Daniel Ahlgren: Livet är en fest
De här uppgifterna känner du nog bäst till.

En tredje klassens lägenhetsfest är trist redan i fyllan och direkt plågsam om man är nykter. Om man dessutom är Daniel Ahlgren, människoskräckens främste uttolkare, måste den vara en prövning värdig den heliga bok.

I sitt fjärde album går Daniel Ahlgren på just en sån fest, och frågetecknen hopar sig. Varför gick han över huvud taget dit om han nu visste att det skulle bli så jävla tråkigt? Varför ursäktade han sig inte och hann hem, när det blev så jävla hemskt som han företällde sig med fylla, bråk och Nationalteatern på stereon? Jag tror Daniel undanhåller oss en vital ledtråd; att han faktiskt gillar att umgås med folk, att han vill bli uppskattad och bekräftad av sina medmänniskor, att han inte gillar att vara ensam. Frågan är vem han inte törs erkänna för: sig själv eller oss läsare? Som självbiografiker är Daniel i varje fall långt ifrån någon självutlämnare. Karaktären Daniel Ahlgren är en ganska platt skildrad tråkmåns som staplar nihilistiska klichéer på rad. Hans styrka ligger snarare i hans nyktra iakttagelseförmåga, och när han som här motvilligt interagerar med en hedonistisk omvärld kommer sig hans styrka till sin fulla rätt. Resultatet är Daniel Ahlgrens hittills mest helgjutna album. Det enda jag har att invända mot är den bögigt inbundna omslaget som trissar upp priset till rena samlarnivån. Och Daniel: det blir inte roligare än man gör sig.
JN





Charles Burns: Black hole#6
Serietidning, 36 sidor, 4. 50 dollar, Fantagraphics.

"Konstruktiv kritik" är något framförallt taffliga nybörjare med sårade egon ofta efterlyser från oss kritiker. Själv försöker jag undvika att ta intryck av gnället, då råd till unga serieskapare inte bara är svårt och tråkigt utan också mycket vådligt. Välbehövliga tips för den ena tecknaren kan vara fullkomligt förödande för den andra. Själv skulle jag till exempel aldrig rått Charles Burns att fortsätta älta den tonårspest som först dök upp i hans serier någon gång på åttiotalet. Vid det här laget borde det börjat likna tröttsam mani istället för konstnärligt skapande. Ändå har Charles Burns aldrig varit bättre än nu. Det tycks som om han sedan de första pestserierna med sin stilenligt stela dialog och iskalla yta grävt sig djupare och djupare ned i ämnet, tills han nått det svarta hål där idén om en sjukdom som metafor för utanförskap under tonåren slutligen lyft från stiligt utfört koncept till något man svårligen kan beskriva som annat än ett fullödigt mästerverk. Karaktärerna är inte längre figurer, dialogen är inte längre något postminimalistiskt manér åt var konstskolefikus kaffebord. Djup har tillkommit, på alla plan. En mer övertygande bild av den råa puberteten i den amerikanska mardrömmen har sällan tecknats inom vare sig serierna, litteraturen eller filmen. Att snetrippen som utgör stommen i just det här numret hör till de mest trovärdiga LSD - skildringar jag någonsin läst utgör pricken över ett i sanning storslaget i.
JN





David Collier: Humphrey Osmond, psychedelic pioneer, and the doors of perception.
Serietidning, 28 sidor, 3. 50 dollar, Drawn & Quarterly.

Ännu ett försök i den hopplösa LSD-genren. Efter att ha varit ett med universum i sin unkna lägenhet en regnpiskad vardaqgseftermiddag med flera Johannes Nilsson-klichéer kan man inte låta bli att försöka återberätta sina upplevelse. För sin egen såväl som för andras skull. För min del befästes min tro på ett liv efter detta i och med min första psykedeliska upplevelse. En så livsavgörande händelse, ja, ens andra födelse, måste ju bara fästas på papper så man inte glömmer, föras vidare så att alla får veta vad som finns och väntar. Särskilt om man är skribent, serietecknare, regissör eller någon annan form av kommunicerande människa. Misslyckande väntar bak första meningen. För hur i hela världen återskapar man med simpla ord och/eller bilder vad som är större än livet självt? Ändå har de upplysta envisats. För det är ju en plikt, ja rentav ett kall. Så skrevs Bibeln, Koranen och en uppsjö mindre kända obegripligheter som alla trots sin eventuella genomslagskraft på det världsliga planet misslyckades mer eller mindre med sitt uppsåt. Först när LSD uppfanns och direktlinjen med världalltet upprättades för vem som helst med de rätta kontakterna höjdes kvalitén på skildringarna. Nu fanns det något konkret att ta på. Ett piller i var mans mun. Lite mer lättbegripligt. Observationer och rekonstruktioner istället för dunkel symbolik med fradgan sprutande mellan läpparna. Men fortfarande så haltande i jämförelse. Sällan förmår man fånga och bibehålla intresse utanför skaran av redan frälsta. Och dom vet ju redan själva.

