Phoebe
Glockner: A child's life and other
stories
Seriealbum, sv/v med färgsidor,144 s. Frog,
Ltd. 1998. $17.95.
Dori Seda:
Dori Stories
Seriealbum, sv/v med färgsidor, 200 s. Last Gasp
1999. $19.95.
Åsa Grennvall:
Känns som hundra år
Seriealbum. sv/v, 64 s. Optimal Press 1999.
Sex#2
Sex#3
Amatörserietidningar, 8 resp. 16 s A5, slut från
utgivaren.
Phoebe Gloeckner borde egentligen redan vara välkänd för de flesta av landets serieläsare, eftersom hon publicerades flitigt i Pox på 80-talet, och gamla nummer av Pox kunnat hittas för en billig spottstyver på diverse loppmarknader sedan dess. Ja, när jag tänker efter så kan även folk utanför nördfandom känna till hennes verk, eftersom hon gjort omslaget till flera RE/Search-volymer, och även var fanns med i intervjuboken Dangerous Drawings, som utgavs av Andrea Juno efter separationen från RE/Search-redaktionens andra halva.
Nåväl, Phoebe Gloeckner föddes 1959 av en ung mor och växte upp med moderns växlande makar och pojkvänner. Vid femton års ålder förfördes hon av en av dessa styvfäder, och de två hade sedan ett förhållande i smyg. När det gått så långt var Phoebe redan svårt traumatiserad och hade alla möjliga sorters problem med skolk, droger o s v. Hon började hänga på San Franciscos ökända drog- och horgata Polk Street, för hon hade lättare att relatera till de unga, pojkar där som rymt hemifrån och nu sålde sin röv för pengar än till sina klasskamrater. Det hela pågick tills Phoebe fyllt arton och vågade berätta för sin mor hur det förhöll sig. Hon kastade ut styvfadern och Phoebes liv ordnade upp sig. Hon utbildade sig till medicinsk illustratör och lever nu ett fullkomligt välanpassat medelklassliv i Oakland.
Eftersom Phoebes mor läste undergroundserier (så klart, det här var ju San Francisco under tidigt 70-tal) utvecklade hon redan tidigt ett intresse för de tecknade seriernas uttrycksmöjligheter, och redan vid sexton års ålder ritade hon i smyg sin första serie, en lätt förklädd, men brutalt uppriktig skildring av sitt förhållande med styvfadern. Hon har fortsatt att teckna serier sedan dess, om än ytterst sparsamt. Under 70- och 80-talet publicerades hennes serier i föga spridda feministiska undergroundserietidningar, vilket hon tyckte var lika bra egentligen, eftersom så få personer läste dem så slapp hon skämmas. Intresset för skoninglöst uppriktig realism i serieform verkade vara mycket lågt. Men på 90-talet kom en våg av realistiska serier, som väckte ett stort intresse för även Phoebe Gloeckners verk. Detta sporrade henne till en högre produktionstakt än en seriesida varannat år, och nu har hennes samlade serieproduktion blivit så pass stor att den fyller ett helt album.
Albumet A Child's Life innehåller nästan alla Phoebe Gloeckners serier, och de är i albumet grupperade efter den tidsperiod i hennes liv de behandlar. Även om hon oftast använder sig av alter egon så bygger det mesta på Phoebes egna erfarenheter av osunda relationer med styvfadern och livet på gatan. Den kirurgiska precisionen hos hennes teckningar, parad med en oerhörd känsla för minspel och kroppsspråk gör att vissa serier blir plågsamt realistiska.
Om A Child's life var alla sunda seriediggares bästa julklapp '98 så var Dori Stories samma sak för den senaste julhelgen. Dori Seda var en av de verkliga slitvargarna i Pox, och nästan alla hennes serier finns faktiskt översatta till svenska. Nåväl, ända sedan Sedas för tidiga bortgång 1988 har detta album med hennes samlade verk varit på tapeten, men utgvivningen har förhalats p g a strul med rättigheterna. Sedas konservativa mor ville nämligen inte alls att dotterns snuskiga serier skulle återtryckas. Även om hon inte alltid jobbade strikt självbiografiskt så var Dori Seda ännu en av den självbiografiska seriens föregångare. Till skillnad flertalet sentida utövare av genren i fråga så fanns hos Seda inte minsta spår av självömkan eller kontaktsvårigheter. Seda framstår i sina serier i stället som en hårt festande, livsnjutande bohem med stark integritet och en förkärlek för att skildra livets mer äckliga sidor. Hennes destruktiva livsgläjde smittar av sig på läsaren så pass mycket att även mycket simpla, på papperet banala berättelser om att besöka tvättomaten eller om pojkvännens usla klädsmak i hennes händer blir långt större än livet självt. Självutlämnandet är ett medel, nåt som bara sker i förbifarten, utan eftertanke, och inte, som så ofta annars, ett självändamål.
