Av Fredrik Jonsson

En mörk måndagskväll förra året, närmare bestämt den sjuttonde mars, gick jag ner till lobbyn till mitt skabbiga hotell i Chicagostadsdelen Lincoln Park för att möta Ivan Brunetti. Ivan gör en tidning som heter Schizo och innehåller väldigt, väldigt svart humor och självutlämnande serier präglade av en livshållning som är så mörk att det närmast känns som lyteskomik att läsa den. Ivan visade sig vara en stor nallebjörn med en rätt blyg och beskedlig framtoning, som om han nästan skämdes för sina grova serier. Vi genomförde sedan intervjun, som han nervöst skrattde sig igenom, på mitt kalla, kala hotellrum. Vid intervjutillfället arbetade Ivan fortfarande som korrekturläsare på den vetenskapliga tidskriften Astrophysical Journal och han var fortfarande gift. I oktober separerade han och hans fru Valerie dock, och vid ungefär samma tid sa han upp sig från sitt jobb, eftersom hans ögon tog för mycket stryk av allt kisande mot dataskärmen.

Så när jag väl fick tummen ur och skickade bandutskriften och några följdfrågor till Ivan i mitten av oktober hade en del förhållanden i hans liv ändrats så pass att vissa glidningar i tempus kan skönjas när man läser den hopredigerade intervjun. Detta har jag försökt lösa genom att göra indrag i texten när frågor och svar är utförda per e-post i efterskott.

När jag gjorde intervjun fanns Ivans serier ännu inte översatta till svenska. Jag översatte därför några stycken och tänkte publicera dem här, men Mats Jonsson ville köra dem i Mega-Pyton i stället, när jag ändå hade översatt dem, så det blev inget. Hoppas ni kan förlåta mig.

Jag tänkte börja med det grundläggande... Du föddes i Italien 1967, och du var ganska liten när ni flyttade till Chicago. Kan du fortfarande tala italienska?

Jag kunde tala italienska då, men jag träffar inte min familj längre, så jag har ingen att tala det med. Jag menar, jag kan förstå det, men jag uttrycker mig fortfarande som en åttaåring.

Var du lyckligare i Italien än här?

Nej, jag tror inte det. Jag förstod inte varför vi flyttade när vi gjorde det, och jag var väldigt olycklig när vi först kom hit. Jag var åtta år och förstod inte vad som hände. Det var också det att vi flyttade från, jag bodde i ett väldigt litet samhälle, och sedan bodde jag på en bondgård ett tag, och så flyttade vi till, jag kastades in i in i det här nedgångna industriområdet. Det hade inte hunnit bli så nedgånget just då, men inom fem år så hade det blivit rätt illa. Alla fabriker, alla stålverk hade lagt ner verksamheten då, och området låg redan i dödsryckningar.

Varför flyttade ni hit då?

Ja, jag antar att min far letade efter arbete.

Han visste inte att det gick utför?

(skratt) Nej, just då, faktiskt, detta var i mitten av sjuttiotalet, så fanns det, han jobbade på ett stålverk fram till 1980. Det gick rätt bra då. De började läggas ner, typ, strax efter att Reagan vann valet. Men nej, det var inte lyckligare egentligen, det var bara det att just då så blev jag så rädd, för allt var så nära inpå, den här stadsmiljön. Jag var inte van vid det. Och naturligtvis hela det där, du vet, en annan kultur, ett annat språk och så. Jag bara grät i flera dagar (skratt). Och jag var dessutom troligen den smartaste eleven i min skola i Italien, och så kom jag hit och kunde inte språket, allt var väldigt förvirrande och jag kände mig väldigt korkad helt plötsligt. Men det gick ju över (skratt). Men det var inte lyckligare. Det var faktiskt rätt illa. Jag kommer att skriva mer utförligt om det. Jag tänker göra en väldigt lång berättelse om den tiden och försöka ta reda på exakt var allt gick snett i mitt liv. Jag kan spåra allt tillbaka till min barndom, så... Det är lite underligt med tidningen, för jag började med att bara liksom slå folk i huvudet med min världsbild, och det finns ingen kontext, jag menar, ingen kan förstå var all denna ilska och depression kommer ifrån, och, öh, jag kanske inte förstår det själv ens, så jag hoppas att jag ska kunna gå djupare och djupare, för jag tycker att jag bara skrapat på ytan hittills. Kanske finns det en del saker som jag själv är rädd för att titta närmare på.

