Jay Hinman: Superdope#8
Fansin, 28 sidor A5, 3 dollar. Superdope, P.O. Box 95649, Seattle, WA 98145 - 2649, USA

Jag har alltid gillat listor. När jag var fem - sex ägnade jag så mycket tid jag tilläts åt att författa påhittade hockeytabeller, när jag var tio - elva följde jag andäktig trackslistan och när Pop gav ut sin hundrabästalista var min enda invändning att listan publicerades i fel ordning. Man ska ju börja från botten för att maximera spänningen. Extra roligt är förstås personliga hierarkier, då författaren inte behöver begränsa sig i sin gärning till aktualiteter. En begränsing som blir synnerligen snäv när man som Jay Hinman gör ett fansin om rockmusik, så händelselös som den genren är i dagsläget.

Hans personliga ranking över tidernas fyrtiofem främsta fyrtiofemmor (Det betyder vinylsingel, kanske Nintendogenerationen bör upplysas om) är i stort sett begränsad till sjuttio- och åttiotalet, och har stark slagsida åt de okammade hållet. "Punk", för att tala klarspråk. Men för de som mot all förmodan inte tappade intresset när jag drev associationsbanan mot snabbmakaroner, folköl och Thåström väntar en stunds riktigt angenäm läsning, då Jay Hinman tillhör den hord amerikanska fansinister som förmår skriva initerat och underhållande om det som verkligen engagerar honom. Urvalet är inte särskilt djärvt, men det är väl egentligen inte det man är ute efter när det kommer till anal historik. Det är den behändiga överblicken man är ute efter. Det mödosamma botaniserandet bland namn man aldrig hört talas om hör hemma på oordnade recensionsidor. Inget nytt och enanstående som kommer att påverka ditt perspektiv i högre grad; visst musikintresse erfodras. Men om intresse finns är Superdope nr 8 en behänding liten översikt över den subkultur som sköt sig för ansiktet i april 94, som är både smartare, kortare och roligare än POPs analorgie kring likande tema i sista numret.
JN

Mats Jonsson: Unga norrlänningar
Seriealbum, 94 sidor, Ordfront/Galago 1998.

Mats Jonsson, Mats Jonsson ... vad kan jag säga om den mannen som jag inte redan gnuggat i hans koppärriga anlete? Inte mycket, särskilt inte som "Unga Norrlänningar" till större delen samlar alster jag redan sågat med bessinningslös frenesi. Snabb repetition: Mats Jonsson tecknar visserligen personligt men ändå både stelt och uselt. Bildkompsitionen är i många fall rent avskyvärd att skåda. Bildberättandet når som bäst upp till habil nivå. Dialogen kravlar giktbruten fram i väntan på vådaskottets befrielse. Tempot är inkonsekvent om man ska linda in det, spastiskt om man ska vara brutalt ärlig. Men det största problemet är ändå det övergripande urvalet. Nyckeln till berättandets ädla konst är att välja vilka delar av historien man förtäljer. Detta är särskilt viktigt att bemästra som självbiograf, då materialet är så omfattande och står en så nära. Mats urskiljningsförmåga är på en dagboksförfattande sextonårings nivå.

Positivt är dock att Mats uppenbarligen arbetat hårt med sina många brister i de delar av albumet som tidigare är opublicerade och därför antagligen relativt nytecknade. Att dessa avsnitt dessutom inte tycker så frutansvärt synd om sig själv bidrar nog också till att jag tydvis förlorar mig själv i renodlad läsning, vilket är mycket ovanligt för en så blaserad pojkspoling som undertecknad. Way to go, Acne Boy. Om Mats fortsätter teckna kanske jag en vacker dag får anledning till att skriva en överseende, rentav insmickrande recension, och det tillfället skulle jag gärna ta i akt, för Mats är ju en hygglig person, och att toppa inflytelserika personers hatlistor är ingenting jag gör för sports skull.
JN

David Liljemark: Susanna & Bo
Seriealbum, 72 s sv/v, Optimal Press 1999.

