Amatörserietidningar, 28, 20 resp 36 s A5. 20 kr styck eller 50 för alla tre.
Augusti 2002, våren 2003 resp. december 2002.
Amatörserietidning, 2 s A4, gratis. Sommaren 2002?
Amatörserietidningar, 20 s A5. December resp. augusti 2002.
Amatörserietidning, 60 s A5, 20 kr. Januari 2003. |
Först några blad från den flitige Fredrik Sjöholm. Nummer två av den
”roliga” serien Frank innehåller relativt få seriesidor, resten är så lagom
roliga fejkade nyheter om figuren Franks stjärnstatus och sidoprojekt. I nummer
tre går det långsamt, långsamt framåt, tack vare mindre textmaterial och ett
par självbiografiskt baserade gags. Tyvärr är de enkla och prydliga teckningarna fortfarande oerhört intetsägande. Den
stil Sjöholm ritar i skulle möjligen fungera i en tecknad film, där man kan få
det som teckningarna inte säger sagt med ljud i stället, men i serieform är de alldeles
för andefattiga. Därför är det inte förvånande att han i den långa serie som
finns i ”Helger” låtit en annan kille rita: Jakob Kåreland. Denne ritar i och
för sig väldigt fult på fel sätt och påminner mig lite om Martin Reslow, som
minnesgoda läsare kanske minns från tidningar som Wurst och MegaPyton. Fula bilder på fula människor, liksom,
men eftersom hans figurer faktiskt är människor, och inte Sjöholmska
streckgubbar innebär detta teckningar som faktiskt tillför texten någonting. I
Helger visar Sjöholm att han är en habil manusförfattare när han får bre ut sig
lite i nåt slags Rocky/Hate-land. Han beskriver ragg- och kroglivet i ett svennigt
grabbgäng i en rätt trevlig förvecklingskomedi med vissa slapstickinslag. Jag
gillar att de klarat att göra en längre, sammanhängande berättelse utan
självömkan eller slapp dagboksonani. Till min förvåning en rätt bra tidning,
jag kan faktiskt rekommendera ett köp. ”En pamflett med dom bästa serier du någonsin läst” är gratis och innehåller noga
räknat fyra seriesidor där David Rylander visar att han är en kompetent
tecknare. Synd bara att hans manusidéer bara är rätt torra försök att vara lite
rolig. Heartbreak Express och Lucky Leotard är två tidningar som liknar varandra. De innehåller
båda självbiografiska serier om livet i Stockholm som tjej på runt 20. Serierna
handlar om att tråna efter killar, att snatta chips på Shell, att gå på
popklubb (Lucky Leotard) eller om att ha tråkigt, ragga på festival, ha beredskapsjobb och att leva
slackerliv (Heartbreak Express). Danni W i Lucky Leotard är den bättre
tecknaren, ja faktiskt riktigt bra när hon lägger manken till, men alltför ofta
slarvar hon. Klara Wiksten ritar däremot rejält krattigt i Heartbreak Express,
men eftersom jag gillade tidningen så kan jag vara bussig och säga att hennes
teckningar i mer prydliga stunder påminner mig om de tidiga numren av Erik
Bäcklunds Fikrosima Hädelser. Kanske inte så originella serier, och man behöver
inte gå längre än till fansin som Deliriumkatten eller Kattröret för att hitta
objektivt sett bättre material, men båda tidningarna gjorde mig på väldigt bra
humör. Perestrojkans Sverige har tydligen inte bara skapat strebertecknare, och
det finns uppenbarligen fler 80-talister än Sandro Müntzing och Henrik Bromander som ritar serier utan
ambitionen att ”sälja in” sina serier till tidningar och ”arbeta professionellt”. Jag spar det bästa till sist: Livets ord, en tidning som en gång var känd som en
halvdan solotidning från Sigge Andersson, den mänsklige skölden känd från tidningar,
radio och festivaltält. Men tack vare ett senkommet maktövertagande från Henrik Bromander så är den numera en
antologi med stor dominans från den nye redaktören och Sandro Müntzing. Dessa
grabbar är inte bara de bästa amatörserietecknarna just nu utan bland de bättre
svenska serietecknarna över huvud taget. En annan av de mest lovande
framtidhoppen är Karin Hagen, som här bidrar med en exklusiv ensida plus
läsarbrev. Simon Gärdenfors bidrar med bidrag till jamserier plus läsarbrev. Även om de flertaliga jamserierna känns lite bagatellartade går det inte att förneka
kraften hos en Henrik Bromander i form. Till höjdpunkterna här hör en subjektiv skildring av en utvescklingsstörd
gatumusikants vardag samt den minnesvärda serien ”Anti-Fassy”, som handlar om
en svensk böghatande ragga-toastares uppgång och fall. Vissa håller redan den
serien för en Bromander-klassiker. Fredrik Jonsson |
Fansin,
48 2 A5, 20 kr. Mars 2003. |
Fredrik Kullmans allmänkulturella fansin är
trevligt och påminner mig om Karlstads stolthet Salvador. Det är samma lite
putslustiga blandning av gammal svensk masskultur (James Hollingworth, Sällskapsresan), personligt hållna texter och
frisinnade musik- och fansinrecensioner från en skribentstab övervintrade punkare.
