Så du var inte alls nöjd med breven?

Ja, med vissa var jag faktiskt nöjd. Jim Woodrings brev var väldigt trevligt att få. Jag ser på det som ett av mitt livs höjdpunkter. Och Jim Goad, från Answer Me!, han skrev till mig, jag skrev inte till honom, han bara skrev, och jag tänkte, jag hade inte sett Answer Me! förrän efter det att min tidning kom ut, så jag kände inte till den. Folk sa till mig att jag borde skicka ett ex till honom, men jag trodde inte att han var så intresserad av serier. Men han skrev, och det var en av mitt livs höjpunkter. Utan att jag bett om det. Och Bill Griffith gjorde reklam för mig i "Zippy", det var trevligt. Det var de tre höjdpunkterna. Åh, och när Robert Crumb besvarade mitt brev. Jag trodde inte att han skulle göra det. Det var bara en vild chansning, jag trodde att chansen för att jag skulle få svar skulle vara rätt liten, men jag tyckte "Crumb är min favorit. Jag vill skicka den till honom. jag vill bli bedömd av den högsta kraften" (allmänt skratt). Det skulle vara som att skicka den till Gud och fråga honom vad han tyckte.

Men dina serier, speciellt i första numret, är rätt lika hans serier.

Men det är allas serier (skrattar). Det kommer en bok snart, med en massa essäer om Crumb som andra tecknare och filmare skrivit. Jag tror att det är Kitchen Sink som ska ge ut den. Jag vet inte om de har annonserat om den än. Men jag skrev en essä för den, och det är i stort sett det jag skriver, "Crumb är främst..." Det är uppenbart att alla, på någon nivå, plankar Crumb. Även om du inte vill så plankar du antagligen någon som påverkats av Crumb. Ingenting av det vi gör skulle bli gjort om det inte var för Crumb. Han förändrade allt, idén om vad du kan göra i en serie, mer än någon annan. Även om du hatar honom intensivt så gillar du antagligen serier som gjorts av någon som influerats av honom, åtminstone indirekt. Det går inte att förneka. Det är definitivt så att hela idén om att göra Schizo som en serietidning, jag skulle aldrig ha fått den om det inte varit för Crumb.

  Andra kanske ha gjort enstaka saker bättre än honom, men om man räknar samman allt han gjort så kommer ingen annan ens i närheten, för, jag vet inte hur jag ska beskriva det här. Det finns andra som kanske kan rita bättre än Crumb, eller kan skriva en viss sorts historia bättre än Crumb. Det finns andra som alla kanske kan göra en viss sak bättre än Crumb någonsin kan, men när man räknar samman allt så kommer ingen annan ens i närheten, på nåt vis. Jag formulerade det där rätt illa, jag vet inte hur du vill redigera det, men... jag kan inte ens verbalisera det där.

  Men antagligen så var den förste personen som påverkade mig mest Charles Schulz. För jag var besatt av "Snobben" länge, och det var det som fick mig att vilja göra serier, mer än något annat. Det är bara det att jag trodde att man var tvungen att tona ner det man verkligen kände för att göra för att det skulla passa in i det där formatet som skulle kunna gå hem hos folk. Så när jag såg vad Crumb gjorde, att det inte fanns några gränser, att du kunde göra vad som helst... Jag plankar för det mesta fortfarande Schulz och Crumb. Och Woody Allen också. Jag snor från dem hela tiden, för den jag själv är är helt enkelt bara en kombination av de tre, mina tre stora influenser, så...

Vad har du för framtidsplaner inför kommande nummer?

Det nästa jag tänker göra är att försöka utforska var allt det här [negativa] kommer från. Jag menar, jag visar bara upp ytan, "Så här tänker jag", men jag visar inte varför jag tänker så, vad som format min livshållning. Varför tänker jag så här, hur kommer jag fram till såna slutsatser? Det brukar folk klaga på, jag bara säger saker, utan att förklara. Men jag tror att om jag bara hade börjat med, i första numret, med att visa "Det här är jag som barn", så skulle ingen vilja läsa det.

