Ja, ja, ja...

...och så helt plötsligt så talar jag för mycket, och det finns ingen struktur i det jag säger. Så jag ber om ursäkt.

Så var var du, i skolan. Min fråga var nåt i stil med "Hur illa blev du slagen i skolan", men sedan...

Ja, det kunde vara fysiskt, att jag fick stryk, men sedan kunde det vara saker de gjorde för att förömjuka en, att de spottade eller kastade sopor på en.

Spolade de ditt huvud i toaletten?

Öh, en gång kastade de faktiskt bajs på mig. Så vitt jag minns hände det bara en gång, men det är egenligen för deprimerande att ens tänka på det. Jag kommer att behöva rita det en dag, men varje gång jag ritar de där scenerna från min barndom så är det som att genomlida dem igen. Det är svårt att distansera sig själv, och jag måste låtsas att det handlar om en påhittad figur. Men jag vill inte överdriva, nu för tiden är det mycket värre än när jag gick i skolan, för nu är alla beväpnade (skratt). Det värsta jag konfronterades med var folk med stiletter eller nåt, som hotade dig. Så allt är tio gånger värre. Men jag tror att det värsta var den psykologiska effekten av att vara allas måltavla varje dag. Alla hatade mig så mycket. Och jag gjorde aldrig någonting, jag kunde aldrig förstå det, jag gjorde aldrig någon något ont.

  Som sagt, jag gick in i ett slags skal, för det fanns ingen jag kunde tala med om någonting eller anförtro nåt åt. Och sedan, förstås, så är ju den katolska kyrkan det värsta möjliga. Jag började fly in i det, och liksom tro att jag var Jesus Kristus eller nåt (skratt), och att jag led, liksom på grund av någon större orsak. Jag kunde bara inte förstå varför mitt liv var som det var, jag trodde att jag måste ha gjort något fel, jag vet inte. Inte själv, troligen i ett tidigare liv eller nånting, jag vet inte vad det var, men...

  När jag ser tillbaka så tror jag inte att jag egentligen var så missanpassad i början. Men jag blev värre och värre, för jag blev mer och mer introvert. Jag kunde gå omkring länge utan att tala med någon alls (skratt). Och när jag väl försökte tala, så stammade jag, jag hade ryckningar i läppen, och det var rätt illa. Jag hade inga "dates" i gymnasiet (skratt).

Vad gjorde du i stället? När du satt där ditt rum. Läste du bibeln?

Jag antar att jag hade en liten värld att fly till under min uppväxt. Jag brukade läsa en massa böcker om konsthistoria, av någon anledning. En massa historieböcker, och litteratur. Jag läste en massa, och så var jag intresserad av gamla Hollywood. Jag var besatt av filmer från 1920- och 30-talen, jag läste varje bok jag kunde hitta om det. Och jag var intresserad av animation, tecknad film, den tecknade filmens historia. Så det var mest läsning.

Men du läste inga serier?

Nej, jag gjorde inte det, för när jag var tio tvingades jag att sälja mina serier. Så jag hade inga kvar (skratt).

Så de tillät inga hemma?

Nej, och jag tror att jag egentligen, jag tror att min far såg att jag lite för intresserad av det där, så han bara tvingade mig att sälja dem, han tyckte nog att jag var för gammal för att läsa dem. Jag tror att det var för att jag ritade en massa, fram till det att jag var tolv år så brukade jag rita varje dag. Och hela min familj hade en väldigt nedlåtande inställning till det. De var aktivt emot det, så vid en tidpunkt så bara, jag vet inte, jag bara slutade göra det, och det tog mig en lång tid att få den färdigheten tillbaka.

Öh, du sa nåt om att saker och ting blev lite bättre under gymnasiet...

Ja, mot slutet, sista året, så var det en lärare som hjälpte mig, faktiskt hjälpte mig att komma in på college.

Så det skulle du inte ha gjort annars? Jag vet inte så mycket om systemet. Jag antar att det behövs pengar för att gå på college?

Ja, jag fick en del stipendier...

Tack vare henne?

Ja, hon hjälpte mig rätt mycket, faktiskt. Så... jag tror inte att jag har så mycket ambitioner. Jag menar, jag tror att folk tog för givet att jag skulle gå på college, men jag ville inte egentligen. Jag hade en fantasi om att jag skulle ta livet av mig innan jag gått ut gymnasiet. Eller dagen jag gick ut. Jag vet inte vad som övertygade mig till att inte göra det till slut (skratt). Men i ett år, under ett par år, så hade jag en väldigt klar idé om att jag skulle ta livet av mig (skratt). Och jag råkade bara bli distraherad länge nog. Jag ska faktiskt göra en serie om, jag gick på en klassåterträff förra året, tio år efter det att vi gick ut. Jag tror att den kommer i det fjärde numret av Schizo. Jag har ungefär tjugo sidor kvar på nummer tre, så jag borde inte ens diskutera nummer fyra, men jag har allt rätt väl planerat.