Kullman har kanske ett litet uns bättre allroundkoll när det gäller val av
intervjuobjekt och artikelidéer, men hans språk är å andra sidan klart mer
torftigt än Salvadorpossens märgfulla prosa. Fast i Normal Man medverkar å
andra sidan den gamle fansinhäxmästaren Per Thörn, i just detta nummer t ex med
en välbehövlig, matig och kompetent, intervju med Lars Sjunnesson. Så det blir
nog målfoto. Fredrik Jonsson |
Serietidningar, 28 s A6, 30 kr? Seriefrämjandet september 2002/mars 2003 (Morfars verkstad). Box 51, 232 02 Åkarp. |
I franska seriebutiker finns ofta en liten snurra på disken som innehåller små
A6-häften, ungefär som tuggummi och tablettaskar placeras nära kassan i
snabbköp. Dessa häften utges av det ledande serieförlaget L’Association och
kollektionen kallas Patte de Mouche (”Flugtass”). De flesta av det förlagets
tecknare har bidragit till denna kollektion med exklusiva kortserier i det
lilla formatet, vissa till och med flera gånger. Nu har en ledande
serieförening lanserat samma koncept i Sverige, om än i mer blygsam
utsträckning, under namnet ”Lantis”. Upplagan är bara 150 ex och distributionen
lika skakig som reproduktionen av gråtoner i inlagan. Men ändå, de utgåvor som
jag lagt vantarna på så här långt har givit mersmak. Tanken är tydligen att de
serier som inkluderas i kollektionen skall ha det gemensamma temat att de utspelar
sig på landsorten. Därför känns det helt logiskt att Mats Källblad efter några minst sagt tveksamma
utgåvor i och med sitt Lantis-bidrag återvänder till det han gör bäst. I
”Sigvard” berättar han bara rätt upp och ner om sin morfars bror och hans liv.
En fin liten berättelse med ett budskap om sökande efter rötter och hemkänsla
som tagen tillsammans med Källblads bidrag till Allt för konsten nästan kan
tolkas smått militant. Serien ser ut att vara ritad helt i blyerts, vilket
ställer stora krav på tryck och repro, krav som de ansvariga dessvärre inte
levt upp till. På flera ställen är det suddigt, och heldragna, tunna pennstreck
har en olycklig tendens att reduceras till en rad med grå prickar. Skärpning! Knut Larssons bidrag är däremot något av en besvikelse, en nästan textlös bagatell
vars läckra teckningar igen skäms av den taskiga reproduktionen, låt vara i
något mindre grad än för Källblad. Berättelsen är så pass snabbt genomläst och
händelsefattig att man som läsare lägger ifrån sig häftet med en stark känsla
av ”Var det allt?”. Däremot
måste Rasmus Grans serie vara något av det allra bästa han gjort. Gran har liksom
haft två parallella karriärer i och med att han så pass ofta ritat efter Patrik
Stigzelius manus. Det är därför lätt att glömma bort hans egna serier. Men i denna
lyhörda skildring av familjegruff under en ölandssemester visar han vad han går
för, och att han klarar sig bättre utan Stigzelius. Även teckningsmässigt har
han tagit stora hoppsa-steg framåt. Teckningarna var ofta lite väl grötigt
tuschade innan, men nu har han tagit nåt slags zipatone-emulator med flera
gråtoner i rastret i bruk. Det ser inte bara mycket bättre ut än alla hans
gamla serier, utan överlever också den taskiga repron i Lantis-serien. Jag ser
redan fram emot ett riktigt solo-album från herr Gran. Fredrik Jonsson |
