Seriealbum, 64 resp 176 s, Optimal Press september 2002.


Kati Kovacs: Kartongbarnet
Claes Jurander: Nilsson

Optimal Press förtjänar en stor eloge för sina insatser för den tecknade serien i Sverige. Utan detta förlag hade inte tecknare som t ex David Liljemark, Åsa Grennvall och Daniel Ahlgren kommit fram i rampljuset på det sätt som de förtjänar. I den mån man nu kan säga att de har gjort det, serietecknare blir ju i princip aldrig uppskattade efter förtjänst. Dessutom förtjänar förlaget ett tack för alla recensionsexemplar det generöst förärat Seriechock med. Dessvärre har jag inte alltid haft tid eller lust att skriva om allt jag fått, och inför höstens anstormning av nya utgåvor passar jag på att rensa undan lite och blåsa bort dammet från ett par volymer som råkat fastna längst ner i recensionshögen. Jag vet att de här albumen är väldigt gamla, jag försöker bara döva mitt dåliga samvete.

Kati Kovacs är en av alla dessa av Optimal omhuldade nordiska tecknare vars storhet jag aldrig riktigt insett. Hon är definitivt en driven och upptågsrik serieberättare, men hennes vindlande, surreala sagor till albumintriger är inget som någonsin sagt mig nånting om nånting. Jag kan inte rätt ut säga att hennes serier är skräp, det är inte direkt så att hon vältrar sig i massmarknadsklichéer och hon gör långa, sammanhängande berättelser. Men det ska mer till än så för att jag ska gå i spinn. Det fabel-aktiga idiom som hon arbetar i är inte min stil, kort sagt.

Till innehållet påminner detta Kovacs tredje album på svenska det starkt om debuten ”Grön rapsodi”: En flickgestalt gör en pikareskartad odyssé genom en surreal stadsmiljö och råkar på en mängd sköna snubbar och udda existenser, för att sedan återförenas med sina föräldrar i slutscenen. Det går att göra något slags psykologisk tolkning av hur serien egentligen handlar om att finna sig själv, att frigöra sig från band till föräldrar och skapa sig en egen identitet genom att röra sig ute i världen, men eftersom seriens nattståndna variant av magisk realism inte roade mig alls så är detta ingen tråd som jag känner för att spinna vidare på. Jag antar att den lekfulla tonen av vissa läsare kan tänkas uppfattas som rolig, men detta är i så fall en för mig obegriplig humor som i den bemärkelsen påminner om den hos Kovacs norske tecknarkollega Jason.

Men som tur är så ger Optimal ut annat än lamt finskt, norskt och danskt material, och frågan är om inte Claes Juranders ”Nilsson” är det allra bästa de givit ut över huvud taget. Jurander betitlar sig numera konstnär och illustratör, men gav 1974 denna serieroman om en nattvakts liv och vardag. Serier som innehöll annat än eskapistisk underhållning ovanliga på den tiden, och så vitt jag kan förstå mottogs boken mest med välvilligt, men förvirrat intresse i såväl litteratur- som seriekretsar. Göran Ribe ger i ett efterord en utmärkt bild av hur pass form- och innehållsmässigt nyskapande som boken var när den kom. Han ägnar mycket utrymme åt de rent formmässiga aspekterna av berättelsen, men säger egentligen inte speciellt mycket om innehållet, mer än att det rör sig om ”realism” och en ”levande skildring av en individ och ett samhälle”.

Jag lyckades själv hitta ”Nilsson” på bibliotek under slutet av 80-talet, och det som slår mig vid omläsningen är hur pass väl den åldras. De utsagor om lönearbetets kommandogrepp över vardagslivet, och hur det tenderar att diktera disponeringen av tid, är snarare mer giltiga idag än i början av 70-talet. Den eftertänksamma tonen, tillbakablickarna till 50-talet och det faktum att serien utspelar sig i en landsbygd i mediaskugga för mina tankar till Ulf Lundkvist. Men Jurander förlorar sig i motsats till Lundkvist aldrig i nåt slags nostalgiskt skimmer. Han har hela tiden en väldigt klar idé om vad han vill ha sagt, och hur. Målet med tillbakablickarna i serien är inte eskapism, utan att visa hur nattvakten via sitt jobb alienerats från det samhälle han växt upp i. Helt oavsett hur unik serien var när den kom så går det inte att förneka kraften och närvarokänslan som finns i den. ”Nilsson” är över huvud taget en väldigt lyckad kombination av formmässigt experiment, engagerande, stilla och eftertänksam berättelse i första person och samhällskritik ur ett vänsterperspektiv. Den samhällskritiska aspekten av berättelsen befinner sig dessutom hela tiden i balans med den gestalt som Jurander ger åt vår känsla av att vår tid på jorden är kort och att människan i varje stund är utlämnad åt sig själv. Det faktum att Jurander lyckas åstadkomma detta utan att förfalla till tungsinne, utan samtidigt, på en annan nivå, har ett väldigt lätt anslag, är berättelsens verkliga styrka, och en återutgivning av denna serie är något som jag väntat länge på. Formgivning och tryckkvalité överträffar med råge originalutgåvan, och jag hade faktiskt inte vågat ens hoppas på att en gång få hålla en så fin återutgivning av ”Nilsson” i min hand.