Det finns en lång självbiografisk fortsättnigsserie, som utspelar sig i nutid, i de hittills utkomna numren av Schizo. Ska du inkorporera detta i den serien?

Jag tänker göra två väldigt långa saker. Det finns en väldigt lång historia i Schizo, och sedan har jag en annan serie som jag inte har planerat i detalj än. Den i Schizo har jag en rätt klar bild av, men den andra är rätt vag just nu. Jag menar, jag har en massa anteckningar för den, men jag behöver en bra struktur innan jag börjar rita. Jag kan inte börja rita om jag inte har skrivit ner vad jag ska göra, eller åtminstone har en idé om vad som ska ha hända. Jag brukar vilja planera saker fram till en viss punkt, och sedan lämna det öppet nog för att jag ska kunna ändra på saker, eller improvisera en del saker, och på så sätt få det att flyta mer naturligt. Det är en svår balansgång.

Så du ska även göra barndomsserien helt självbiografisk?

Ja, den är självbiografisk. Jag vet inte hur jag skulle kunna... Det finns en dagstidning här i stan som vill att jag ska göra en serie för dem, och jag tror att jag skulle kunna göra den som veckoavnitt, men jag har bara inte tid att göra det än. Så det är ett väldigt stort projekt. Jag gick faktiskt tillbaka och gjorde research, åkte tillbaka till där jag bodde då och tog en massa bilder (skratt). Och jag intervjuade faktiskt folk som jag gick i högstadiet med, så...

De som mobbades?

Jag intervjuade inte mobbarna, jag vet inte var de är nu, men de som var mina vänner, de som var minst populära (skratt).

Så du hade vänner?

Ja, det var väldigt underligt, för vi var bara vänner i den bemärkelsen att vi var offer, men vi skyddade aldrig varandra eller nånting, så det fanns den här gruppen med mobbare, och... (skratt) Offren tänkte aldrig på sig själva som en grupp, så om någon började få stryk, så stack bara alla andra (skratt).

Ja, det är ju så det brukar vara.

Jag tror att jag lärt mig mycket om livet, om hur folk fungerar, vad som går snett i världen, [på det viset].

Folk hackar på dig hela tiden ändå, så varför bry sig om att hjälp de andra offren...

Du vill förstås inte erkänna för dig själv att du är ett offer. Jag tror att ofta när du är i en offersituation, så ser du det inte riktigt. Eller så tror du att du kan komma ur det, eller så förnekar du det. Du vill inte identifiera dig själv som tillhörande den lägsta gruppen. Du tror att du kan distansera dig från det, men det kan du aldrig riktigt. Öh, om folk som blir utstötta liksom förstod att de borde samla sig — detta är bara i min fantasivärld — då skulle de ha lite makt, men, öh... I alla fall, det här är bara saker som jag lärt mig på skolgården.

Hur elaka var de med dig?