Efter flera års virrande och irrande hittar den för Seriechocks läsare redan kanske alltför välbekante tecknaren David Liljemark fram till mål och gör en serie som är fullt ut ställa-sig-på-stolen-och-gör-vågen-Bra. Berättelsen om den unge, egocentriske och känslomässigt omogne karaktären Bos golgatavandring genom efterdyningarna till ett krackelerat förhållande präglas av en trovärdig realism och ett psykologiskt djup hos huvudpersonen som man inte är bortskämd med i serie-sverige. Efter år av övning är David också en mycket, mycket driven och uppfinningsrik tecknare och berättare, men det visste vi kanske redan. Här vimlar av uttrycksfulla bilder och fyndiga bildlösningar. Det känns som att all hans förtjusning av påhittiga koncept, i stil med att illustrera en serie samlag genom att limma fast en mängd tomma kondomförpackningar på sidan, först nu tyglats till den grad att han kan använda dem som ett verktyg och inte som självändamål. Låt vara att hans uppfinningsrikedom smittat av sig lite väl mycket på dialogen, för den präglas lite väl mycket av samma fyndiga oppfinnarjocke-attityd för att jag ska kunna acceptera den som realism. En onödig distraktion, ett smolk i glädjebägaren, men i och för sig tycker jag att David skärper sig allt efter som, för i slutet av serien känns dialogen mer trovärdig.

Ett annat, och mer allvarligt, smolk, är att någon tyckt att den 48 sidor långa huvudserien "Susanna + Bo = falskt", som jag behandlar ovan, av någon anledning inte står sig i albumform på egen hand, utan sidantalet har fluffats ut med ett par andra serier om Susanna och Bo. Den första är Davids bidrag till DN:s gästserie, en skäligen enkel skämtstrippserie, helt utan de kvalitéer som präglar huvudserien. Den andra är en episod där Susanna och Bo egentligen mest är bifigurer, och som behandlar det känsliga ämnet kvinnomisshandel. Jag tvivlar inte ett ögonblick på Davids goda intentioner, men hans klumpiga skildring av hustrumisshandlaren som korkad och dum faller platt till marken, och än värre blir det när serien skenar i väg till nåt slags slapstick. Osmakligt är bara förnamnet. För att ro en serie med detta tema i land med trovärdigheten i behåll bör man nog ha en hel del förstahandserfarenhet av sådant, en erfarenhet som jag misstänker att David saknar helt och hållet. Det enda försonande draget med serien är att den i viss mån funkar som ett fördjupande av Susannas och i synnerhet Bos karaktär, men på det hela taget tycker jag att serien inte bara borde ha uteslutits ur albumet, utan helst också förkastats redan på skisstadiet. Dessutom präglas båda dessa serier av mer seriösa dialogproblem av det snitt som jag skisserade ovan. Jag menar, i David Nessles serier kan jag köpa att samtliga karaktärer uttrycker sig via stolliga wisecracks, men då är ju wisecracksen själva meningen med serien. David vill en hel del annat med sina serier än att bara komma med stollig dialog, och då tycker jag att han borde mörda sina dialog-älsklingar. Varför vara en halvdan Krantz med halvdan Nessle-dialog när man har potential att göra en ny Superangst, liksom.

Så mitt slutomdöme blir tyvärr "Tårta garnerad med bajs". Men med mersmak.
FJ

Matt Madden: Black Candy
Seriealbum, 60 sidor serietidningsformat, , 8 dollar, Black Eye Books 1998.

Jag kommer inte ihåg vad den här handlade om, och jag orkar inte läsa den igen. Dra egna slutsatser.

Den börjar i vart fall med en runkscen. Kan diskbänksrealism bli billigare?
JN

Miguel Angel: Psychopatia Sexualis
Seriealbum, 88 s sv/v, La Factoria de Ideas 1999.

Sverre Kristensen: Bad Pills Mock Copy
Amatörserietidning, 28 s B5, omslag i 2-färg. $5.00. Mike Hunt Comix 1998

Den tyske läkaren William Krafft-Ebbing skrev 1887 boken Psychopatia Sexualis. I den samlade han en mängd fallbeskrivningar av de mest skiftande sexuella perversioner som han observerat bland sina patienter. Han försåg även varje fallbeskrivning med en utförlig diagnos och analys. På grund av innehållet gick han ofta över till latin när han skulle beskriva de mest saftiga delarna av de perversas verksamhet, i fall nu boken skulle råka hamna i lekmannahänder.

