Bok, 591 sidor, $17.00 Da Capo Press, juni 2000. |
Richard Meltzer: A whore just like the restFör en bredare allmänhet är nog Richard Meltzer mest känd som kompis till den legendariske rocksrkibenten Lester Bangs. Meltzer är även mannen som satte prickar över "ö" i Blue Öyster Cult, och därmed satte en standard i bandnamnsstavning för legioner av klämmiga hårdrocksband. Men det som herr Meltzer verkligen förtjänar ett vanrykte för är hans bångstyriga attityd till själva skrivarbetet. Han började sin skribentkarriär under sina filosofistudier under mitten av 60-talet med det gamla göra det lätt för sig-tricket att skriva universitetsuppsatser om rockmusik, men det råkade bara vara så att tricket då inte hade hunnit bli gammalt alls, utan ledde i stället till publikation i diverse fansiner och strax även boken "The Aesthetics of Rock". Meltzers stil var lika fräck, flummig, kaxig och respektlös som all annan ny ungdomskultur från 60-talets slut. Efter övergivna studier väntade sedan en karriär som skribent på de kommersiella rocktidningar som vid det laget dykt upp. För i och med att Meltzer skrivit en teoretisk bok om rock, långt långt innan nån annan kommit på tanken, okej, halvt på skämt, men ändå, så var han ju en auktoritet, rockjournalistikens anfader. Men när det hade gått så pass långt hade Meltzer redan förlorat intresset för rockbranschen, som redan då hade hunnit bli den utslätade, resultatinriktade aschelbangsbransch vi alla känner till och avskyr. Meltzers frustrerade reaktion på de etablerade bandens djupt rotade estetiska bankrutt var att bete sig som ett svin på "klappa varandra på ryggen"-branschfester, förolämpa intervjuobjekt som han flugits långväga för att träffa, sälja sina recensionsex osprättade innan han skrev recensionen, skriva recensioner av konserter utan att ha orkat släpa sig dit och efter ett tag tog han även för vana att lämna in texter som var menade som uttalade "far åt helvete jävla nollor"-gester åt redaktören. Det kunde vara texter som var fullständigt nonsens, enbart handlade om hur mycket gratisöl skivbolaget bjudit honom på eller innehöll plumpa personangrepp. Det dröjde naturligtvis inte så länge innan han fick sparken/slutade, och sedan dess har han försökt hålla skrivandet om rockmusik på armlängds avstånd och skruva om allt möjligt annat, även om det inte gått så bra alla gånger, med tanke på hans rykte som mannen som skapade rockjournalistiken o s v o s v. Det är även detta rykte som skapat en efterfrågan på denna bok, med undertiteln "The music writings of Richard Meltzer, author of The Aesthetics of Rock". Meltzer själv är den förste att (i förordet) erkänna att mycket av det han skrev för länge sedan inte står sig speciellt bra, och, liksom för att bevisa detta, har han gjort ett omfångrikt urval som inte visar hans egen produktion någon nåd. Mycket, ja, mer än hälften av texterna i denna bok är antingen amatörmässig dynga som stressats fram för att fylla sidor under press eller dåliga "utmana redaktören"-skämt som inte ens kan ha varit roliga då det begav sig, utom möjligen i pårökt tillstånd. Jag skulle gå så långt som att med emfas hävda att Meltzer inte började lära sig skriva förrän i höjd med punken, och när vi nått dit är vi redan halvvägs in i boken. Man förundras över hur Meltzer uppnått en sådan ryktbarhet och klassikerstatus. Min egen tolkning är att det mer handlar om att Meltzer nått en publik för sina intentioner snarare än för vad han egentligen skrev. Det som givit honom en kultpublik är hans attityd, som var total punk redan innan tio år innan fenomenet fanns. Sedan har han influerat t ex skribenterna på Punk Magazine och Forced Exposure, och på så sätt varit medansvarig för att skapa den respektlösa amerikanska fansinprosan såsom vi känner den i dag. Vidare så vill jag inte på något sätt ta heder och ära av honom, för när han är i form så är han riktigt, riktigt bra, även om han kanske inte är så mycket för kissnödiga Greil Marcus-fans av Jan Gradvall-snitt (dessa bör snarare läsa Tim Ellison). Hans texter om t ex den bortgångne vännen Lester Bangs, hans motstridiga känslor inför Rodney King-upploppen eller den själsliga öken som går under namnet Centrala San Diego är personligt hållna, avspända små mästerverk. Men de har inte så mycket med musikjournalistik att göra. Men den text i boken som träffar hårdast är ändå den långa, långa "Vinyl Reckoning", där han utan större åthävor går igenom sin skivsamling. Nu ringer säkert Nick Hornby-klockor i öronen på vissa läsare, men de har fått allt om bakfoten. Meltzer är ingen anal samlarnörd; han går igenom sina skivor för att kolla vilka han ska göra sig av med, och skriver om vissa av dem, och då farmför allt om de minnen de triggar. På detta sätt skildrar han sina upplevelser, sitt liv, sina åsikter om musik i allmänhet och synnerhet, på det mest märgfulla vis. Jag tror aldrig att jag läst en bättre text av Meltzers hand, och detta förlåter det mesta. |
