Sökte du någon slags vård?

Ja, jag går ju i terapi. Jag har gått i terapi, till och från, i flera år (skratt).

Även i början?
När jag gick på college hade jag en sjukförsäkring som student, så då kunde jag gå. Jag gick under ett år, ett väldigt intensivt år, och sedan slutade jag, vilket var ett dumt beslut. Jag tyckte att jag inte ville bli beroende av det livet ut, så jag slutade bara, och alla läkarna var emot det, men de lät mig göra det, eftersom det i slutändan var mitt beslut. Som tur är så har jag genom min anställning fått en sjukförsäkring som även täcker mental hälsa, vilket är sällsynt i det här landet. Jag antar att det är så över allt i världen. Ingen verkar ta det på allvar, mental hälsa.

Men hjälpte det?

Ja, terapin har definitivt... Jag menar, jag var rätt illa däran förra året, jag var tvungen att göra något. Jag borde faktiskt antagligen ta medicin, och det är vad de rekommenderar, men av någon anledning vill jag inte ha någonting som kontrollerar mig. Dessutom så har jag ett problem som många deprimerade har, och det är det att man blir så van vid sin depression som en del av sig själv att om någon tar den från dig så vet du inte vem du är längre, för det känns som att någon tagit bort en arm, eller nåt, från dig. Man kan inte ens föreställa sig själv fungera utan den. Trots att den orsakar alla dessa... Som att bli krympling. Som att du inte riktigt fungerar, jag menar, även om din arm inte fungerar som den ska, så vill du fortfarande ha den där, som den är, hellre det är att någon tar den från dig. Det är ju ingen rationell fruktan, för en depression är ju ingen lem eller något organ, men det känns på sätt och vis så. Jag vet inte, talar jag för mycket igen?

Och går händelserna i förväg.

Det händer mig ofta. Förlåt.

Du började rita igen när du var i college.

Ja, jag gjorde en del för studenttidningen. Skämtteckningar som tog fem minuter att göra. Skämtgrejer som inte var så roliga egentligen, men...

Det var det som sedan samlades i det där albumet....

"Misery Loves Comedy", ja. Vi gjorde också, jag startade den inte, men jag blev inblandad i ett serietidningsprojekt, där — vi var en grupp studenter, så den finansierades delvis av University of Chicago. Vi gjorde det ett tag, och jag försökte samla en del av det vi gjort för studenttidningen och sälja dem, det var serietidningen Biff Bang Pow, som var en antologi, vilket var en rätt dålig idé.

  På den tiden så hade jag ingen större ambition att lära mig teckna på riktigt, så jag ritade väldigt snabbt, utan någon större hantverksskicklighet. Och som tur var så floppade alltihop. Den sålde inte, den misslyckades på alla sätt (skratt). Det tvingade mig att tänka om, undra över varför jag egentligen gjorde serier, vad jag fick ut av det, så under ett och ett halvt år....

Detta var ditt sista år i college, eller nåt?

Ja, allt floppade, och när det hunnit bli 1992 så kom jag inte vidare. De sista nya teckningar jag gjorde var i början av -92. Så från början av 1992 till mitten av 1993 ritade jag inte alls (skratt). Jag visste att jag ville göra något och lära mig rita, jag försökte hitta på något, och det var under den tiden som jag kom på tanken att göra en serietidning, och vilken sorts tidning det skulle vara, vilken sorts historier jag skulle berätta.

Eller, mer exakt, det som hände var att jag bestämde mig för att börja rita igen, men att jag bara skulle göra det för min egen skull, och bara kanske låta mina vänner se det. Jag började brevväxla med folk, och jag hade det där nyhetsbrevet, jag tror att du var en av de som beställde det (skratt)

En av de få.

Det var bara menat att vara för mina vänner och för en del serietecknare som jag börjat brevväxla med då.

Vilka då?

Det var — jag vill helst inte gå in på det, eftersom jag blev ovän med vissa av dem senare. Det berodde faktiskt mest på att jag kände någon som ägde en seriebutik här i stan...

Vilken av dem?

Den hette Halley's Comics, den konkade för ett par år sedan, men han delade ut nyhetsbrevet till en del tecknare som bodde här i stan, så... Egentligen var det bara tänkt att vara ett brev som jag skrev till alla som jag kände, eftersom jag inte hade tid att skriva till alla så skulle jag bara skriva ett brev och skicka det till alla, det var min idé. Men sedan trodde folk att det var ett fansin, det var vekligen inte menat att vara ett fansin, jag sålde det aldrig till någon, det var bara något som jag gav bort till folk (skratt). men i det nyhetsbrevet så började jag skriva mer naturligt....

Du hade med en del serier också.

Ja, och det var bara saker som jag gjort mest för att underhålla mig själv. Men det som hände var att jag fick en positiv respons, för det var första gången jag skrivit utan att bry mig om en publik eller försöka komma på en figur som ska slå. Det var bara...

Hur många tryckte du?

Ungefär femti ex. Det gick upp, när jag började gjorde jag tjugo, sedan spred sig ryktet om den, det var inget som jag ville skicka till en massa människor, men... Jag tror att tryckte upp hundra av den sista, och så gav jag bara folk tio stycken, så att de kunde ge bort den till folk.

Hur många nummer kom ut?

Öh, det var fyra. [med emfas:] Men de var inte "nummer", de var bara (allmänt skratt), det var ingen tidning. Men jag gjorde fyra. Bara för att kunna må bra under den tid jag inte ritade och kände att jag var tvungen att göra någonting. För jag bara arbetade, kom hem och orkade inte göra nånting. Jag tittade på TV och började skrika åt apparaten. Eller så gjorde jag ingenting, eller ville inte ens göra någonting, bara sitta och vara deprimerad. Så nyhetsbrevet kunde tvinga mig, var fjärde månad eller så, tvinga mig att skriva någonting, bara för att ha någon kontakt med resten av världen.