Men nu går du i förväg lite grand igen. Och sen då? Du gick i college här i Chicago?

Ja, jag bodde faktiskt med mina föräldrar under den tiden, så det var inte den normala college-erfarenheten som folk brukar uppleva. Det är en egentligen lång historia, min far hade problem med sin hälsa m m, men det var mest av ekonomiska orsaker. Men jag avslutade college ett år för tidigt, jag kunde inte, jag menar, jag ville inte ens gå. Jag visste inte varför jag var där. Jag visste inte vad jag ville läsa eller varför, jag bara hoppades att det skulle ta slut.

Vänta medan jag byter batterier (klick). Så vad läste du då?

Jag läste engelska. Litteratur. Vilket var det slöaste man kunde läsa, det var anledningen. Enklaste sättet att ta examen på (skrock). Jag ville inte anstränga mig alltför mycket, så...

Och i hur många år varade detta?

Det var tre år. Första året pratade jag knappt med någon. Jag hade kanske fem samtal med folk under hela året (skratt). Så jag var väldigt mycket kvar i min egen lilla värld.

Även när du var hemma med dina föräldrar?

Jag försökte bara undvika dem så mycket som möjligt. Det var ingen bra stämning hemma. Och, öh, nånstans i mitten kom jag i någon mån ut ur mitt skal. Jag mötte min fru i college, så till slut kom jag väl ur det helt och hållet, men jag ser mig själv som rätt rejält känslomässigt och socialt handikappad (skratt). Jag kan låtsas vara normal i ett litet tag, men det varar inte länge, och till slut så — för det mesta försöker jag bara vara ensam. Det är svårt för mig att vara i andras sällskap. Fast man märker det knappast på mig när jag är i andras sällskap, men det är bara för att jag under större delen av mitt liv lärt mig att gömma undan hur stort probelemt faktiskt är, och jag behöver fly undan sådana situationer, bara för att vara helt ensam och liksom ladda batterierna. Det är väldigt jobbigt för mig, jag har aldrig lärt mig det. Jag måste anstränga mig, kämpa, medan det kommer naturligt för de flesta andra. Det är inget problem eller ens nåt de tänker på.

Så hur mötte du din fru, om du är så skygg?

Jag antar att hon intresserade sig för mig, kanske — (skratt) ibland så dras folk till en för att man är på det viset.... Eller kanske så trodde hon då att hon skulle kunna rädda mig, eller förändra mig. I viss utsträckning så fick hon väl ut mig från det där skalet, men jag tror att mina problem var så djupa att hon har varit tvungen at ge upp allt hopp för mig under de två senaste åren.

I Schizo skrev du att du lurade Valerie till att gifta sig med dig.

(skrattar) Ja, jag tror att jag gjorde det, på sätt och vis. Jag gav sken av att vara en normal människa. (skratt) Och jag hade inte så mycket att erbjuda henne, nu när jag ser tillbaka på det. Jag tror att jag vid något tillfälle kände ett visst habegär, och tvingade fram ett beslut, "Ska du vara med mig eller inte?". Vi var väldigt unga då, när vi gifte oss var jag, ja, 22-23 år gammal, så... Jag tror att jag visste att det inte skulle vara någon annan som skulle vilja ligga med mig, aldrig nånsin (skratt), så det var nog därför jag tvingade fram det beslutet. När jag ser tillbaka, så var det nog inte så bra att göra så. Men jag gav henne nog också en felaktig uppfattning om hur jag verkligen var. Jag tror inte att hon visste hur djupa mina problem var. Jag tror att jag i viss utsträckning fortfarande dolde det för henne. Hon är den enda som har sett mig när det är som värst, bortsett från de som läser mina serier (skratt). En massa folk har träffat mig, men de tror att "det är bara en serietidning" eller nåt. Men hon har faktiskt sett det, och det är faktiskt tio gånger värre än jag beskriver det i serierna (skratt), så...

  Förra året så tog jag tjänstledigt från mitt jobb, och det var meningen att jag skulle rita det tredje numret av min tidning, men då fick jag det här, jag kunde inte ens komma mig ur sängen, jag blev väldigt deprimerad, jag vet inte ens vad som hände, men det varade i flera månader. jag kunde inte göra någonting, jag sov 20 timmar om dagen, jag kunde inte röra mig, jag hade självmordstankar. Och det är ju svårt för vem som helst att stå ut med någon som är sån.

Del 3 (av 6)