Amatörserietidning + nollbudgetfilm, 24 s A4 + 25 minuter, november 2000. 40 kr till |
Livets Ord#3
Om Henriks serier finns inte så mycket att säga, han bryter ytterst lite ny mark med sina vardagsskildringar och minnen från en nyss svunnen barndom. Just dessa ger dessutom ett visst intryck av b-sortering. Sigge däremomt har gått framåt en aning i sina gravt Bromander- och Gärdenforsinfluerade vardagshistorier med tveksam privatmoral som övergripande tema. Är det för tidigt att tala om gangsta-vardagsrealism? |
Efter förra numret av Livets ord så verkade Sigge inte ha högre ambitioner än att göra den till en Snappar’n för 00-talet, d v s en slasktrattsantologi med enstaka kassa serier av redaktören själv. Som tur är har han skärpt sig till detta nummer och gör det inte blott till en splitt-tidning mellan honom själv och Henrik Bromander utan tar också till det fräscha knepet att bifoga en videofilm. Filmen är skriven och regisserad av Henrik och Sigge spelar huvudrollen. För säkerhets skull trycks manuset i tidningen, lite overkill kanske, men ändå. På ett fejkdokumentärt nollbudgetmanér som närmar sig skolprojektets skildrar de en ung amfetaminmissbrukares vardag och fall. Även om filmen vad gäller narkomantillvaron känns ungefär lika "äkta" som en genomsnittlig svensk propagandafilm mot knark så är detta ingen anledning att avfärda
den. Det som filmen egentligen handlar om är snarast dokumentärfilmarens (och i förlängningen konstnärens) förhållande till sitt verklighetsbaserade stoff. Filmaren som vampyr som profiterar på andras elände; filmens egentlige skurk är faktiskt filmaren/intervjuaren som är Sigges rollfigurs sparringpartner genom hela filmen. Okej, filmen är inget mästerverk, men den håller klart godkänd nollbudgetstandard åtminstone.
Fansin, 164 s A4, färgomslag, en jävla CD medföljer, $14. Tedium Hous Publications, oktober 2000. |
Bananafish#14Bananafish startade 1987 som ett fansin som enbart handlade om extrem och obskyr musik, och även om fokus vidgats en aning genom åren så är det ännu den kultur som utvecklats bland de människor som ger ut vinylskivor med olyssningsbart oväsen i 300 ex, förpackar dem i screentryckta omslag och sedan marknadsför dem genom att göra bort sig inför 50 pers på nåt slags rockscen, gärna styckandes griskroppar med tänderna, som sätter tonen. Detta innebär insändarsidor som fylls med upphittade brev till diverse personer, långa hallucinatoriska prosapassager som utger sig för att vara skivrecensioner samt intervjuer med utflippade existenser som oftast utger sig för att vara experimentmusikanter. Vissa förändringar kan märkas över åren; mindre och mindre utrymme lämnas åt den genre som går under namnet noise, och ett totalt förbud mot Merzbowrecensioner har införts. Dessutom har recensionerna till sin stil börjat närma sig konventionell musikjournalistik, något som i sin tur kan ha att göra med att den musik som recenseras obönhörligt närmat sig genren "konventionell musik". Det senaste numret känns kanske lite väl förutsägbart, man vet vad man får, även om just detta kanske inte erbjuds av så många andra. En initierad/intresserad intervju med en harrschnoise-artist, denna gång John Wiese, ett tungläst manifest av en rumänsk avantgarde-tonsättare (som vanligt), en sedvanlig artikel om ett utflippat band från ett i dessa sammanhang sällan nämnt land (Argentina/Reynols) o s v o s v. Bananafish har lagt ribban för det obskyra, extrema och egenartade på en sån nivå att man upphör att förvånas. Missförstå mig inte, jag hade mycket nöje av t ex den hatiska stämning som råder mellan artist och utfrågare i intervjun med Panicsville eller den fascinerande inblicken i japansk alternativkultur under de senaste tre decennierna som erbjuds i intervjun med tecknaren Ota Kêiti, som även står bakom numrets omslag. Och
naturligtvis erbjuder Bananafish en enorm läsglädje som man bara kan finna i fansin. Och den medföljande CD:n är strålande. Men jag baxnar inte längre. |