Psykologiskt sett så måste jag börja med att spotta ut en del av det här, kräkas upp det, och nu ska jag liksom titta på spyorna (skratt). Inspektera dem noga, bit för bit, och ta reda på hur det kunde bli så här. Och det kommer att ta en stund att nå dithän, jag kräver en massa tålamod, och jag bryr mig egentligen inte om ifall folk slutar köpa tidningen och förlaget lägger ner den. Jag skulle fortfarande göra den, för min egen skull. Det var det jag tänkte från början. Jag har mina egna anledningar till att göra tidningen, och det som jag försöker ta reda på om mig själv kommer först, före allt annat, det är därför jag gör den. Att den publiceras är för mig bara någonting extra som råkar hända.

Skämtserierna, har du lätt att få ur dig dem?

De är det första som jag gör i varje nummer, för de bryter isen för mig. De får mig att börja rita, och de är personliga för mig, men inte direkt, jag är inte med i dem som figur, så de får mig att börja rita, och det är lite enklare att rita dem än att rita mig själv i ruta efter ruta. Så jag kommer in i nåt slags zen-tillstånd av att rita dessa serier. För det mesta försöker jag välja skämt som har någon slags samband med resten av numret. För jag har många på lager, så jag försöker bara välja sådana som passar väl ihop med ett visst givet nummer. De får mig att börja rita igen, och de är korta, så jag tar itu med dem, för jag har ett slags "rampfeber", och om jag tänker "20-sidig serie" så är det svårt för mig att börja, men om jag tänker "fyra rutor", så känns det mer genomförbart, liksom. Jag har börjat rita dem på olika papper, så att jag inte behöver tänka på dem som en sida i min tidning längre. De är bara fyra rutor, och på något sätt får det mig att komma över min rampfeber. Dessutom får de mig att skratta, och andra kommer att skratta, vilket stärker mitt själförtroende. "Okej, jag kan göra det här, jag kan rita", liksom. Som nån sorts uppvärmning. Men det finns någon slags mening för mig med att de finns där, även om ingen annan kan märka det. Men en dag kommer jag att sluta göra dem. Jag skulle vilja göra en bok med skämtteckningar som jag jobbat med. Jag har skrivit ner allihop, jag behöver bara rita upp dem. Jag har samlat på mig så många idéer som jag fått på jobbet, jag kommer på idéer till skämtteckningar som är rätt vidriga och frånstötande (skratt). Och många av dem river jag sönder, jag står inte ut med att titta på dem. Jag kan inte tro att jag kan hitta på såna saker. Jag börjar tro att det är nåt som är fel med mig. Men jag börjar tycka mer och mer att jag borde rita upp dem i alla fall — Det kanske aldrig kommer att vara nån som vill trycka upp dem, vad vet jag — Jag kanske bara kan rita dem ordentligt (skratt), i stället för att lämna dem som en-minuts-skisser. Man kunde göra en fin bok (skratt), som en samling med teckningar från New Yorker eller nåt. Bara blotta idén att nån skulle sitta och rita alla de här sakerna så noggrant, den är bara... sjuk. Men jag är rätt fascinerad av det, för de här idéerna kommer faktiskt ur mitt huvud, och de känns som en del av mig själv. Och de får mig att skratta (skratt), jag får ut nåt av att göra dem. Dessutom är ofta de allra roligaste sakerna sånt som man egentligen inte får skratta åt. Man vet inte varför man skrattar, och det är det jag vill ta reda på: Varför skrattar jag åt det här? Är det nåt som är fel med mig? Jag vet inte vad det är, men jag känner att jag måste sprida dem (skratt).

Men du chockas väl rätt ofta av saker du gjort?

Jag chockas inte alls lika mycket som jag skäms. Hur ond jag verkligen är. Vilket hemskt sätt att tänka på kvinnor, eller folk över huvud taget, liksom.