  Och sedan var det någon som hittade mina gamla, ett förlag i Texas som hette Antarctic Press, någon hade skickat dem en gammal tidning, och de ville se om jag hade gjort något nytt.

Så de gillade det du gjort i Biff bang Pow?

Ja, de gjorde det, jag vet inte varför (allmänt fniss). Så jag sa "Ja, jag gör lite pornografiska grejer, bara för min egen skull" och de sa "Låt oss få titta på det", och jag sa "Som ni vill". De verkade intresserade, mig spelade det ingen roll, så.... Sedan ringde de och erbjöd mig en serietidning, jag skulle få full frihet, vilket sidantal jag ville. Så jag sa ja, vad kunde jag annars ha sagt? Och jag trodde att de inte skulle vilja ge ut det när de fick se det, men de gjorde det. Det tog mig nästan ett år att bli färdig. Jag hade bara gjort några sidor då, och jag ville göra en 48-sidig tidning.

Varför så tjock? Dubbelt så tjock som...

Jag visste vad jag ville rita, och jag ville ha en viss blandning. Så fort jag bestämt mig för att folk skulle få se det här så tänkte jag... Jag hade en massa idéer, och jag ville göra allihop. Jag ville göra ett förstanummer som jag tyckte var bra, som jag inte skulle bli spyfärdig av att se efteråt. jag var så trött på att göra saker som jag inte var nöjd med efteråt, och på att göra saker av korkade orsaker, att jag tänkte "jag ska göra något som jag själv tycker är bra", liksom, "Jag vill göra mitt bästa". Jag visste att jag hade en massa brister och att jag hade en lång väg kvar att gå, men jag ville göra den så bra jag kunde göra den då. Och då råkade det vara så att ajg ville ha en blandning, jag experimenterade med en mängd olika stilar, och jag ville att den skulle vara representativ, så jag tänkte "Äh, va fan, jag gör en tjock tidning".

Du hade blivit mycket bättre på att teckna, bara inom loppet av ett fåtal år.

Ja, det stämmer nog. Men jag tror att jag ritade bättre när jag var tolv är vad jag ritar nu, och jag har bara försökt få den färdigheten tillbaka. Det är som att vara en idrottsman som slutat träna för tio år sedan och bara suttit i sängen och aldrig rört en muskel. Så för mig har det varit en fråga om att öva upp mig, att försöka rita mera, och förhoppningsvis bli bättre, så.. Jag är inte speciellt nöjd med mina teckningar, och förhoppningsvis blir jag bättre med varje nummer.

Vad gav Antarctic ut i övrigt?

(skratt) De gav ut mangaserier! Jag vet inte varför de, än idag vet jag inte vad de såg i mina serier (skratt). Men jag är tacksam mot dem, för de tog en stor risk genom att ge ut den, innehållsmässsigt alltså, de riskerade en hel del bara genom att trycka den (skratt). Jag var förvånad att de inte såg några problem med att ge ut den. De stod bakom den, och... Jag var så klart en förrädare, jag stack till Fantagraphics så snart de gav mig ett erbjudande, men om jag vetat att Fantagraphics skulle gilla den så skulle jag ha skickat den till dem med en gång. För de hade varit mitt drömförlag i så många år att jag inte trodde att de skulle ens titta åt den. Så jag skickade den aldrig till dem, men de såg den när den var utgiven. Då fick jag ett trevligt brev från Kim Thompson, och sedan lurade jag in mig på Fantagraphics på något vis.

Så den första upplagan på Antarctica sålde slut, och så tryckte de fler...

Ja, om man lägger samman båda upplagorna så har den sålt över 5000 ex, ja, kanske så mycket som 6000 nu. Det andra numret sålde kanske hälften så mycket.

Men så brukar det vara med andranummer.

Ja (skratt). Men det andra numret räckte ju i sig själv för att skrämma bort rätt många. Jag gjorde det inte med flit, men jag visste att jag skulel skrämma bort många med det numret. Det finns för mycket text i den. Och alla klagade på det, men jag bryr mig inte, för det var det jag ville göra. Jag visste att det inte var något vidare bra beslut, kommersiellt sett, men jag ville inte ens tänka på sånt längre.

Du har haft nog av kommersiellt tänkande.

Jag skulle lika gärna kunna fortsätta jobba under resten av livet, och om jag gör ett nummer varannat år eller så, jag måste bara göra det, förhoppningsvis får jag inte cancer och dör innan jag är klar. Jag vet inte. Jag tjänar rätt bra på mitt jobb, och förhoppningsvis kommer jag att ha nog mycket pengar vid årets slut för att kunna ta tjänstledigt för att rita ett år eller två. Men jag är lite rädd för att göra det, för förra gången jag gjorde det....

Ja, det har du redan sagt.

.....så blev jag så deprimerad. Det kanske är bra för mig att distraheras av saker jag avskyr, men är tvungen att göra, för det håller mig aktiv. För jag har väldigt lätt att övertyga mig själv om att livet är meningslöst och att det inte är nån idé att göra någonting alls. faktum är att det är mitt normaltillstånd, att tro att det är så. Det känns som att jag måste lura mig själv att tro motsatsen, att det finns en mening med att göra saker. Jag skulle föredra om hela världen bara utplånades (skratt). Jag måste lura mig själv att det finns en mening med att rita serier. Jag vet att det inte finns någon. Det är meningslöst. Om femti år kommer ingen att veta om att det fanns något sånt. Men jag försöker låta bli att tänka på det.

Del 4 (av 6)