Ja, det var bara varje dag i fem eller sex år, av förödmjukelser, varje dag, och, öh, jag var väldigt klen som barn, nu är jag bara en (skratt) "stor" person, jag var liksom sjuklig, klen och klumpig, och jag var väldigt, väldigt smal. Och jag kunde inte slåss, så... Nu skulle jag förstås vilja gå tillbaka och faktiskt döda folk. Jag har så mycket ilska upplagrad från den tiden. Dessutom var mina hemförhållanden dåliga, det fanns bara ingen jag kunde vända mig till, ingen jag kunde prata med. Lärarna var inte till någon hjälp, det vara bara, jag gick längre och längre in i min egen värld inuti mitt huvud, antar jag, och jag... Det har tagit mig lång tid bara att lära mig att fungera och att vara bland andra människor och föra normala samtal. Jag vet inte, jag blev bara en väldigt, öh, jag var väldigt mycket av en enstöring, jag talade inte med någon. När jag kommit i puberteten lämnade jag knappt mitt rum, jag hade bara inte den normala uppväxt som andra, som de flesta tonåringar har. Jag vet inte vad som fick mig att komma ur det till slut. Jag tror att, mot slutet av gymnasiet, så fanns det en lärare som hjälpte mig lite, men det var i stort sett allt. Så (skratt) jag vande mig bara vid det där, att vara fullkomligt ensam och inte ha några vänner under större delen av mitt liv, så...

Och dina föräldrar kunde inte bry sig mindre om din...

Åh, de var mot mig, de var inte, jag tänkte aldrig på dem som att de var på min sida. De gjorde bara allt tio gånger värre än vad det hade behövt vara, jag hade inget kärleksfullt förhållande till mina föräldrar. Övergreppen bara fortsatte hemma, så...

Åh, så du fick stryk hemma också?

Det var mest psykologiskt, grymma, psykologiska saker. Ibland kunde det bli fysiskt, men... För det mesta var det bara att de skrek åt mig. Jag antar att jag växte upp, hela livet, med tanken på mig själv som inte god nog för att få fortsätta leva (skratt) eller nåt. Det var nåt som var fel med mig, folk var besvikna på mig, och det fick jag mig itutat, och jag var bara...Jag menar, i flera år så brukade jag drivas till tårar när min far skällde ut mig. Han var väldigt bra på det, att manipulera folk och bryta ner dem. Och jag var också, på den tiden, mer lättpåverkad, så...

Hade du några syskon, och hur gick det för dem?

Jag har en yngre syster, och jag hoppas att hon kommer ur det helskinnad. Hon är lite annorlunda än jag, hon har mer av en fighterinställning, nåt som jag inte alls har. Jag har bara, jag har en instinkt att ge upp, jag vill egentligen inte slåss med någon. Det skulle vara lättare för mig att döda någon än att slåss mot någon. För mej, om jag någonsin slog någon — Jag menar, jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv, men om jag gjorde det så skulle det nog bli väldigt fult, för det skulle vara första gången, och jag har lagrat upp all denna vrede och förbittring under så många år. Jag ser det som att jag skulle explodera om jag släppte ut den sidan av mig själv, så det måste jag kontrollera.

Men du släpper ut den sidan av dg själv i dina serier.

Ja, det var nog därför jag gjorde den (skratt), för att hålla mig vid sunda vätskor. Jag vet inte om det fungerade, men...

  Jag förstod inte riktigt varför jag gjorde [Schizo#1] när jag gjorde den, men jag kände ett tvång att göra den av någon anledning, för att få en del saker ur mig, och som jag sa har jag bara skrapat på ytan. jag vet att jag kan gå mycket djupare. Och jag vill göra det till slut, jag skulle bara vilja få allt detta skräp ut ur mitt liv, ut från mig, för all framtid. Jag vet inte vad som kommer att hända efter det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja rita igen, eller vad jag kommer att vilja göra, men... Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta heller, kanske fem år, tio år (skratt). Jag är inte riktigt säker på vad som driver mig. Det var antagligen ett misstag att låta publicera den och låta andra se den, för det är, jag menar, läsarna tittar på den, och det finns inte en chans att de ska kunna veta vart den är på väg eller vad jag vill göra med den, så det ser bara ut som.... Det ser ut som att nån pervers typ bara försökt chocka folk, eller nåt, vilket inte riktigt var min avsikt, så...

Öh, du är väldigt bra på att prata, på att babbla iväg, men jag vill skapa lite struktur här. Du är över allt på en gång.

Ja, jag vet, det är ett av mina problem. Jag pratade inte med någon på hela dagen, på jobbet pratar jag inte med någon...

Del 2 (av 6)