Serietidning, typ 20 X 20 cm, 28 s, $2.95.

Alternative Comics, augusti 2000.

James Kochalka: Sunburn

James Kochalka förtsätter att dränka världen i serier. Den senaste utgåvan utmärker sig för att vara ritad i en realistisk stil i stället för det vanliga funny animal-stuket han brukar använda sig av. Innehållsmässigt så är det en ganska vacker vardagsfilosofisk sak där herr Kochalka begrundar sin plats i universum. Man kan dra paralleller till t ex det första kapitlet av Seth’s Clyde fans eller, för den delen, John Porcellinos korta betraktelser. Faktiskt inte illa alls, och man är ju tacksam för att serien inte utges i det där jobbiga "tjockt album med två rutor per sida för 200 spänn"-formatet som Kochalka brukar envisas med.
FJ

Seriealbum, 356 s A5, $6.95.

The Expo, juli 2000.

Expo 2000

The Expo är en seriemässa i närheten av Boston som i år hölls för sjätte gången, och tidigare gick under namnet Small Press Expo. Den gemytliga mässan är det självklara okommersiella alternativet till mastodontmässan i San Diego, och även om The Expo inte kan tävla med San Diego vad gäller "alla åker dit"-faktor så åker flera av de mer namnkunniga tecknarna dit. Det har blivit kutym att det i samband med mässan utges en tjock och billig serietidning till förmån för en fond för rättslig hjälp åt personer som hamnat i klammeri med rättvisan p g a försäljning av "obscena" serietidningar. De har ju gubevars lagar mot sånt där borta. Tidningen har hållit en ganska svajig kvalité genom åren, i och med att den till största delen innehållit resultatet av papperskorgstömningar från alter nativserie-amerikas b-, c- och d-lag. I år har det dock blivit ordning på torpet. Det är snarare fråga om ett mastodont-tjockt album än en serietidning, och problemet med att de flesta tecknare tvekar inför att ge bort sitt bästa material till en gratistidning har lösts genom att man inkluderat en hel del textmaterial och översatta serier. Således kan man här få smakprov på i stort sett samtliga av den franska kvalitetsserieantologin Lapins hustecknare och läsa om läget för alternativserier i Tyskland, Japan och Östeuropa. Flera tecknare intervjuas, bl a Scott McCloud och Aleksandr Zograf. Bland serierna finns enstaka sidor av megaliter som Chris Ware, Seth, John Porcellino och Ivan Brunetti, men även material av mindre namnkunniga förmågor. Vissa av dessa har inte desto mindre haussats rätt rejält av oss här på Seriechock, så detta album är ett strålande til lfälle att kolla in vad de lite nyare tecknarna går för. Okej, här finns plats för en hel del mediokert och ointressant också, men ändå , med tanke på vad man får för pengarna så är det här att anse som ett kap.
FJ

Serietidning, 92 s, lite större än A4, delvis i färg, $6.95.

Strapazin, juni 2000.

Strapazin

Den vanligtvis tyskspråkiga kvartalsantologin Strapazin är nåt slags tysk-schweiziskt joint venture, och i den mån jag sett den så verkar de göra ett gott jobb med att översätta kvalitetsserier från när och fjärran och presentera dem i sitt glassiga och flotta magasin. Just detta nummer är en engelskspråkig specialutgåva av nummer 59 som utgör katalog till en serieutställning som hängde i somras på Schweiziska institutet i New York. Utställningen presenterade lika proportioner av Nordamerikanska och Schweiziska tecknare, och varje tecknare får 5-6 sidor att breda ut sig på. Tyvärr är det inte så ofta fråga om serier, snarare spridda bilder, eftersom framför allt de schweiziska tecknarna har en förkärlek för att göra saker med nåt slagt vagt arty Raw-serietycke snarare än serier. Jag vet att jag låter som Sture Hegerfors i april 1986 när jag säger det, men i den mån folk är intresserade av att berätta en historia med början, mitt och slut så är det mest som en ursäkt för att få göra vackra bilder. Detta pretto-virus tycks ha brett ut sig i förfärande utsträckning nere på kontinenten i takt med att seriemediet blivit allt mer obsolet; tecknarna gör snygga "konst"-amatörserietidningar i screentryck och annat löjl snarare än serielbum som utnyttjar seriemediets unika möjligheter till att berätta historier på ett personligt vis. Så pluskontot blir rätt snålt tilltaget. Det är trevligt att se att den lovande Carrie Golus (vem släppte in amatören?) kan handskas så kompetent med vattenfärger när hon får tillgång till fint färgtryck, och det är ännu trevligare att se Julie Doucets färgglada skisser som hon gjort för att lära sig tyska. En annan rolig insikt är ju den att man faktiskt inte saknar Raw alls längre.
FJ