Det här albumet innehåller varje seriesida hon ritade, och det innebär att det finns med en del enstaka stolpskott, speciellt som av någon anledning finns med en del serier med manus av det i seriesammanhang svagare könet. Men de bra serierna är så pass bra att det vore direkt korkat att avråda från köp. Speciellt som det finns med en bra, sju sidor lång och tidigare outgiven serie också. Och dessutom finns färgbilder på alla av hennes målningar och skulpturer som man kunnat spåra upp, förutom då ett rikhaltigt textmaterial. Vänner skriver om hur de minns henne, det finns citat från brev och utdrag från intervjuer. Här finns allt man kan önska, ja mer än så. Den löjeväckande sf-novell som nåt klantaschel skrivit till Doris ära hade jag kunnat klara mig utan.
Efter att ha plöjt de två ovanstående volymerna blir man ju som svensk lite ledsen. "Varför kan inte nån tjej göra lika bra serier här hemma?" frågar man sig när man i tårögd förtvivlan drar sig Lena Ackebos och Emma Hambergs samlade verk till minnes. Men i just det ögonblick då allt känns som svartast kommer Åsa Grennvall som en tröst i mörkret. Hennes rakt av självbiografiska album om sin uppväxt är det starkaste svenska seriealbum jag läst på bra länge. Till skillnad från de unga grabbar som härjar i amatörserievärlden har hon nåt verkligt angeläget och brännande att berätta. Hon ser tillbaka på sitt liv och sin uppväxt och är uppriktigt förbannad över hur hon blivit behandlad. Hon hudflänger sin mor, sina lärare och sina klasskamrater på det mest diaboliska vis. Men samtidigt gör hon det på ett så pass inkännande vis att det inte känns som en partsinlaga, utan bara som en uppriktig skildring av hur hon faktiskt upplevde sina barn- och tonår. Det finns en feminisitisk grundton i berättelserna som hela tiden hotar att slå över i dogmatism, men ändå lyckas hålla kursen ur propagandadiket, eftersom det personliga perspektivet hela tiden har företräde framför det sociopolitiska. Här vimlar av på pricken-skildringar av hur det är att gå i högstadiet och gymnasiet och känna sig utanför. Jag undrar i mitt stilla sinne hur hon ska kunna följa upp det här albumet, för vid läsningen känner man att hon ger så mycket av sina mest plågsamma erfarenheter att det rimligtvis inte borde kunna finnas så mycket kvar att berätta om. För hennes skull hoppas jag att jag har rätt, men för min egen hoppas jag på det motsatta.
Åsa Grennvall har även givit ut några nummer av det
tunna, feministiska kamp-zinet Sex. De flesta av de
satiriska serierna i tvåan lämnar mig tämligen
likgiltig, det blir för mycket plakatkonst av det hela.
Men i nummer tre sänker hon tonläget med en del
personliga betraktelser i textform, och då blir det
betydligt bättre. I båda numren outar även Daniel
Ahlgren sin "personliga fascism" på allvar
genom att mer eller mindre förespråka dödsstraff.
Eventuellt intresserade bör dock veta att alla nummer av
Sex redan är slutsålda, och redan borde betinga ett högt
pris på andrahandsmarknaden. Men hittar ni Sex#3 på nån
kvalitetsauktion så fyra gärna av ett fett bud, för
det är den värd.
FJ
Åsa
Grennvall:
Sex#1
Mitt största skryt
Amatörserietidningar, 20 resp. 16 sidor A5, pris okänt,
slut från utgivaren.
