Av Fredrik Jonsson

I januari 1995 intervjuade jag Erik Bäcklund. Jag hade under 80-talet läst och uppskattat Erik Bäcklunds amatörserietidning Fikrosima Hädelser, och även kunnat läsa ett par av hans serier i Galago. Nåt år innan intervjun hade jag råkat på honom på en skivmässa i Lund. På skivmässan kunde jag köpa hans nya seriebok "Oremus". Eftersom jag visste att han bodde i Malmö tänkte jag att han kunde vara ett intressant intervjuobjekt. När intervjun gjordes hade jag inte de minsta aning om att Bäcklund strax efteråt skulle återuppta fansinutgivningen med det allmänkulturella och synnerligen eklektiska fansinet Notabelt. Ej heller hade jag anat att han sedermera skulle öppna en skiv- och bokhandel under namnet "Bäcklunds dokumenthandel och Sortiment", att han gjort nollbudgetfilmer på Super-8 eller för den delen, att han skulle bli huvudperson i Gabriella Håkanssons roman "Operation B". Egentligen förtjänar Bäcklund att bli föremål för en ny intervju, men sånt får andra sköta. Tills nån gör den intervju som måste göras får ni hålla till godo med denna skåpmat:

Fredrik: Kan du berätta om din första serie?

Erik: Den gjorde jag när jag var, inte fyllt sju år. Den hette "Klas Sven och bankrånarna". Det lustiga var att det var Klas och Sven som var bankrånarna.

Fredrik: Hur gammal är du?

Erik:27.

Fredrik: Jaha, 27. Var kommer du ifrån?

Erik: Västerås.

Fredrik: Jag tycker det låter mer som Gävle.

Erik: Ja, det är möjligt. Dom pratar olika i Västerås. Men min pappa kommer från Skellefteå, så det har blandats upp på nåt vis.

Fredrik: Jaha, Norrländsk accent. Hur länge har du bott i Västerås?

Erik: Jag har bott där hela tiden, tills för tre år sen.

Fredrik: Vad har du gjort? Vad har du gjort av ditt liv?

Erik: Säg det, det har nog runnit iväg. Jag har arbetat här och var. Ströjobb. Jag är utbildad till tryckare, men i och med att jag inte fick nån praktikplats så är inte utbildningen färdig. Liksom min andra utbildning.

Fredrik: Vad är det för utbildning?

Erik: Jag har läst lite språk. Jag har inte läst på universitetet... lite språk... Jag brukar tröttna på saker jag börjar med, så slutförs det aldrig. Det är nog ett vanligt problem idag.

Fredrik: Vad gör du nu?

Erik: Nu jobbar jag på systemtext, en dekorfirma, som gör bildekorer och fönsterdekorer. Det är också ett sånt okvalificerat jobb, kan man säja. Men man kan bli medlem i grafiska facket. De räknas som grafiskt arbete. Det är en anledning till att jag började där, men annars spelar jag mest schack nuförtiden.

Fredrik: När började du med det? När tog det över serierna?

Erik: Det tog över, alldeles när jag slutade med serierna, 1991. Då började jag spela schack, sen dess har jag hållit på med det.

Fredrik: Och det har tagit all tid från serierna?

Erik: Ja!

Fredrik: Hur kunde det slå om så totalt?

Erik: Det vet jag inte. Jag vet inte varför jag inte fortsatte att rita serier. Det begriper jag inte. Det var nånting... Bo det var för att jag började rita, jag hade gjort manus till två långa serier som skulle bli 70 sidor. Manus och allting var klart, så upptäckte jag att det var jättejobbigt att rita. Då slutade jag på nåt vis. Så hade jag just börjat spela schack så det tog bara mer och mer tid i ansspråk, för schack är också nånting man kan bli uppslukad av.

Fredrik: Så du var uppslukad av serierna totalt under 8O-talet då? Du gjorde ingenting annat?

Erik: Jag filmade lite också. Jag gjorde några filmer som var ungefär likadana som serierna. Dom skulle visas på en amatörfilmfestival i Lund 1990. Nollbudgetfestival. Då fick dom inte visas. Dom är märkliga, men dom refuserades med motiveringen att dom var för smala för den tilltänkta publiken.

Fredrik: Så dom hade en tilltänkt publik, fast det var nollbudgetfestival?

Erik: Fast publiken man tänker sej då är ju inte sån som tycker att saker är för smala. Dom kanske inte ville säja att dom tyckte att dom var dåliga.

Fredrik: Nä, folk är rädda för att säja det. Om man säjer att nånting som nån har gjort är dåligt, så uppfattar konstnärer ofta att det är kritik mot personen.

Erik: Jag vet inte vad man ska säja om filmerna. Dom har ju nånting. Men jag vet inte om det dom har är speciellt bra. Men vissa tycker, många som har sett dom, kan inte glömma dom. Dom är vansinnigt tråkiga. Annars har jag inte gjort nåt annat. Det är serier och film och nu är det schack.

Fredrik:Är det samma drivkrafter?

Erik: Jo, jag tror att det är samma.