Jag som har varit med hade stort nöje av Dave Colliers evangelium. Mycket för att besparar oss några patetiska försök att återskapa sina egna uppenbaraleser. Istället associerar han ganska fritt kring sin psykedeliska karriär för att så småningom komma in på sina forskningar kring Dr. Humphrey Osmond, den obskyre psykedeliapionjär som myntade begreppet "psykedelia" och bjöd Aldous Huxley på sin första tripp. Slappt, skönt och antagligen det bästa jag överhuvudtaget läst på området. Ett måste för alla som är intresserade av att utvidga sina sinnen, och påminnelsen att psykedelians pionjärer alla var välutbildade gentlemen i rökrock och pipa är alltid lika välbehövlig.

Allt är tecknat i en gravt Crumb-influerad stil, som naturligtvis passar utmärkt för en serie i den psykedeliska traditionen.
JN





Ellen Forney: I was seven in ’75
Seriealbum, 15 X 15 cm, 64 s, $6.95. Tchotchke Productions 1997 P.O.B. 233368, Seattle, WA 98102, Amerikas Förenta Stater.

Mona #1
Serietidning, 100 s, $4.95. Kitchen Sink 1999.

Monica's Story
Serietidning, 36 s, färgomslag. $2.95 (+ porto). Alternative Press, 611 NW 34th Drive, Gainsville, FL 32607, Amerikas Förenta Stater. http://www.indyworld.com/altcomics, jmason@gator.net

James Kochalka: Mermaid
Serietidning, 44 s. Alternative Press.1998

James Kochalka: Tiny Bubbles
Seriealbum, 192 s, 20 X 20 cm, $12.95. Highwater Books, p. O. Box 1956, Cambridge, MA 02238, Amerikas Förenta Stater.

James Kochalka: The Horrible Truth About Comics
Serietidning, 36 s, Alternative Comics 1999

James Kochalka: Magic Boy & Girlfriend
Seriealbum, 144 s bokformat, $8.95. Top Shelf Productions 1998. PO Box 1282, Marietta, GA, 30061-1282, Amerikas Förenta Stater.

Megan Kelso: Queen of the Black Black
Seriealbum, 160 s, delvis färg. Highwater Books 1998

Den våg av realistiska serier som kom i Amerika i slutet av 80- och början på 90-talet, med tecknare som Dan Clowes, Julie Doucet, Seth och Peter Bagge verkade ebba ut nån gång kring 1995. Precis som här hemma har det klagats över bristande återväxt, och bara enstaka tecknare, som Adrian Tomine, har fått träda in i den utvalda skara som ligger på de prestigefyllda förlagen Drawn & Quarterly och Fantagraphics. Men detta innebär inte att det inte skulle finnas några nya tecknare, bara att de som finns inte fått den kritiker- och publikmässiga framgång som de förtjänat. Och mycket riktigt utges, precis som i Sverige, flera av de mest intressanta nya tecknarna av små marginella entusiastförlag, eller i fansin. Detta har också inneburit att dessa nyare talanger i viss utsträckning fått söka sig bort från den traditionella seriebutikspubliken (superhjälteläsande män med hästsvans), eftersom många seriebutiker är misstänksamma mot alternativ över huvud taget. Många av tecknarna bor i Seattle. Det ledande förlaget Fantagraphics har sitt huvudkvarter där, och tecknarna flyttar dit i hopp om att få bli publicerade av Dan Clowes och Robert Crumbs förlag, men för det mesta slutar det med att de sliter häcken av sig för svältlön med att färglägga nån av förlagets porrserietidningar. Hur som helst, jag vet inte om Ellen Forney flyttat dit för att bättra på sina karriärmöjligheter, men hon bor i Seattle, och inför hennes egenutgivna albumdebut "I was seven in '75" hittade hon smart knep för att få ut sina verk till de hästsvansbefriade massorna. Albumet är i ett fyrkantigt, handflatsstort format, och omslagets pryds av en stiliserad blomma, med titeln i stora bokstäver. Inga serieteckningar. "Säg för helvete inte åt dem att det är serier!", tycks hon ha tänkt. En filosofi som inte alls är speciellt långt från Bonniers marknadsföring av "tecknade romaner", och så vitt jag kan förstå så funkar den minst lika bra. Vid ett besök i Seattle märkte jag att alla hippt progg-alternativa bokhandlare hade exponerat albumet i små prydligt pappslöjdade lådor vid kassan. Jag kanske borde skriva nåt om innehållet: Ellen Forney växte upp som barn till synnerligen bohemiska hippieföräldrar. I serien berättar hon mycket underhållande anekdoter från sin barndom. De handlar t ex om när hela famljen åkte på nudistläger, om föräldrarnas marijiuanafester och om vad som hände när hennes barnvakt nallade ur föräldrarnas ganjaförråd.