Denna bok, som sedermera blivit både ett standardverk inom facklitteraturen och en kultbok i "jag vill vara farlig"-kretsar, har naturligtvis rönt stor popularitet även i seriekretsar. Med tanke på att de flesta serietecknare och serieläsare är gravt sexuellt frustrerade och många dessutom perversa är detta inte ägnat att förvåna. Robert Crumb, kanske den tecknare som gått längst med att rådbråka sina sexuella neuroser, både i sina verk och i intervjuer, gjorde för ett antal år sedan en serieversion av delar av boken. Naturligtvis skippade han, precis som de senare nyutgåvorna av originalet, Krafft-Ebbings analyser, och nöjde sig med att iscensätta de fallbeskrivningar som han själv fann mest fascinerande.

När nu spanjacken Miguel Angel Martin gör ett seriealbum med samma namn som boken vet jag inte riktigt vad hans avsikter varit. Han har behållit Krafft-Ebbings struktur, med en räcka isolerade fall, och originalets krispigt torra stil har fått en visuell ekvivalent i Martins sakligt rena ligne claire-teckningar. Jag har nu inte läst boken (men väl Crumbs serieversion, så klart), men fallen i serien verkar inte ha någon större överlappning med de i boken. Så vitt jag kan se är det bara en episod som skulle kunna vara tagen direkt från Krafft-Ebbing. Inte heller ger Martin oss några sakliga fallbeskrivningar heller, patienternas perversioner skildras i stället i serienoveller på 2-8 sidor. Inte heller vet jag hur mycket som egentligen bygger på verkliga händelser. Några avsnitt är rent dokumentära beskrivningar av kända lustmördares illdåd. Det är de vanliga fixstjärnorna inom Jan Axelsson-fandom: Gacy, Gein o s v. Annat verkar vara frukter av Martins egen sjuka fantasi, som tar vid där verkligheten slutar. Om Krafft-Ebbings bok var en katalog över 1800-talets perversioner och albumets dokumentära inslag är en över 1900-talets, då är Martins mer fantasibetonade alster en dystopi över nästa årtusendes övergrepp och lustmord. Märk väl, jag skriver "övergrepp och lustmord", för det är nästan uteslutande det som det handlar om. Martin ger blanka katten i några av de mer utflippade perversioner som faktiskt finns: djursex, mer excentriska former av fetischism o s v. Det som tycks intressera honom mest är pedofili samt mäns sexuella våld mot kvinnor, men det finns även utrymme för nekrofili, strypsex, självstympning, bajssex och sexuell tortyr. Nåväl, hans fantasi-episoder utspelas i en vagt futuristisk art deco-värld där små ligor av gasmaskklädda män utför de mest hårresande övergrepp på kvinnor och barn, för att sedan utbyta kassetter med dokumentationer av sina brott i ett intrikat nätverk. Den gulliga, och samtidigt exakta stilen ger skildringarna en klinisk, direkt precision som gör detta album till något av det mest magstarka jag varit med om. Trevor Brown har i sina airbrush-målningar varit inne på ett liknande spår; att måla äckliga pedo-motiv med en gullig och insmickrande stil, men han har inte ens varit i närheten av den här extremt grymma nivån. Framlidne Sverre H Kristensen försökte väl göra något liknande, men var alldeles för uppskruvat odisciplinerad och gjorde alldeles för röriga seriesidor för att det skulle fungera. För att finna en jämlike måste man faktiskt gå tillbaka till litteraturens underbara värld, där man hittar Peter Sotos. Sotos har i sina böcker behandlat delvis samma stoff, och han lyckas på sitt sätt gå än längre i ren chockerkan. Han tar t ex ofta ställning FÖR övergreppen samtidigt som han skildrar dem, medan Martin bara kallblodigt visar upp dem. Men å andra sidan är detta seriealbum ohyggligt mycket lättare att ta in. De flesta kommer inte så långt in i en Sotos-text innan de ger upp, fyllda av äckel och hat som de blivit. Martins snälla teckningsstil suger läsaren framåt, man kan inte riktigt låta bli att fortsätta läsa, även om det känns äckligt och smått illegalt.