På tal om det så visade du upp din syn på kvinnor i den självbiografiska serien "I like girls"

Nåt som ingen märkt med den serien är att den var tänkt som en parodi på alla de där självbiografiska bekännelseserierna. Det finns syftningar på Joe Matt, Crumb och allt möjligt i den. hela idén med den är att den ska vara en satir över det. En tecknare kan tala om kvinnor, och det är uppenbart att de försöker visa hur häftiga de är, liksom, "Såna här brudar gillar jag", och de hoppas antagligen att de ska få sig ett ligg på det sättet. Och det jag gjorde var att bara visa upp mina skuldkänslor (skratt)... Jag skäms över att jag objektifierar dem som jag gör. Så det var därför jag ville bestraffa mig i sista rutan. Jag skäms åtminstone över det, men jag tror att många gör såna serier för att de tycker om att rita söta tjejer, de tror att de kanske kommer att hitta nån som är deras typ. Försöker få groupies och så.

  Jag tror att även när Joe Matt gör serier för att visa hur otrevlig han är och skämta om det, så vinklar han det ändå, han vill fortfarande att man ska gilla honom, på sätt och vis. [anm: Men jag tycker mycket om det han gör. Ivan]. Jag märkte det inte först, men ju mer jag läser om honom, så ser jag hur han lägger upp det så att han inte egentligen vill att man ska hata honom. Han överdriver sina dåliga sidor för att det ska bli roligt, men jag tror att han trivs med vem han är ändå. De är mer eller mindre en ursäkt för den han är. Och jag ville inte göra som han, jag ville bara förstöra mig själv fullständigt. Jag har faktiskt svårt att titta på den serien, jag minns att Comics Journal skrev lite om det, och jag visste inte om det i förväg, jag bara fick tidningen med posten och läste den, jag förväntade mig inte att få se en ruta från den serien, de hade tagit en ruta från den och använt som illustration, och jag blev helt chockad. Jag började undra: "Vad drev mig att rita det där? Var jag fullkomligt galen?". Jag menar, (skratt), jag blev riktigt bekymrad. Den rutan påverkade mig som den skulle påverka någon annan Jag förväntade mig inte att se den, och vilken sorts människa skulle gentligen.... Jag tror att det var jag som stod och sågade av mig benet, eller nåt.

  Det är så det är att göra såna här serier, man måste ge efter för sina impulser och faktiskt göra nåt av dem, även om man kanske råkar göra nåt korkat eller nåt som man kanske ångrar efteråt. Jag känner bara att det är en plikt, om man gör någon sorts konst, att utforska detta, även om det inte är trevligt att göra det, (skratt) så... Om du känner att du måste göra det, gör det. När det gäller konst i alla fall, jag tycker ju inte att folk ska slå ihjäl varandra (skratt). Det är bara så man kan vara ärlig, genom att erkänna de sidorna av sig själv. Jag letade efter någon slags ärlighet med det numret, jag försökte bara vara ärlig mot mig själv. Visa upp allt på papper. Det vore falskt av mig att utöva någon slags självcensur.

Vad tyckte du om Answer Me! när du såg den?

Den var underbar, vad kan jag säga? Det är en av mina favorittidningar, så...

  Jag menar, den är mer än bara ett fansin. Det var det bästa som jag sett någon göra, så... Och jag har faktiskt mött Jim och Debbie. De är riktigt trevliga. Jag menar, alla, eller många i alla fall, ser ner på dem, eller nånting ditåt, men de är bara väldigt, väldigt trevliga, och vi tycker ju liksom om varandras verk, så... En av de få saker jag känt mig lycklig över, eftersom jag verkligen beundrade det de gjorde. För de gjorde nåt som jag hade velat göra, men de hade redan gjort det. Att bara släppa ut allt det där ur huvudet, utan att bry sig om vad folk ska tycka. Så det var tevligt att se att någon vågade göra det och riskera så mycket genom att göra det.

Tycker du bara om sånt, liksom nihilistiska saker, när det inte gäller serier?

Jag är inte bara inne på (skratt) nihilistiska saker. Det är inte så att hela mitt liv är impregnerat med nihilism. Jag gillar en massa dumma saker som skulle förvåna dig, så...

Del 6 (av 6)