Bok, 304 s, Frog, Ltd, december 2002, $22.95.


Phoebe Gloeckner: The Diary of a Teenage Girl

Phoebe Gloeckner inledde som femtonåring en sexuell relation med sin mors pojkvän. Detta var under det sexuellt frigjorda 70-talet i San Francisco, och denna relation var bara en del av ett uppbrott som även inkluderade ett flitigt bruk av droger och kompisskap med horor, slampor, bögar och transor. Även om Gloeckner sedermera utbildade sig, skaffade ett kvalificerat lönearbete och bildade familj så har hon ägnat i stort sett hela sin långa karriär som serietecknare till att bearbeta erfarenheterna från sina vilda tonår i serieform. Rätt många av de serierna publicerades i Pox under 80-talet, och de samlades i albumet A child’s life, som kom härom året.

Detta är inga nyheter precis, men det faktum att Gloeckner förde en utförlig dagbok under sina år av rumlande är något som inte många känt till fram till nu. I denna bok publiceras hennes denna text, och så vitt jag kan begripa har några större redaktionella ingrepp knappast gjorts. Däremot så har dagboken fläskats ut med en hel del illustrationer och kortare serie-episoder som dels tjänar ett rent illustrativt syfte och, vilket är viktigare, skildrar vissa scener som bara antyds i dagbokstexten. I serie-avsnitten ger Gloeckner prov på sin mycket övertygande nuvarande stil, med god känsla för minspel och kroppsspråk, parat med en kusligt precis porträtteckning och en bara lagom rufsig tuschteknik. Detta kommer inte som någon kalldusch, för vi visste sedan innan att Gloeckner, efter ett par decennier som serietecknare och en parallell yrkeskarriär som medicinsk illustratör, är en av de allra duktigaste tecknare som arbetar i serieform. Men serie-avsnitten inkluderar även Gloeckners allra första serier, ritade under den tid då dagboken skrevs. Dessa sidor är nästan ännu mer imponerande. Innehållsmässigt så är de intressanta mest för att de är uppenbara bearbetningar av de erfarenheter som beskrivs i boken, men bildernas utstuderat råa variant av tidig S. Clay Wilson ställer redan vid denna tid, när Gloeckner var femton, de flesta andra tecknare i skuggan. Vidare så har Gloeckner, som vanligt, lagt till ett papperstunt, men ändå lager av fiktion. Hennes eget namn har i boken, precis som i hennes serier, ändrats till ”Minnie Goetze”. Dessutom har en liten finstilt blänkare om att ”denna bok är ett fiktivt verk och om du tror att du känner igen vissa karaktärer från det verkliga livet, så misstar du dig” lagts till. Jag misstänker dock att detta tillägg framför allt gjorts av hänsyn till de hårdföra riskerna för att bli stämd för ärekränkning snarare än för att författaren vill markera att det som sägs i boken inte bör tas som nåt slags sanning. Undertiteln lyder ”an account in words and pictures”. En berättelse, alltså, inte en roman. Inte för att det spelar någon roll vilket, egentligen. Efter det att det hemliga förhållandet med moderns pojkvän Monroe inletts börjar hon att förakta honom mer och mer, och hon tar allt till nästa nivå, med tillfälliga sexuella förbindelser i parker och vistelser i utpräglat olämpliga ungdomsmiljöer. En av dessa är den högts tveksamma gatan Polk Street, och där lär Minnie känna Tabatha, en kvinnlig bisexuell missbrukare med en sådan karisma att Minnie närmast avgudar henne. Det hela tar hus i helsicke när Minnies mor hittar dagboken, läser den och får reda på hur hennes pojkvän bedragit henne med hennes dotter. I protest både mot detta övergrepp på hennes personliga integritet och pojkvännens och moderns odisciplinerade sätt att handskas med denna ottilbörliga relation rymmer Minnie hemifrån och hänger med Tabatha i flera dagar. Tabatha drogar ner henne, säljer hennes kropp för droger och introducerar henne för knarkande med nål. Men här nånstans så vänder det. Modern lyckas leta rätt på sin dotter, och även om Minnie fortsätter sitt trägna partajdrogande så når hon på nåt plan nåt slags klarsyn. Hon inser liksom att inga vuxna går att lita på, och att hon själv måste ta ansvar för sitt liv. När boken slutar står hon och en kompis och säljer dikter ute vid havet, en verksamhet som ter sig som nåt slags symbol för det nya liv som ligger framför henne. Phoebe/Minnie skriver oerhört moget för att vara så pass ung, en inte speciellt långsökt misstanke är väl att hennes familjeförhållanden, med lillasyster och en dokumenterat strulig mor fått henne att mogna tidigare än de flesta andra. I vissa av bokens scener framstår Minnie faktiskt som den klart mest ansvarsfulla personen.

