturen förfaller.

 Nej, vad vi vill läsa är ju hennes version. Skräcken. Fasan. Men också den besynnerliga kärleken, som driver dessa arma kvinnor i famnen på dessa djur till män.

 Men han, han borde sitta i sin cell och skämmas. Hoppas han våldtas. Dom gillar ju inte kvinnomisshandlare därinne. Även skurkar har ju nån sorts heder.

 Visst, jag förstår dig. Har också varit sån ibland. Vi lever i en hysterisk tid. Varje dag berättar löpsedlar sagan om ondskan som händer, om förbrytare och deras oskyldiga offer. Vem som helst kan drabbas. Du kan stå därnäst i kö.

 Och man knyter sin nävar kring sin aftonbladet. Tänker “Ryssar är ju fan som djur“. Kommer hit och säljer småbarn. Kastar sina pass och blir daltade i våra fina, svenska fängelser.

 Men jag minns ännu den omskrivna misshandeln i Tullgårdsparken. En familjefar på vägen hem, som uppmanade en grupp slynglar att sluta klottra på parkbänken. När han tog sin telefon för att ringa polisen blev han slagen till marken med en planka. Och misshandeln fortsatte där han låg. Dom lämna honom medvetslös men tog hans telefon. Och dom lämnade kvar sina tags på bänken. Våldsamma och inte särskilt smarta. En farlig kombination.

 Benna visste förstås vem det var. Han var inte förvånad. Killen hade kort stubin och inga riktiga gränser. Och gubben låg på sjukhus i koma. Skulle få men för livet. Kvällstidningarna undrade om man skulle våga säga till folk längre. Och folket krävde hårda tag.

 Dom skyldiga greps, och det blev snar rättegång. Bilden började kompliceras. Mannen hade druckit en tre - fyra öl. Hotat dom med kniv. Följt dom när dom började gå, skikandes att han skulle ringa polisen.

 Jag säger inte att han förtjänade att slås medvetslös med en planka. Jag säger inte att han förtjänade men för livet. Jag säger bara att allt har en anledning. Förr skulle högern sagt att jag bara snackar flum. Idag säger vänstern att min förståelse ursäktar. Ingen av dem vill lukta på verkligheten. Verkligheten saknar enkla lösningar. Och politiker ägnar sina liv åt enkla lösningar.

 I verkligheten händer saker och ting av en anledning. Man förtjänar ingenting. Men det finns ofta en anledning. Man borde inte behöva bli nedsparkad och rånad. Men man ska helst inte leta tjack i Alby klockan två på lördagsnatten. Man borde inte behöva bli slagen tilll en grynig sörja. Men man ska helst inte be dom där gängmedlemmarna att “tare lugnt“ när dom går in i dig på gatan. Man borde inte behöva bli våldtagen i timmar. Men man ska helst inte hänga med tre främmande män “på efterfest“. Man borde inte bli sexmördad i parken. Men man ska helst ha någon gas till hands om man är kvinna. Det är hemskt att hemska saker händer. Men dom slutar inte hända bara för att man kräver det. Det enda skydd man har är att tänka förnuftigt, ta det kallt och vara förberedd. Då klarar man sig ganska bra, statistiskt sett. Oavsett vad som står i varje tidning.

 Men att saker har en anledning betyder inte att dom är ditt fel, okej? Jag måste vara tydlig på den punkten. Jag befinner mig på farligt område. Anledningar till våld mot kvinnor. Ni hör ju själva. Jag måste redan be om ursäkt.

 Som dom flesta, tycker jag att hustrumisshandel och våldtäkt hör till dom värsta brott jag skulle kunna tänka mig. Kvinnor är ju så svaga stackars offer. Det får man ofta höra. Dom lider under oss.

 Jag har blivit slagen av kvinnor ett antal gånger. Ibland slår jag tillbaka. Som på nyår. Alex små beniga nävar pumpade slag i mina ögon. Hon sluta inte när jag sa ifrån på skarpen. Jag var jävligt packad, så det gjorde inte särskilt ont. Men jag tröttna ju till sist ändå. Och när jag tröttna, försökte jag faktsikt nita henne rejält. Men jag var för full för att träffa särskilt bra. Och Simon kasta sig förstås över mig. Han törs inte stoppa henne, och ingen annan ska göra det heller.

