Serie-pseudo-album typ Arne Anka, 36 s serietidningsformat, vinylsingel medföljer, pris oklart. Jag gav Hfl 15 i butik. Finns kanske att få från Lambiek

Nijgh & Van Ditmar, september 2000.

Barbara Stok: Sex, Drugs and Strips (Barbaraal#4)

Även Holland har en "Rocky" i form av den galna partybruden Barbara Stok, som gör självbiografiska serier om sitt liv som rocker i Groningen. Jämförelsen med Kellerman ska kanske inte drivas alltför långt, för Stoks serier publiceras inte i nån daglig gratistidning, utan i blandad musikpress, och till råga på allt är hon avsevärt mindre driven än den kontroversielle succétecknaren. Det här är enkla, men rätt trevliga vardagsberättelser med tydliga influenser från amerikanskt håll, både vad gäller stil och grad av självutlämning. Stoks frejdiga attityd för mina tankar mest till Julie Doucet, men hon har mycket långt kvar till den nivån ännu, och det är tveksamt om hon ens har ambitionen.

Med följer en split-singel med Shellac och det holländska bandet Caesar, och eftersom Shellacs låt bara finns tillgänglig just här och inte kommer att återutges misstänker jag att de flesta som köper albumet kommer att göra det för Shellacs skull snarare än p g a något uttalat serie-intresse. Musiken på singeln är förvånansvärt bra (om man nu råkar gilla genren "gitarrbaserad rock") med tanke på att det är fråga om bortgivet, bortslösat material. Fast i Shellacs fall är det inte så överraskande att släpper en singel som bara går att få som bilaga till ett seriealbum, tidigare har de bl a släppt en singel som bara gavs bort gratis vid en viss konsert i Tyskland och en live-CD som enbart gavs ut i Japan och som inte under några villkor fick exporteras. Dessutom behagar de driva med komplettistgalna skivsamlare genom att numrera sina skivor. Värt all uppmuntran.
FJ

Fansin, 40 s A5, 10 kr.

luddenordenskjold@hotmail.com Finns på Bordertown, t ex, sommar 2000.

Spineless#1

Ännu ett självbiografiskt, vardagsrealistiskt punk-textzine. Ansvaret bärs denna gång av Johannes Nilssons f d flickväns nya respektive, och han behöver sannerligen inte direkt skämma ögonen ur sig. Hans egna texter om bl a hans egna första stapplande steg som nykläckt punkare, sitt liv som späd hårdrockare eller en nära döden-upplevelse på en fest med skinnskallar på den amerikanska landsbygden är trevlig läsning. Lite väl trevlig och kåserande i tonen kanske, men nog märgfulla för att förtjäna min "rekommenderas"-stämpel. Misstänker att Cometbus är en viktig influens, för både tematiken och det lätta handlaget, ja t o m de handtextade versalerna i brdtexten för tankarna dit. En del andra bidrar med mer slaggbetonade alster, men det är inget som jag ids älta.
FJ

Fansin, 28 s A5, pris oklart.

simon@bboy.com, november 2000.

Ukraina#15

Allas vår favorit bland de kameleontartade seriefansinen med förhinder är tillbaka efter en tids uppehåll. Jag kan inte direkt bedöma hur långt uppehållet var, eftersom jag aldrig sett röken av nummer fjorton, men räknar ändå kallt med att det rör sig om ett år eller så. Detta nummers blandning av serier och textmaterial av trojkan Calle Thörn, Simon Gärdenfors och Johannes Nilsson påminner starkt om deras gamla klassiska fansin Poesi. Det hela börjar med en "kulturdebatt 2000" som jammats fram av de tre på fyllan och tar formen av ett odisciplinerat manifets till försvar för genren neo-buskis. "Vad ska med jag det manifestet till?" är min enda reaktion. Betydligt bättre är Simons serie om sin fascination inför Katten Nisse, men om jag känner den grabben rätt så lär serien dyka upp i Galago eller Mega-Pyton inom kort, så jag orkar inte skriva mer om den. Ett mer uttalat köpargument är i stället Johannes text om de avslutande dagarna på sin tågliftningsluff. Den del av resan som förde honom till Frankrike har han redan beskrivit i ett av de mer minnesvärda texterna i Schipperke, och skildringen av hans desperata jakt på droger i ett polisbemängt Pamplona gör mig inte ett dugg besviken. Sen avslutas det hela med brevsidor. Johannes och Calle fejkar i brist på insändare ihop några stycken, medan Simon å sin sida använder en halv sida åt att nogsamt tala om att breven är fejkade och tre åt att hoppa med spikskor på en framstående svensk serietecknare (gissa vilken). Det kommer bli intressant att se vilka invektiv Ulf Österström kommer att använda på det här numret, om han ens går med på att recensera det.
FJ