Fansin, 116 s, exotiskt jänkarformat som är bredare än A5.

$20.00+ 5 dollar för extra transportkostnader till oss i den fria världen.

Augusti 2002.

Daniel K. Raeburn, 5046 S. Blackstone No. 3, Chicago, IL 606615-3006, Amerikas Förenta Stater

Denna typ av serietidningar kallas för historietas, och påminner till såväl format som innehåll starkt om de krigsserietidningar som den mystiske M. All på ”Pingvinförlaget” gjorde tillgängliga i svenska pressbyråställ under delar av 70- och 80-talet. För spädgrisarna i läsekretsen kan jag berätta att dessa tidningar var små till formatet, kanske brett A6, kostade hälften av vad en vanlig serietidning kostade och var slafsigt översatta från snabbt och sterotypt tecknade, kryptofascistiska originalutgåvor som producerats för en medellös engelsk arbetarklass. De hette saker som ”Actionserien”. Skillnaden mellan de gamla krigsserietidningarna och mexikanska historietas av idag är att de sistnämnda riktar sig mot en lite äldre, men lika medellös, publik, och dessutom i ett land som präglas mer av machismo och katolicism än av forntida imperiebyggande. Så vad tror ni då att dessa serier handlar om? Sex, givetvis. Sex, våld och dubbelmoraliserande. Men det bör understrykas att dessa seriehäften inte avsedda som pornografi. Snarare är de tänkta att vara den nöjesläsning som porrkonsumenten vänder sig till när han torkat av snasen och inte orkar slå på TV:n. I essäns inledning skriver Raeburn entusiastiskt om hur fruktansvärt underhållande dessa serier är, och hur en del av attraktionen för honom är deras ursprung i ett pre-ironiskt samhälle där värderingar är fasta och familjer håller ihop. Den hejdlöst sensationalistiska populism som är ledstjärnan vid dessa seriers tillkomst hjälper väl också till i viss mån. Karaktärerna är cyniska, själviska och depraverade, tuttarna enorma, ingen handling för pervers och slutscenerna alltid lyckliga. Kort sagt: de är för många amerikanska hipsters ännu en helt hejdlös företeelse att kulta loss på, i stil med Jack Chick-traktat, Rush Limbaugh eller Jerry Springer.

Men Raeburn nöjer sig inte med att vältra sig i skräpet, utan åker med sin vanliga hängivenhet hela vägen till Buktveggascheele för att förklara hur den mexikanska serieindustrin kunde gå från att producera sedesam underhållning för hela familjen till att pumpa ut spekulativ, våldtäktsförhärligande dynga. Det handlar i mångt och mycket om att i ett hårdnande samhällsklimat kompensera för sviktande upplagesiffror och konkurrens från TV, bio och utländska serier genom att rikta sig till köparnas allra lägsta instinkter. Kvällspressmanéret känns igen, men med lite andra förtecken, eftersom samhälle och kultur nu är så pass annorlunda där borta.

Givetvis lyckas Raeburn också spåra upp några av de personer som arbetar med att producera dessa serier och därmed förse hela Mexiko med kvalitativ underhållning. De flesta tecknare ritar minst en 80-sidig serietidning i veckan, för en bra lön men med löjeväckande långa arbetsdagar. Givetvis arbetar de professionellt! Många av tecknarna är egentligen väldigt duktiga, och vissa ritade välgjorda, populära och respektabla massmarknadsserier under seriemediets svunna storhetsdagar under 50-, 60- och 70-talen.

Över huvud taget säger essän som helhet väldigt mycket om Mexiko och om Förenta Staternas järngrepp över den latinamerikanska ekonomin och kulturen. Och den är ett praktexempel på vad som kan hända i länder med svaga fackföreningar och utan resurser till en kulturpolitik värd namnet.

Som vanligt med The Imp så har innehållet fått diktera formen. Tidningens proportioner är desamma som för historietas, den grafiska formen lika braskande, med talrika bildexempel, och naturligvis har en äkta historieta-omslagsmakare målat ett specialgjort omslag.

Fredrik Jonsson

Fansin, 64 sidor magasinformat, 45 kronor.

Svenska Järnvägsklubben, Box 4175, 102 64 Stockholm

Det visar sig dock att det är Svenska Järnvägsklubbens Tidskrift, ett glättigt fanzin om järvägstrafiken. När skribenterna på sida efter sida utgjuter sig över förseningar, bristande underhåll, olidliga arbetsförhållanden och järnvägens övriga sammanbrott präglas naturligtvis tonen av uppgivet mörker och sammanbiten cynism. På baksidan hånar redaktör Jan Lindahl “Norra europas fulaste språvagn“, Göteborgs M-21:or, som påminner redaktören om en “dräktig märr med underbett“. Fanzinverksamhet när den är som allra bäst med andra ord. Och inte illa som samtidslitteratur heller.

Johannes Nilsson

Seriealbum, 116 s.

Optimal Press, September 2002

Coco Moodysson var redan vid fansindebuten en väldigt säker tecknare och berättare, och hon gör inga misstag här i sin albumdebut. Problemet är att hon inte verkar ha speciellt originella saker att berätta, utan följer mallen för hur en albumdebut ska se ut till nästan parodins gräns. De enda gånger i albumet som hon gör sig oumbärlig är när hon skildrar stadsbons möte med landsorten och när hon skildrar den tid och plats hon berättar om: Söder, Stockholm, 80-tal. Trots att tidsmarkörerna bara dyker upp i förbigående så väcker de intresse. En förflugen replik som ”DDR är bara bästa landet” känns som att den kommer från en väldigt avlägsen tid, trots att den uttalades, utan höjda ögonbryn, i en nyss förfluten dåtid. Genom att begränsa sig till att göra lösryckta episoder, snarare än en sammanhållen helhet, gör Moodysson exakt samma misstag som Anneli Furmark gjorde i sitt album: slarvar bort intressant stoff och uppenbar gestaltningstalang. Det mest intressanta i de erfarenheter hon valt att skildra ligger i att de ägde rum under en unik tid, då man på gott och ont kunde kalla sig ungkommunist utan att skämmas.

Jag väljer att se denna samling halvlånga berättelser som ett gesällprov, en försmak på kommande stordåd. Ungefär som Daniel Ahlgrens eller David Liljemarks debuter fungerade mer som nåt slags uppmuntran till fortsatt produktion än som helgjutna album. Nästa gång vill jag se en lång sammanhängande berättelse, gärna utan explicit självbiografiska inslag. Doktor Kosmos-citatet på försättsbladet, samt vissa intervjuutalanden, antyder att Moodyssons enda ambition är att bli läst och framkalla ett igenkännande hos läsaren. Jag tycker att hon med detta lägger ribban lite väl lågt; hon har potential att göra mycket mer än så.

Till sist några ord om albumets utförande. Även om förlaget verkar lägga ner en del missriktat krut på hårda pärmar på sina album så signalerar de flesta av förlagets album antingen ”barnbok” eller ”Originalutgåva av fransk vuxenserie från 80-talet” genom sitt utförande, trots att de innehållsmässigt oftast befinner sig tre mil därifrån. Detta album, med sina mjuka pärmar, mindre format, högre sidantal och sparsmakade form, är en mer självklar återspegling av innehållet. Det tackar vi för.

Fredrik Jonsson