 Men jag har aldrig slagit tillbaka i ett förhållande. Jag har bara sagt ifrån på skarpen. Och det har funkat. Kvinnor som blir slagna säger sällan till på skarpen. Dom lämnar honom inte, för dom älskar honom så trots allt. Men jag skulle aldrig kunna leva med någon som slog mig. Jag hade gått iväg, hur mycket jag än älskat, så slapp jag behöva bli slagen eller slå.

 Jim Goad slog tillbaka. Vi är inte särskilt lika, han och jag. Jag hade väl problem som alla andra, men jag slapp stryk i hemmet i varje fall. Jag slapp också stryk av lärarna. Och fick väl inte särskilt mycket stryk av dom andra barnen heller. Jag var för det mesta för feg för att slåss.

 Jim Goad fick stryk redan i livmodern. Väl ute fick han sen regelbundet stryk av bägge föräldrar tills han blev gammal nog att slå tillbaka. Han fick stryk av nunnorna i skolan. Dom andra barnen gjorde också sitt bästa. Men Jim var härdad och därför inte minsta rädd.

 Han slog tillbaka, såsom jag alltid drömt om. Han slog tillbaka för att få va i fred. Och det hjälpte för stunden. Han vann eller förlora, men slagsmålet tog slut.

 Men slagsmålen tog aldrig slut.

 En dag lämnar han hemmet för alltid. Hamnar i ett råtthål. Hoppar mellan skitjobb. Inga riktiga vänner. Jävligt kort stubin. Tar ofta till våld. Ibland ger han stryk, ibland får han. Men han tar fan inte skit från någon. Har inget tålamod med idioter.

 Därmed är han också ensam. Ensam med sitt hat mot världen. Tills han en dag träffar Debbie. Hon är minst lika ensam som honom. Ännu mer hopplös. Flera år äldre. Bor fortfarande hemma hos sina föräldrar, som gör sitt bästa för att kväva hennes liv och vilja.

 Dom flyttar till L.A ihop. Jim skriver om hiphop och gatugäng för diverse smärre tidningar. Debbie skriver för Hollywoods gärsgård. Men hatet bara växer. Dom bor ju i L.A. Och redaktörerna stryker alltid allt som Jim har gillat i det han har gjort.

 Jag skriver själv för att det är det enda jag är bra på. Men jag får ofta leta efter saker att skriva om. Tristess är mitt största problem. Född och uppväxt här i Sverige.

 Jim Goad skriver för att hans huvud inte ska sprängas. Han ventilerar sitt hat innan det kväver honom. För vart han än tittar ser han nya skäl att hata. Född och uppvuxen i USA.

 Så han startar sig en egen tidning, ett forum för sitt hat. Han kallar den “Answer Me!“. En katedral av hat och mörker. Cynisk, uppgiven, hopplös. Listar dom hundra bästa självmorden. Gör ett våldtäktsnummer.

 Den blir en underjordisk sensation. Så stark, så hård, så skoningslös, så oförskämt välgjord. Något liknande har aldrig skådats. Men alla är inte helt imponerade.

 Fansinvärldens hipsters gör sitt bästa för att se uttråkade ut över sin latte. “Det är ett skämt alltihopa! Jag lovar han bor hemma hos sin morsa. Sitter på rummet och runkar över någon Hitlerbiografi“.

 Han ringer upp dom. Hotar och skäller. Laddar ett hagelgevär så att dom tydligt hör. Dom ber snyftande om ursäkt. Hur äkta är han nu?

 Andra blir upprörda och går till polisen. Han skriver om våldtäkt! Han hetsar mot kvinnor! Åtalen läggs ned men värre ska det bli. Någon skjuter på vita huset. Dom hittar en lapp där denne citerat Answer Me! Tre unga brittiska nazister åker till USA för att turista och ta livet av sig. Deras reskassa skickas till Goad.

 Han blir inte åtalad men är numera misstänkt. Han vet att dom kommer hålla ögonen på honom. Staten. En fiende utan ett inslagbart ansikte.