Så länge jag kan minnas har varje kvinna som äntrat det illa vädrade pojkrummet till serieghetto hälsats med en närmast patetisk entusiasm. Seriefansen själva försöker när de vill vara lite klädsamt insiktsfulla förklara detta som väförtjänt dåligt samvete över att verka i en "mansdominerad bransch". Själv skulle jag snarare kalla branschen "pojkdominerad", och längtan efter kvinnlig medverkan liknar snarare bytöntens hopplösa försök att fösa med sig lite kvinnlig fägring till sin avslagna efterfest än seriös antisexism. I den genomsnittlige serietecknarens naiva sexvärld ter sig sannolikheten att få spränga på någon som delar hanses passion mycket gynsamm. Vad han inte vet är att kvinnor i regel sällan odlar sina intressen till dominerande passioner på pojkars vis, och de serietecnande kvinnor som har det dåliga omdömet att till partner taga en serietecknande gosse är lätt räknade utan att man behöver ta till andra handens fingrar.
Åsa Grenvall är en av ena handens fingrar. För tillfället delar hon lägenhet, tv-tablå, sängplats och hatlista med David Liljemark, och jag är nog inte ute i alltför opiskat väder när jag antar att hans osunda inflytande ligger bakom dessa förhastade utgåvor. David har ju som bekant ännu inte övergett den pubertala kvantitetsinställningen till skapande och framförallt utgivning. Varenda streck ska ut och förhoppningsvis ingå i framtida samlingar och index som en oumbärlig detalj i den upphöjde konstnärens livsverk, för det är ju i första hand till framtida konst- och litteraturvetare konsnären vänder sig.
Men "Mitt största skryt" och i synnerhet "Sex" lär nog förbigås med ett ansträngt harkel även i den mest rigorösa genomgång av Åsa Grenvalls arbeten man kan vänta från den framtida Sekvenskonstinstutitionen i Lund, ty mera misslyckade försök till allvarsamma serier var det länge sedan jag såg i reproducerad form. Det är så illa att jag med kraft skulle rekommenderat Åsa Grenvall att lägga ifrån sig pennan för att under resten av sitt liv känna sig nöjd med att åtminstonde ha försökt om det inte vore för att hennes serie i det när detta skrivs senaste Galago är minst lika angelägen och brutal som Karna Rusek i högform, av vilket man lär sig att ge fan i att lägga sig i andra människors val av karriär.
Jag har på senare tid tappat något av lusten att vältra mig i mina medmänniskors tillkortakommanden, men jag antar att jag är skyldig Åsa att motivera min avsky. Sex är dåligt för att A) konceptet är uråldrigt. Redan i feministklassikern "Egalias Döttrar", som skrevs någon gång långt innan varken jag eller Åsa var mer än den kåta glimten i valfri förälders ögonvrå spegelvändes könsrollerna i en matriarkal fantasivärld för att påvisa det patriarkala könsförtrycket. En tafflig kortversion i serieformat cirka trettio år senare känns alltså ganska överflödig. B) Utförandet är övertydligt. Det hade räckt med att presentera den spegelvända versionen. Dom flesta känner nog till hur det går till i ett ojämlikt förhållande mellan en späd, eftergiven kvinna och en stereotyp mansgris. "Mitt Största Skryt" är något bättre, om än fortfarande ganska långt ifrån "bra". Åsa ansluter sig i vart fall till den gedigna självspäkartraditionen genom att erkänna sin lusta till Marilyn Manson, vilket som alla vet betyder att hon var mobbad och ensam i skolan. Roligare vore förstås att läsa om de utstötta åren på högstadiet, eller möjligtvis lite mer ingående sexuella fantasier kring att gruppvåldtas av musikbranschens längsta ansikte och hans anhang, än detta menlösa konsertminne i svartrockarmiljö som skulle göra sig bäst i textversion på OKEJs insändarssidor.
Enligt rykten ska Åsa vara minst lika usel som pojkvännen
på att ta kritik, så jag lär snabbt avancera på
hennes hatlista. Men lite tröst ska jag ändå bjussa på:
tänk på att det tog längre tid för mig att läsa
tidningarna än det tog för dig att läsa recensionen. Så
du vann ju, på sätt och vis. Tänkvärda ord från
ingen mindre än Martin "E-Type" Eriksson, en
man med ett decceniums erfarenhet av bitande recensioner.
JN