Tom Harts serier, däremot, präglas knappast av nåt större överseende med den genomkommersialiserade väld vi tvingas leva i. Hart tillåts fylla nästan hälften av debutnumret av Kitchen Sinks nya antologitidning Mona med en uppföljare till sin förnämliga serietidning "Hutch Owen's working hard". Tom Hart brukar ha svårt att få till det när han inte berättar historier om luffaren Hutch, men här är det full sula som gäller från första sidan till de sista. Hutch befinner sig i ett exotiskt land och anför upplopp mot ett multinationellt företags försök att förvandla en lokalt förankrad högtid till ett kommersiellt jippo. Gammal hederlig 70-talsprogg egentligen, fast ur ett samtida perspektiv, utan marxistiskt testuggande och med den civila olydnanden som enda dogm. Att inte Ordfronproggarna redan översatt detta till svenska övergår mitt förstånd, för detta är underhållande, lättläst vänsterpropaganda av högsta klass. I andra halvan gör den för mig nye förmågan Matthew Guest en suverän skildring av sina white trash-tonår i Texas.

Tom Hart medverkar även, i egenskap av tuschare, i Monica's Story, en illustrerade klassiker-version av Starr-rapporten. En så pass total och uppenbar sell-out är naturligtvis progg-tompa för fin i kanten för att göra i rent vinstsyfte, så all vinst från försäljningen av denna tidning tillfaller Comic Book Legal Defense Fund, som bekostar seriemänniskors rättegångskostnader i yttrandefrihetsmål. Tack vare James Kochalkas söta teckningar blir Lewinsky/Clinton-affären i serien en riktigt gullig historia. Att man kan frossa i saftiga skandaldetaljer med gott samvete förtar ju inte heller nöjet med serien.

James Kochalka, ja. Johannes och Simon får tycka vad de vill, men om nån ska ha rätt till titeln "en produktiv serieskapare" så är det han. Han bara vräker ur sig grejor, och dessvärre oftast i albumformat, vilket, tillsammans med hans snabblästa stil, gör det till ett dyrt nöje att följa hans karriär. Och sanningen att säga så vet jag inte riktigt om det är värt pengarna heller. Jag gillar hans teckningsstil, och jag gillar att hans berättelser håller sig väldigt nära verkligheten. Problemet är att han inte verkar ha så himla mycket att berätta. I Mermaid, t ex, är allt som händer att James (eller snarare, "Magic Boy", hans kanin-aler ego i serierna) och hans flickvän (även hon, som alltid, med spetsiga öron i serien) åker på semester i en lånad stuga ute på en ö. De har med sig en liten robot (en fiktionaliserad version av deras gemensamma barn? Jag vet inte, och bryr mig egentligen inte så mycket). Serien är poänglös på ett ovanligt meningslöst sätt, poänglösheten uphöjs inte till nåt slags egenvärde, som hos vissa andra serieskapare, den bara finns där. Samma sak gäller albumet Tiny Bubbles, som använder åt helvete för många sidor till att berätta om Magic Boys hypokondri. Ett någorlunda intressant ämne för en serie, i och för sig, men det hade behövts fler idéer för att bära ett helt album. The Horrible Truth About Comics är ett estetiskt manifest som kamoflerats till en serie där Magic Boy sömnlöst vandrar kring i skogen. Jag skriver under på mycket av det som han säger om att teknisk skicklighet är överskattat o s v, men tycker ändå inte att manifestet som sådant tjänat speciellt mycket på att framföras i serieform. Och Kochalkas egen totala oförmåga att komprimera sina serier är nåt som inte berörs över huvud taget. Att döma av hans serier i sin egen gamla amatörserietidning James Kochalka, Superstar, som nu samlats i albumet Magic Boy & Girlfriend, är dessvärre denna brist en ovana han lagt sig till med sedan han fått tillfälle att publicera sig ovan jord, för de flesta av hans amatörserier är bra mycket bättre än det han gör nu. Bildmässigt kanske han inte hade funnit sin form vid denna tid, men både historierna i sig och deras disponering är överlägsna hans vilsna samtida serier. Några teman är tidiga sexuella erfarenheter, droganvändning, mer sex, existentiella funderingar och sjävbiografiska detaljer.

Megan Kelso, slutligen, borde jag ha nämnt någon stans för flera år sedan, men har av någon för mig så här i efterhand obegriplig anledning glömts bort. Mellan 1993 och1997 gav hon i alla fall själv ut sin egen serietidning Girl Hero. I varje nummer av Girl Hero fanns ett nytt kapitel av en rav-trist superhjälteserie, låt vara med realistiska förtecken och anarkosyndikalistiska sympatier, men tack och lov även en del fristående, superhjältebefriade, serier. Dessa har nu samlats i albumet "Queen of the Black Black", tillsammans med en del saker som hon ritat för diverse antologier under samma tidsperiod. Kvalitén skiftar vilt, och här finns alla upptänkliga kombinationer av bra/dåliga teckningar till bra/dåliga manus. Historierna kretsar oftast kring sex och samlevnad, och en viss feministisk tendens kan skönjas i det oftast mycket vardagsnära epidoderna. Den bästa handlar om en medelålders man som ska få möta sin bortadopterade dotter för första gången. Jag tror att det hade varit bättre att vänta lite med albumdebuten, tills Megan hade nog många riktigt bra serier under bältet för att fylla en hel volym.
FJ





Fler recensioner