 Hans äktenskap börjar sakta ruttna. Allt dom har gemensamt är sitt hat till resten av världen. Han börjar dock alltmer hata henne också. Han måste släpa henne överallt. Utstå henes gnäll och klagan. Hela tiden trösta. Det händer att han slår henne. Snart börjar han bedra henne. Men innan det hinner ta slut utvecklar hon cancer. Han kan inte lämna henne. Har för mycket heder. Så stor och känslig heder att den knappt kan undgås att trampa på. Vad är det gängen brukar kräva på gatan? Respekt. Och Jim hade respekt för sin döende fru i den mån att han inte lämnade henne. Men han fortsatte knulla krogragg bakom hennes rygg. Blev nästan enklare när hon låg i sängen döende. Han kunde säga att han somnat nere i källaren.

 Sen träffar han en ung beundrarinna. Hon har hans Spoken Word - platta. Brukar onanera till han diatrib mot kvinnor. Hon ger själv ut ett fansin, där hon bland annat listar kända tjejer som hon spöat och gamla pojkvänners kukmått. Hennes favoritfilm är “Lida“. Jag skulle vänt på klacken och gått.

 Men han är inte som jag. Han är ingen fegis. Så han stannar. Får knulla. Inleder ettt förhållande.

 Jag har aldrig varit särskilt nöjd med min feghet. Har alltid viljat kunna slåss. Vilja kunna knäcka näsan på den där säkerhetsvakten om jag måste. Eller tänk om jag blir vittne till en gruppvåldtäkt? Kunde jag slåss skulle jag nog slagits ofta. Jag blir ofta sur när jag dricker. Och hade jag en kvinna som han fick, hade jag säkert slagit henne också.

 Och så är vi där, vid “orsak och verkan“ igen. Jag är ganska duktig på sånt. Jag tänker aldrig skaffa barn. Jag vet att jag är olämplig. Jag skulle vänt en psykotisk groupie ryggen. Jag vill helst slippa slåss med kvinnor. Och jag backar ur dom flesta bråk. Jag vet att jag antagligen får stryk.

 Jim Goad har inte skaffat barn än, men hans omdöme är redan dåligt så det räcker. Hans lösningar är enkla och han tänker inte särskilt långt. Han knullar henne för att det är skönt. Emellan knullen förstör hon hans liv. Hotar honom. Klöser honom. Biter honom. Trashar hans lägenhet. Slår in rutan på hans bil. Ibland slår han tillbaka. Ibland lämnar han henne. Men kuken har honom i sin makt, och han kommer tillbaka, för att knulla och slåss.

 Till sist vägrar hon kliva ur hans bil för sista gången. Klipp till scenen jag beskrev här ovan. Han skriver boken i sin fängelsecell. Han har tid att fundera över sig själv. Vad kommer han fram till? Att våld föder våld. Att allt våld har en orsak. En ganska given sanning dom flesta håller med om. Ändå vill dom inte höra när någon försöker förklara “varför“. Varför vet väl psykologen. Förövaren försöker bara ursäkta sig. Han slår kvinnor. Vad har han för trovärdighet? Vad har han för rätt att tala? Vem tror han att han är? Och vem fan pallar läsa vad han har skrivit? En kvinnopryglares patetiska bortförklaringar. Får jag inte bara lust att spy? Att bua som på Ricki Lake?

- Han erkänner brotten! Erkänner att han slagit sin fru! Bedragit henne när hon var döende i cancer! Gör sig sedan lustig över hennes låga IQ! Efter hennes död, i tryck! Så hedras hennes minne!

 Men allt försöker han ursäkta. Hustruns besöksförbud på grund av upprepad misshandel. När älskarinnan syntes i blåslagna ögon. Frun var gnällig. Älskarinnan galen. Alla emot honom. Därför heter boken “Shit Magnet“. Han jämför sig rentav med Jesus.

 Men han kanske skulle fråga sig, varför all skit i världen dras till just honom? Om alla är emot honom, kan det kanske bero på att han är den som har fel? Kan det vara han som är psykotisk? Kan det vara han som ljuger för sig själv och andra?