Fredrik: Kan du sätta fingret på vad som har drivit dej att göra serier?

Erik: Nä, det är svårt att veta. Nä, jag vet faktiskt inte. Det är väl nån fåfänga. Att man envisas med att pracka på andra saker.

Fredrik: Du prackar ju inte på så många om du kopierar upp Fikrosima Hädelser.

Erik: Nä. Egentligen är det kanske inte fåfänga. Det är svårt. När jag började spela schack sen, blev det så att jag började skriva. Jag skrev en schackbok som kom ut för några år sen. Nu gör jag klubbtidningen till Kirsebergs schackklubb. Det är väl nån slags drift man har att hela tiden göra saker. När ma gör nånting, måste man omsätta det i nåt man kan dokumentera. Istället för bara rita en serie, sen visa den för kompisarna, sen slänga den.

Fredrik: Hur fick du veta att man kunde göra fansin och skicka iväg dom?

Erik: Jag gjorde ju Fikrosima Hädelser, men den var aldrig tänkt som att distribueras till en större krets. I början var det just vänner och bekanta. Den startade inte just som att den skulle va en serietidning till allmänheten. men sen blev den det, nästan i alla fall. Jag hade läst såna amatörserietidningar innan. Jag kommer inte ihåg vad dom hette. Det var nån...Banzai! tror jag. Sen, Banala Serier, kommer jag ihåg. Jag gjorde en cover på den.

Fredrik: En cover, hurdå cover.

Erik: Jo, vi misstänkte att det var han som skrivit en dålig recension om nåt nummer. Så såg jag av en slump att jag hade det hemma. Att det var samma människa som gjorde Banala serier. Då blev jag irriterad över att den var så banal. Då gjorde vi ett covernummer på den. Ritade om den och gjorde en jättegrov pornografisk grej.

Fredrik: Gav ni ut den?

Erik: Ja, faktiskt. I 20 exemplar.

Fredrik: Skickade ni den till honom?

Erik: Jag tror att vi gjorde det. Jag vet inte om han fick den. Vi skickade den till recensionsavdelningen. Han kanske inte var kvar som recensent då.

Fredrik: Vad hette den. Anala serier ligger ju nära till hands.

Erik: Ja, eller att den hette...Jo, den hette nog Anala... Den var kul. Den gjorde jag och min bror tillsammans.

Fredrik: Så det var du och din bror som var utgivare.

Erik: Nä, det var jag, han gjorde några serier.

Fredrik: Det står inga namn i tidningen. Det finns ingen information om nånting, dom numren jag har.

Erik: I början stod det.

Fredrik: Men då var det bara era kompisar som läste den, så det behövdes ingen information.

Erik: Nä, sen när det behövdes, så fanns det inte. Det är konstigt.

Fredrik: Vad betyder fikrosim?

Erik: Det betyder ingenting. Det hittade jag på när jag gick i gymnasiet och skulle hålla ett föredrag i psykologin och inte hade hittat på nånting att säja. Så då fick jag hitta på nånting alldeles när jag skulle hålla föredraget. Då blev det fikrosima handikapp . Jag stödde det på en teori som gick ut på att det inte finns några. Jag kommer inte ihåg närmare. Men han blev förvirrad, läraren.

Fredrik: För att du hade fått koll på nånting som inte han visste.

Erik: Han snokade jättemycket och läste, slog upp i sina uppslagsverk, så kom han fram till att det var en bluff.

Fredrik: Då fick du sänkt betyg.

Erik: Ja, han tyckte nog inte om att bli lurad.

Fredrik: Vad hade du för inspirationskällor? Vad läste du själv för serier?

Erik: Ja, säj det. Jag har ju hållit på och läst alla dom här klassiska serierna. Asterix, Tintin. I princip alla seriealbum som kom ut. Asterix var väl en av dom första som kom. Asterix och hans tappra galler. Då var jag väl fem sex år. Sen dess har jag följt med i albumutvecklingen. Sen, Kalle Anka förstås. Nästan alla serietidningar. Till och med Buster och Fantomen. Sen kom vuxenserierna och då görjade jag läsa dom. Serier har på nåt sätt alltid intresserat mej. Det berodde nog mycket på att mamma tyckte att dom var roliga. Hon ville inte köpa dom till sej sej själv. Så hon köpte Asterix och Tintin till oss. För att hon skulle få läsa dom sen. Då var det skamligt för vuxna att läsa serier.

Fredrik: Läser du fortfarande?

Erik: Men nu blir det mest Kalle Anka.

Fredrik: Det är en viss skillnad på Horst Schröders tidningar och Kalle Anka.

Erik: Jo, det är det, men jag tycker alla är roliga. Jag var med och bildade lokalavdelnings för Nationella Ankistförbundet i Sverige i Västmanland 1980, tror jag. Fast den gick jag ur sen, fyra år senare. Fast den kanske finns kvar fortfarande.

Fredrik: Dom är ett släkte för sej.

Erik: Just Kalle Anka har intresserat mej.

Del 2 (av 2)