Boken som helhet är oerhört stark och djupt fascinerande. Den går bortom enkla offer/förövare- dikotomier, och det är inte alls fråga om nån ömkanstörstande offerlitteratur. I stor utsträckning är det Minnie själv som väljer att njuta av sin nyvunna kvinnlighet i det unikt tillåtande samhälle hon råkar befinna sig i. Berättartexten pendlar mellan vuxenhet och barnslighet. På en sida kan Minnie göra en topplista över sitt favoritgodis, på nästa kan hon på ett moget sätt resonera med sig själv om det är lämpligt att fortsätta relationen med Monroe. På ett plan kan man faktiskt läsa den här boken som nåt slags generationsroman, om en ung tjej i storstad som super, beter sig oansvarigt och har lösa relationer. Men det går givetvis att göra många fler läsningar. Boken kan t ex vara en berättelse om en flickas sexuella uppvaknande. Eller en socialporrig historia om slappa hemförhållanden, eller ett feministisk jävla exempel på hur man som tjej kan välja att ta plats och leva lika hårt som unga grabbar, och vilka konsekvenser det kan få. Den kan läsas som ett dokument över vissa mindre trivsamma aspekter på 70-talets flum och sexuella lössläppthet, där det bland all normlöshet fanns nåt slags acceptans för idéer om att barn och vuxna kunde göra saker tillsammans. Eller som en dokumentation över en mognadsprocess. Den som letar efter pekpinnar, entydiga budskap och enkla lösningar göre sig ej besvär. Detta är en mycket ovanlig bok, det är inget seriealbum och ingen illustrerad roman. Eller så är den både och.

Fredrik Jonsson






Fansin, 40 s A6, vinylsingel medföljer, pris oklart.
Promenade Recordings, juni 2003.
promenade@spray.se


Promenade Food-compilation vol. 1

Kombinationen tecknade serier, recept och musik på medföljande skiva är ganska ny och oväntad i fansinsammanhang, ja över huvud taget, men det är det vi trakteras med i Promenade Food Compilation. Klart bäst och roligast är Pontus Lundkvists fyra sidor långa serie om matens historia, även om hans teckningar inte direkt vunnit på att återges i det lilla A6-formatet. Okej, det är tydligt återgivet, men bara lite för smått. På den punkten tar Dennis Driscoll inga risker med sin lite Dame Darcy-aktiga serie och håller sig till en ruta per sida. Sedan är serien som sådan en bagatell, liksom Lucky Leotard-redaktören Daniela Wilks korta bidrag. Eftersom tidningen är på engelska så känns recepten lite jobbiga, jag orkar aldrig laga mat efter recept på detta främmande språk med sina besynnerliga måttenheter och babbel om ”cloves”, ”bell peppers” och annat obegripligt som man aldrig fick lära sig i skolan. På den medföljande singeln kan den hugade lyssna till medioker indie-pop.

Fredrik Jonsson






Serietidning, 36 s, Egmont Kärnan AB mars 2003. Gratis vid köp av Knasen 9/2003, men tidningen har även delats ut separat.