 Naturligtvis kan det vara det. Många indicier talar emot honom, och när folk berättar om sin urbota otur, brukar dom ofta skarva till det en aning.

 Men jag väljer att tro på Goad. Åtminstonde under bokens gång. Han gör ett trovärdigt intryck. Gör inte sig själv till något offer. Står för egna synder. Och hans porträtt av älskarinnan är särskilt bekant. Det kreativa psykfallet, som knullar, slåss och hotas för uppmärksamhet. Som vill kontrollera allt, förstöra det hon inte kontrollera, och förstöra det hon kontrollerat när hon hittat något nytt att förstöra eller kontrollera. Som ser kärlek som den bästa formen av hat. Hon som din morsa varnade dig för.

 Såna finns överallt. Dom dras särskilt till bohemer och brottslingar. Tar mycket droger. Gillar när det händer något. Jag undviker dem så gott jag bara kan. Allting slutar alltid illa i deras närhet, så är det bara.

 Sen har jag egen erfarenheten av att inte bli trodd när jag skriver vad som hänt. Det är alltid dom som inte håller med, som tror att man ljuger för att driva någon sorts tes eller kanske bara vara häftig. Jag vet att jag inte ljuger i varje fall. Jag är så ärlig jag kan. En del saker lämnar jag utanför. En del saker saknar relevans. Annat kommer jag aldrig berätta. För egen skull och andras. Även den som skriver om sig själv har rätt till något privat. Men jag ljuger inte, förutom på skoj. Skulle aldrig ljuga för att driva en tes eller verka extra häftig. Och därför misstänker jag sällan någon annan för att ljuga. Jag är lätt att blåsa. Ruskigt godtrogen. Har kostat mig tusentals kronor i livet.

 Och jag undrar hur det är med dom som hela tiden misstänker andra för att ljuga. Om dom ofta ljuger för att driva en tes, verka lite häftig eller förneka all skuld. Man känner ju andra som man känner sig själv, som man sa förr. Dom var kloka förr i tiden. Dom visste också hur man undersöker lögn. Varför ljuger någon? För att tjäna på det. Vad tjänar Goad på att ljuga? Sitt straff har han ju suttit av. För att förtjäna våra sympatier? Slicka våran röv? Framställa sig som offer? Skjuta skuld ifrån sig? Förlåtas och nå framgång?

 Det är något i ekvationen som inte stämmer.

 Hade han ångerfullt suttit hos Oprah och bekänt och bett om förlåtelse hade han ju fått den av miljoner amerikaner. Fått sin nästa bok i någon populär bokklubb.

 Att kalla sin avlidna fru för “Nära efterbliven“ och ångra att man inte pryglade sin älskarinna lite hårdare vinner inte sympatier hos någon. Förutom då möjligtvis våldtäktsmän och hustrumisshandlare. En grupp som traditionellt sett tror läsning har med homosexualitet att göra.

 Jag tror ni projicerar era egna drifter och begär. Alla vill inte bli populära och omtyckta.

 - Han är bara en rättshaverist! Flera sidor med avskrifter av inspelade samtal! Verkar det riktigt sunt?

 Jag blir alltid misstänksam, när man anfärdar folk som “rättshaverister“ och “konspirationsteoretiker“. Det är så makten får skrattarna på sin sida. Och att skratta åt dom är både enklare och mer effektivt än att mörda dom. Folk följer en martyr, inte en pajas. Och “sunt“ är förstås att följa samhällets konsensus.

 - Ord har verkan! Idéer dödar! Se på Malexander! Eller World Trade Center!

 Jag tror inte Jackie Arklövs problem var att han läste för mycket. Och Muhammed Attas poroblem var att han inte läste tillräckligt. Mycket korantolkningar blev det säkert. Men inte mycket av någonting annat. Och ensidig kost blir alltid giftig för eller senare. Nazistisk, kommunistsik, nihilistisk, anarkistisk, feministisk, kristen och muslimsk. Till sist sitter du där och tror att du vet någon sanning. Att du måste ut och propagera. Att du har rätt och dom har fel. Och fan om du ifrågasätts.