Fredrik Jonsson






Fansin, 64 s A5, sent 2002? Tidigt 2003? Vem bryr sig? 20 kr till Pg 136 74 53-6


Sjukjournalen#5

Ett allmänkulturellt fansin med poesi, serier, essäer och politik, allt med ett mer eller mindre uttalat vänsterperspektiv. Bland innehållet märks framför allt en exklusiv fyrasiding av Henrik Bromander i känd stil samt en essä om pornografi och sexuella minoriteter av Tomas Haglund. Dessa två inslag hade nästan platsat i var sitt av mina två husorgan Bromander och Bang. Värt att nämna är även en något långsökt marxistisk analys av zombefilmer samt Mats Jonssons obegripliga gästspel som seriefigur i en serie av Johan Planfelt. Sen måste jag erkänna att jag inte orkade med att läsa dikterna och bara skummade det 30 sidor tjocka tema-blocket om situationistinternationalen. Livet är helt enkelt för kort.

Fredrik Jonsson






Amatörserietidning, 30 s A4, december 2002. Pris oklart.
www.luckyleotard.tk
lucky_leotard@hotmail.com

Amatörserietidning, 24 s A4, 2002. 15 kr.
kalle2@home.se eller
karlbjelkefelt@hotmail.com


Lucky Leotard#2
Kaka#1

Lucky Leotards andra nummer är rätt likt det första, med korta, självbiografiska serier av stockholmsförortspopsnöret Daniela Wilks. Hon är slarvig, men bra på att variera sin stil och jag kan bara råda henne till att fortsätta teckna, men gärna höja ribban lite genom att göra lite längre serier och definitivt lägga ner mer tid och omsorg på teckningarna. Ofta brukar fansintecknare i början av sin skapargärning ha bristande teckningsförmåga, men Wilks är ett frustrerande exempel på nån som kan, men slarvar. ”Henrik L”, ”Molly”, och ”Fanny” bidrar med enstaka sidor som liknar redaktörens, men känns lite mer oengagerade. Bland dessa utfyllnadsserier så ser ”Fanny”:s frustande naivistiska teckningar ser helt klart trevligast ut, men hennes serier skulle tjäna på att hon använde en tuschpenna för att fylla i sina blyertslinjer. Innehållsmässigt så känns samtligas serier, delvis i kraft av den genre de rör sig i, lite utbytbara. Ni vet: Barndomsminnen, dåligt självförtroende, lustiga vardagsepisoder, krogskildring. Vilket i och för sig är helt okej ämnen för fansinserier, och en bra grund att stå på när man sedan går vidare i sin konstnärliga utveckling, men det blir lite förutsägbart i längden, speciellt när serierna är så korta som här.

När man läser Kaka får man litet av samma déjà vu: Tre självbiografiska serier på fyra till nio sidor, där den första berättar om att gå på klassfest i gymnasiet och känna sig ensam, den andra om minnet av ett par gamla klasskamrater och den tredje skildrar en dröm. Kalle Bjelkefeldt och Kalle Magnér är tecknar/författar-team i den första och längsta serien, medan de sedan gjort var sin serie helt själva. Mest imponeras jag av det återhållna bildberättandet i den första serien, med ett disciplinerat bruk av tysta sekvenser. Bjelkefelt är duktig på att teckna realistiskt, och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag fick veta att grabben har en vidsträckt samling Daniel Ahlgren-album. Själv skulle jag gärna se mer svärta och grafisk tyngd i teckningarna. Ahlgren är faktiskt inget gott föredöme på just den punkten. I den egna drömserien får Bjelkefelt utrymme att visa mer av sin teckningsmässiga spännvidd, och just denna spännvidd påminner mig lite om Marcus Ivarsson, även om serien är ganska ointressant. Då är Magnérs egen serie bättre. Trots uppenbara begränsningar lyckas han tack vare ett gott handlag med svärtan få sina klantigt naivistiska teckningar att se riktigt bra ut på seriesidordna. På det hela taget en väldigt trivsam debut. Två serieskapare som borde vara klippta och skurna för näst-nästa Allt för konsten-volym.

Fredrik Jonsson