Amatörserietidning, 16 s A5, pris oklart. Juni 2003. |
Första gången som jag kom i kontakt med Marcus Ivarssons serier var för några år sedan, i den första volymen av antologin Allt för konsten. Hans serie där var en tämligen ointressant, textlös uppvisning i tuschteknik med lite vag epix-känsla. Den serien, kopplat med att det var Ingemar Bengtsson som valt ut den, påminde mig om vissa av denne Optimal-redaktör omhuldade "duktiga" tecknare som Mikael Gullbrandson. När han senare, i Galago och Mega-pyton faktiskt gjorde bättre ifrån sig hade jag svårt att ta det till mig, eftersom jag börjat tänka på honom som en tecknare av den typ som i första hand sysslar med serier p g a ett teckningsintresse och sedermera blir illustratör. Jag var faktiskt gravt misstänksam inför Ivarsson i flera år, trots att flera av mina vänner talade sig varma för honom och de serier han gjorde egentligen inte var värda speciellt mycket spe. Det föreliggande nummer av NonBob, ett fansin som jag aldrig kommit i kontakt med innan, innebär hur som helst ett konstnärligt genombrott av ett slag som är svårt att ignorera ens om man läser det utrustad med förutfattade meningar av grövsta slag. Det är ju långt ifrån ovanligt att en tecknare gör ganska ointressanta grejor i flera år innan de plötsligt kommer till sans och blir bra: Clowes, Sara Olausson, Dave Cooper, Karna Rusek, ja t o m Seth och Chris Ware har gjort det innan och Marcus Ivarsson går alltså samma väg nu.
Den långa huvudserien i detta fansin har tidigare publicerats i en rumphuggen version i Galago tidigare i år och handlar om en kille som infiltrerar revolutionära ungdomskretsar för säkerhetspolisens räkning. Här får vi alltså läsa en mer fullständig version än i Galago, och serien är djupt imponerande på de flesta sätt. Med en mycket tilltalande teckningsstil och uppfinningsrikt disponerande sidor lyckas Ivarsson vara både personlig, politisk och i takt med vår tid. Oerhört bra helt enkelt, och i några kortare utfyllnadsserier så tar han fasta på en del teman som i mer fullgånget skick berörs i den längre serien, som till exempel politiska utopier och viljan att tillhöra ett större sammanhang. Jag är vid det här laget ganska less på slentrianmässig självbiografi, och Ivarsson tar berättandet till nästa fas utan att för den skull förlora det vardagliga avstampet. Applåd för det.
Nu väntar vi bara på att han ska göra den stora svenska serieromanen om alkoholproblem.
Fredrik Jonsson |
Seriebok, 228 s, $14.95, juli 2003. |
Jag var till mig i trasorna över Jeffrey Browns debutserieroman "Clumsy" förra året, och när han nu återkommer med en uppföljare är förväntningarna högt ställda. Förhandsuppgifter om att det skulle röra sig om en självbiografisk berättelse om hans första kärleksrelation, den där han förlorade oskulden, lät illavarslande men visar sig stämma bara alltför väl. Precis som förra gången är detta en rakt självbiografisk berättelse om hur han och en viss tjej träffas, och precis som förra gången så är teckningarna krattigt primitiva på ett närmast illustratörs-hippt viss. Serien visar hur den trevande första förälskelsen tar form och hur relationen med tiden blir allt mer allvarlig innan det hela tar slut. Och precis som innan är det hela oerhört ömsint skildrat. Jeffrey Brown har liksom hittat en nisch som han är väldigt ensam om: Realistiska, utförliga skildringar av kärlek som inte väjer för de allra mest pinsamma och personliga detaljer. Han ser det vackra i trevande dialog, händer som söker sig till varandra och den interna gullighetsjargong som används för att markera kärleksrelationens eget lilla revir. Det hela är oerhört lyhört och innerligt skildrat, men lägger inte egentligen så mycket till det som redan sades i den förra boken, bortsett då från en del biografiska detaljer vad gäller Jeffrey Browns eget liv. Det enda nya med uppföljaren är att den faktiskt är en sammanhängande berättelse med början, mitt och slut. "Clumsy" hade den egenheten att den berättades enligt en uppbruten kronologi. En inte speciellt långsökt misstanke är den att Brown bara ritade sin första bok som lösa episoder, och först efter hand fått klart för sig att det var en serieroman han höll på med. Detta gav i och för sig serien en viss lekfull charm, men var också en viss svaghet; separationen mellan honom och hans flickvän gavs inte nog mycket utrymme för att man faktiskt skulle förstå varför den skedde. På det sättet, och som roman betraktad, så är "Unlikely" mycket mer professionellt gjord. Definitivt ett verk av en mer fullgången serieskapare. Min enda invändning mot denna bok är egentligen att den är för lik den förra. Jeffrey Brown får passa sig så han inte hamnar i nåt slags Daniel Ahlgren-fälla och gör samma album om och om igen, bara mer och mer välberättat. Så alla ni som inte läst "Clumsy" kan gott och väl leta fram "Unlikely" och imponeras av en kärleks-serieroman av förnämligaste snitt.