 - Han är en författande Eminem. Den arga, vita mannen i något mera misslyckad version.

 Dom värsta förolämpningarna är ofta dom som försöker vara snälla. Fast det ligger ju faktiskt någonting i jämförelsen. Vit man med värsta sortens uppfostran och taskig kvinnosyn. Men Jim Goad har ännu inte fått upprättelse. Han har inga miljoner på banken. Ingen respekt från den stora publiken. Ingen advokat som kan rädda honom ur fängelse. Så hans röst ekar starkare. Hans ord väger tyngre. Hans erfarenheter är fler och värre. Han har helt enkelt mer att berätta.

 - Han sprider hatstämningar mot kvinnor! Han är en nazist som försöker underminera våra liberala värderingar. Han hestar ungdomen. En skrivande Usama utan Gud. Feg och utan övertygelse.

 Kastera våldtäktsmännen. Skjut en snut. Mörda alla moderater. Landsförvisa varenda rasist. Blodtörsten bara växer. Och nu står också vänstern där och kräver hårdare tag. Även om dom inte riktigt alltid törs vara offentliga med det, så är dom lika smittade som oss alla av den allmäna enfalden som bara gynnar de som styr. Det medeltida tänkandet om absolut moral, om gott och ont och skuld och straff.

 Att dela världen i gott och ont, vi och dom, har alltid varit en farlig idé. Den blir inte mindre farlig bara för att den som delar in världen är kristen, liberal, anarkist eller socialist. Tvärtom blir den farligare. För ingen ondska gör större skada än den som tror sig vara god. Den som alltid har en bra ursäkt.

 Mitt folk har lidit. Han sprider hatstämningar. Dom hetsar mot folkgrupp. De uppmanar till skadegörelse. Hon propagerar för droger. Det förolämpar min religion.

 Deras tankar är helt enkelt farliga. Dom som läser dem kan bli påverkade. Gå ut och våldta kvinnor. Sluta tro på gud. Börja säga “blattar“. Luras ned i drogträsket. Den dumma jävla allmänheten.

 Om någon daltar med dig och behandlar dig som ett stackars offer, blir du ett offer. Om någon befriar dig från ansvar, förlorar du din makt. Behandlas du som korkad tänker du sämre. När du sen blir uppskrämd, söker du dig till din herde. Vilken ska du välja? Han med det sköna skägget som pratar lent om solidaritet? Eller den vattenkammade med glaögon, som prasslar förföriskt med godispåsen?

 Det är okej. Gå du till din herde. Men alla vill vi inte daltas. En del vill gärna veta hur det ser ut därute. En del vill gärna läsa en förbrytare som inte blivit kristen. Som vägrar be om ursäkt. Men står för det han gjort.

 Så varför ska han hålla käften? Han har suttit av sitt straff. Ingår livstids munkavle kanske? Eller är det en fråga om att tycka rätt?

 Kom inte och prata om att uppmana till ditt och datt. Folk som låter sig uppmanas läser sällan böcker. Men när det kommer till vissa ämnen måste man behandla varje läsare som den idiot som går till pressen och hävdar att man uppmuntrar till något.

 Idag kanske jag inte är tillräckligt intressant, men imorgon kan dom fortfarande gräva upp allt jag har skrivit i det förflutna, och jag mår redan lite illa när jag tänker på mycket som jag redan skrivit.

 Klipp lite och klistra, så har ni mig som antisemit, invandrarfientlig, kvinnohatare, homofob, sadist och folkmordsförespråkare. Sen står man där och svamlar nåt om “taget ur sitt sammanhang“. Författarförbrytarens vanligaste undanflykt.

 Så alla skriver så försiktigt dom kan. Vissa saker måste man ju tycka. Våra underbara svenska värderingar till exempel. Dom är gemensamma för oss alla. Och dom hotas hela tiden av främmande idéer. Vi måste börja jobba med värderingar redan i skolan. Och ute bland invandrarna. Vi måste ut bland folket och berätta för dom om rätt och fel.

 Men det enda som är säkert är det här: framtida generationer kommer kalla oss alla för idioter, och skratta hånfullt åt alla våra trossystem.

Johannes Nilsson