De nya svenska serierna

Den outtröttlige Knasen-redaktören Alf Thorsjö verkar ha genomfört detta projekt som nåt slags fortsättning på den sedan flera år nedlagda Svenska Serier. SS var en självständigt utkommande tidning på samma förlag med det outtalade syftet att finna nya talanger som kunde fylla skorna hos de gamla Fantomen-, 91:an- och dagspress-stripptecknarna när de gick i pension. Även om man får säga att Svenska Serier på det sättet var en succé, en del nya medarbetare knöts verkligen till förlaget på den vägen, så var poängen med Svenska Serier för serieläsare med smak och styrka den att personer som sedermera visade sig ta plats bland de främsta svenska serietecknarna kunde få sina första möjligheter till betald publicering. Dessa kvalitets-tecknare kunde slinka med i Svenska Serier tack vare tidningens väldigt löst formulerade publiceringskriterier. Den första omgången Svenska Serier, under åren runt 1980, verkade faktiskt inte ha några gränser alls för vad som kunde passa i tidningen, strippskämt och action blandades med vardagsrealism och satir, och därmed slank serier av till exempel Pirinen och Charlie Christensen med. Efter en period av nedläggning återkom tidningen under åren 1987-1996, och då var tidningen inte lika spretig. Även om det förekom enstaka intressanta inslag så var serierna rätt bleka, och det bästa med den var att vissa sedermera namnkunniga tecknare som t ex Kellerman och Liljemark kunde tjäna pengar på sin medverkan, även om de var tvungna att vresa högst betänkligt för marknadskrafterna. Inga som helst av dessa kvalitéer kan man hitta i ”De nya svenska serierna”, trots storslagna löften på omslaget om ”36 sidor i full frihet” och ”det kaxigaste och mest hämningslösa just nu!”. Stängslet som omgärdar tecknarna har flyttats in ännu ett par meter, och här är det bara skämstrippar och ensidesskämt som platsar, givetvis helst med återkommande figurgalleri. Med känt resultat. Eller vad sägs om inte mindre än två strippserier om singlar i storstan, en med manlig och en med kvinnlig huvudperson? Eller en strippserie av Arken-snitt som handlar om kvalster och fästingar på en manskropp? Eller kan jag kanske fresta med en serie skämtsidor om ”ungdomar”? Här finns både en sort där teckningarna är så där skönt goth-iga på det där mysiga sättet som SF-bokhandelns stammisar gillar så mycket och en som är lite mer graffitti-influerad. En ackebomässig parodi på TV-programmet ”Sommartorpet”, kanske?

Nej, det här är verkligen raka motsatsen till ledarens ord om dessa serier som omvälvande. Att detta skulle vara den nya generationen som stormar in på scenen med ny och annorlunda underhållning är en ren lögn. Det är vare sig speciellt nytt eller speciellt roligt, och allting befinner sig inom de väldigt snävt dragna ramarna för vad som passar sig i kommersiella sammanhang. Möjligen kan en trägen Knasenläsare med rejält tilltagna skygglappar uppfatta dessa serier som nya och annorlunda, eftersom flera av tecknarna faktiskt är yngre än 50, men i princip är innehållet exakt likadant som det absoluta bottenskrapet i gamla Svenska Serier. Ni vet, de serier som uppenbart ritats utan den minsta kännedom om att tecknade serier kan vara så mycket mer än superhjältar eller stereotypa, utslätade strippskämt av Mort Walker-snitt.

Det finns helt enkelt ingen ursäkt för den här tidningen. Det finns inget kaxigt eller hämningslöst i dessa serier, jag ser bara nervösa sidoblickar och insmickrande attityder, allt i en fåfäng målsättning att dessa tecknare ska kunna ”sälja in sina serier till nån tidning”. Pojkar och flickor, lyd ett gott råd och ta ett jobb i hemtjänsten i stället så slipper ni skämmas och tjänar bättre.

Fredrik Jonsson