Fansin, 52 s A5, 20 kr, december 2000. |
Mina Ögon Mina Ögon#10Egentligen är det förmätet av mig att över huvud taget recensera den här tidningen, eftersom jag medverkar ganska mycket i den själv, men nu när ni känner till detta komprometterande faktum så kanske jag åtminstone kan ge en stillsam konsumentupplysning?? Här finns en seriös intervju med den judisk-kommunistiske experimentmusikern Dror Feiler, som bl a delger Pär Thörn och oss andra diverse intryck från spelningar i kongenialt valda länder som Israel och Sovjetunionen. Sanningen om den underjordiska jag-vill-vara-farlig-rockorkestern Brainbombs förmäls av två bröder Råberg i en förvirrad och mycket underhållande frågesession på välklingande Hälsingska. Johannes Nilsson bidrar förutom med berusad förvirring till Brainbombs-utfrågningen med ett utdrag från sin kommande roman "Recension" och utöver det så recenseras spelningar, fansin och nollbudgetfilm i parti och minut. Sen strösslar redaktören med nån rolig serie, några läsarbrev och lite liknande jox. Den bästa jämförelsen är väl den med Bananafish, men utan skivrecensioner, med ett uttalat svenskt perspektiv, och på avsevärt lägre budget. Om ni frågar mig så är det här det bästa svenska fansin jag läst sen Schipperke#5, men vem litar på mig i den frågan egentligen? |
Fansin, 48 s A5, april 2000, $2.00. 4956 Kester Ave. Apt#6, |
Jeff LeVine: Snapshot#6Jeff LeVine har, så här i retrospekt, fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet här i Sverige genom åren, och till stor del är det mitt fel. Flera intervjuer, serier i Galago och Bild & Bubbla o s v. Okej, han är en medelmåtta, men en trevlig medelmåtta, så jag skäms inte så mycket över att tvingat honom på en svenskspråkig läsekrets. I vilket fall, sen hans seriechock-kopia Destroy All Comics och hans serietidningar No Hope och Lust for Life lagts ner p g a sviktande försäljning och han själv tycks ha förlorat intresset för renodlad amatörserieutgivning så har han flyttat tillbaka till sin gamla hemstad Los Angeles, där han numera innehar ett så lagom intressant jobb på nåt slags postorderjärnaffär eller liknande och lever ett enkelt, ensamstående liv utan bil eller speciellt mycket social interaktion. Detta liv, som fylls av ensamt musiklyssnande, ensamma utflykter, ensamt fikande och ensamt drickande i hemmet, berättar han om i sina nya fansin Evaporator och Snapshot. Jag har inte riktigt fattat varför han använder sig av två titlar, den enda uppenbara skillnad jag kan upptäcka är den att Evaporator innehåller betydligt färre bilder. Nåväl, hans munkliknande liv skildras till övervägande del genom dagboksanteckningar, men även genom serier och fotografier. Ofta blir innehållet, som så ofta innan med LeVines verk, lite väl trivialt, men om man läser flera fansin på raken så tonar ett övergripande tema av existentiellt obehag och obeslutsamhet fram. Jeffs kravlösa, obundna liv presenteras för oss i förfärande detalj, och som läsare börjar man undra över avsikterna med själva presentationen. Vill han ställa frågor om det amerikanska strebersamhällets värde och pris? Vill han bara kommunicera, för sakens skull, för att fylla sitt händelselösa, men ändå tydligen rätt behagliga liv med mer innehåll? Ja, inte vet jag. Vad jag däremot vet är att detta att ta del av någon annans liv alltid ett visst värde, åtminstone om det är presenterat på ett, som här, någorlunda lättsmält och vältaligt vis. Men det känns ändå som att liknande skildringar av liknande liv i liknande amerikanska miljöer av liknande amerikansk 20-nånting-ungdom har genomförts mer framgångsrikt i såväl text- (Cometbus) som serieform (King-Cat) innan. Så se där, innerst inne är herr LeVine samma gamla trevliga medelmåtta som han alltid varit. |
Amatörserietidning, 36 s A5, november(?) 2000, 30 kr?? |
Eric Malmberg: Hansson & Karlsson och den mystiska drömmenJag måste säga att jag är orolig för Eric Malmberg. Jag har tidigare läst såväl hans tidigare stillsamma, småfilosofiska skämt om hammondpotpurrier och den kultur som hör därtill som hans lätt psykedeliska sagor om Hansson & Karlsson med visst nöje. Att döma av hans nyligen publicerade bidrag till DN:s gästserie och föreliggande fansin känns det tyvärr som att han ramlat djupt, djupt ner i ett metaserie-träsk som han kan får stora svårigheter att ta sig upp ur. Okej, jag vet han försöker bibringa oss djupare kosmiska insikter med sina serier än vad Mort Walker försökte med "Sams serie", men det känns som att jag under läsningen allt oftare får nypa mig i armen för att påminna mig om att det faktiskt är en ung lovande svensk amatörserietecknare jag läser, inte en metaseriefrälst glop från en nystartad serietecknarskola. |
Handlingen i denna hans fjärde amatörserieutgåva är den att Hansson & Karlsson är ute och åker rymdskepp, de kommer till universums slut, men innan de kommit riktigt fram till ändpunkten så vaknar Bo Hansson och inser att det bara var en dröm. Han går iväg och väcker sin vän Jan Carlsson, som underligt nog haft precis samma dröm, och de beger sig iväg till universums ände för att söka förklaringen, men då vaknar Bo och upptäcker att allt var en dröm o s v. Det flitiga användandet av kopiator och maskintextad dialog ger en viss slapp luftslottskänsla. Jag skulle vilja se mera personlighet och mindre excesser med underliga dimensioner. Bättre lycka nästa gång, hoppas jag.