Fredrik Jonsson |
Seriealbum, 592 s, $29.95, augusti 2003. |
Den bara låg där i Alvglans skyltfönster en dag. En tjock, självbiografisk, realistiskt tecknad tegelsten på 600 sidor, utgiven av det alerta lilla serieförlaget Top Shelf och tecknad av, få se nu... Craig Thompson. Vänta nu, var det inte han som gav ut en liten seriebok för några år sedan, som vissa med geni och smak gav halvslappa rekommendationer av? Men var inte den boken rätt gullig och verkade lämpa sig bäst för seriefrämjande läsare av Bone och Alverfolket? Jomenvisst är det han, men han har tydligen ägnat de senaste åren åt introspektion och självbiografi och denna serieroman är slutresultatet. Och nu snackar vi verkligen roman, inte bara till sidantalet, utan även till anslaget. Med tanke på stil och upplägg så är detta på alla sätt en roman i serieform. Manuset hade banne mig kunnat få en godkänt-stämpel i en skola som lär ut litterär gestaltning.
Serieromaner har en tendens att komma i en av två smaker. Antingen handlar de om att vara ung och ensam och kanske mogna som människa eller så handlar de om nåt hjärtskärande angeläget som judeutrotning, incest eller att växa upp i Iran. "Blankets" faller till största delen i den första kategorin. Det är en självbiografisk berättelse om barndom och tonår, och visst visar den på hur huvudpersonen genomgår en mognadsprocess på väg mot större självinsikt. Men i och med att den utspelar sig i en bibeltrogen miljö så kan man faktiskt säga att den i viss mån har ett hjärtskärande angeläget tema också.
Storyn är i stora drag den att seriens Craig, huvudpersonen i serieromanen, växer upp i ett hus på vischan, i med stränga, gudsfruktande föräldrar och ännu strängare vintrar. Givetvis är huvudpersonen lite av en avvikare, med konstnärliga intressen. Han åker på kristet skidläger varje vinter, och där träffar han i tonåren ett gäng likasinnade avvikare som känner sig alienerade från sportfånarna. En i gänget är en söt flicka som blir hans flickvän per korrespondens. Hon bor ganska långt bort, i en annan delstat, men Craig lyckas tjata sig till ett besök hos henne. Hon har en hel del problem hemma, med föräldrar som ska skiljas sig och ett förståndshandikappat styvsyskon. En stor del av berättelsen utspelar sig under detta några veckor långa besök. Scenerna där Craig går på fest med flickvännen och vägrar dricka påminner på ett häpnadsväckande vis om liknande scener i serier av Daniel Ahlgren, John Porcellino och Jeffrey Brown. När Craig åkt hem gör hon slut, bara för att hon inte orkar med en relation, med alla familjeproblem och så vidare. Berättelsen går vidare med att rapsodiskt visa hur Craig mognar, inser trångsyntheten hos landsortspastorerna och söker sig till staden och bort från religionen.
Detta är en verkligt imponerande bok. Bildberättandet är oerhört styvt utfört, med långa sekvenser utan ord där figurernas mimik för tankarna till en sen Will Eisner. Teckningarna är realistiska, men Thompson anpassar sin stil och karikerar på många ställen när berättelsen kräver det. Allra mest imponeras jag av att teckningar och berättande fungerar så väl utan att någon gång ta överhanden, allt sker liksom i berättelsens tjänst, inte som självändamål. Det är nästan för perfekt. Thompson går dock lite väl långt med uppenbar symbolik på sina ställen, temat "filtar" är nåt som han närmast försöker kväva ihjäl läsaren med och känns både övertydligt och lite väl puttenutt-fjompigt. Serien är mesig, mysig och snäll, historien som sån är kanske inte så märkvärdig egentligen, men den är så lång och så välberättad att den verkligen är en stor läsupplevelse. Efter läsningen finns det kanske inte så mycket som biter sig kvar egentligen, den är mer som en proffsigt gjord amerikansk underhållningsfilm. Ett gott hantverk, men utan den skruvade intensitet som utmärker riktigt bra konst.
Serien är helt enkelt lite för kontrollerad. Det är som om någon har gjort ett recept på hur man gör en stor amerikansk serieroman, och Thompson sedan bara följt det till punkt och pricka. Jag kommer lite att tänka på Howard Cruses gamla serieroman "Stuck rubber baby", som även om den inte ger prov på ett lika virtuost bildberättande som denna bok, har lite av samma problem. För mycket hantverk, för lite av den besatthet som verkar driva tecknare som Chester Brown eller, för den delen, Daniel Ahlgren.
Men bara det faktum att detta är en skickligt gjord, 600 sidor lång, realistisk serieroman är svårt att bortse från. För alla med ett seriöst intresse för vad seriemediet är kapabelt att åstadkomma är detta lika självklar läsning som Chris Wares "Jimmy Corrigan".
Fredrik Jonsson |