Martin, som även jobbar som barnboksillustratör och tecknare av serier som man kan lämna framme när Farmor kommer på besök, verkar faktiskt ha gjort detta album med den uttalade avsikten att matcha Peter Sotos i ett annat medium, och han lyckas ganska bra med det. Så bra, faktiskt, att herr Sotos varit vänlig nog att skriva en prolog till albumet. Prologen i sig har inte speciellt mycket direkt koppling till albumet, den är snarare, som så mycket annat från Sotos valkiga nävar nu för tiden, ett vidare ältande av för oss trogna läsare blott alltför välbekanta teman. Peter Sotos-dockan, man bara skurvar upp honom med ett vred i ryggen, och så går han på om sina vanliga ämnen. Kom med nåt nytt, grabben! Anknytningarna till industrikulturen blir än starkare i och med att William Bennett, Sotos lagkamrat i de ökända och bespottade industrinissarna Whitehouse, har översatt albumet till engelska. Till råga på allt har vissa av avsnitten fått titlar som snotts från Whitehouse, och en av deras låttexter citeras i sin hehet i slutet av ett avsnitt.

Albumet är inte helt nytt. Det ritades under åren kring 1990 för nån tidning, och samlades i albumform på originalspråket 1992. När den italienska översättningen av utgavs tre år senare kom förlaget, Topolin Edizioni, i klammeri med myndigheterna, som hävdade att albumet uppmuntrade till mord, pedofili och självmord. Topolin vann den första rättegången, men domen har överklagats, och sista ordet är inte sagt ännu. Topolin är inte direkt rädda för att ge ut kontroversiellt material, de står även som utgivare för den italienska upplagan av Vuillemins synnerligen kontroversiella album "Hitler = SS", som så vitt jag begriper blivit fullkomligt bannlyst i hans hemland Frankrike. Förlaget hade drabbats av beslagtagningar innan, men inte ens Hitler=SS, med synnerligen råa skämt om koncentrationslägren som lätt kan misstolkas som öppet rasistiska, var extrem nog för att hamna inför rätta.

Med andra ord: Det här är oumbärlig läsning för alla Sotos-fans. Så utstuderat äckligt och motbjudande att adjektiven inte räcker till. Akta er.

En annan sak ni ska passa er jävligt noga för att göra är att köpa grejer från Mike Hunt Comix, som inte bara blåst mig på stålar, har en suspekt porr-affiliering som jag aldrig blivit riktigt klok på utan även är fullkomligt oförmögna att skilja på bra bra och dåligt jag-vill-vara-farlig-material. Sverre H Kristensen, vars namn jag stavat fel i åratal, och som trillade av pinn härom året, har jag inte haft så mycket till övers för tidigare. Men i hans dödsrunor varslades det om att Mike Hunt-grabbarna skulle ge ut ett postumt verk av Sverre betitlat "Bad Pills", och att detta album skulle handla om den cancer som till slut blev Sverres överman. Glad i hågen fann jag så en tidning vid namn "Bad Pills" vid ett besök på den förnämliga fansin-bokhandeln Quimby's i Chicago förra året. Men när jag väl kommit hem till Stockholm och slet av plasten runt den insåg jag att jag inte köpt "Bad Pills", utan en patetisk lurendrejeri-utgåva i 75 ex betitlad "Bad Pills Mock Copy". Tidningens insida var fotokopierad och sidantalet så lågt att de varit tvungna att lägga en pappskiva i den, för att den inte skulle sladdra för mycket. I en lapp inuti förklaras utgåvan med att den innehåller en kortare historia som Sverre i sista minuten innan sin död tagit bort från den riktiga "Bad Pills". Tidningen har sedan fyllts ut med serier från Sverres gamla zine Sewer Cunt, som jag ju redan hade. Och hatade. Den riktiga Bad Pills har, så vitt jag vet, inte kommit ut än. Nåväl, "Almost dead", serien som lyfts ut från "Bad Pills", är i alla fall bra. Kristensen försökte under hela sitt liv desperat chocka läsaren till varje pris, men det är först i denna serie, där han på ett rätt rakt sätt berättar om sin kamp mot cancern, som han lyckas beröra. De grymma undergroundserierna som återtryckts i denna utgåva är minst lika fulla av nekrofili och sadism som t ex Martins album. Men eftersom Sverre tvångsmässigt fyllde varje fri yta med dessa "chockerande" teman, utan minsta tanke på att berätta en historia, sätta sig in i offrens situation eller dra nån liten käck vits, lämnar Sverres "jag vill vara farlig"-serier mig fullkomligt likgiltig. Men "Almost dead" är närmast hjärtskärande i sin tillkämpat tuffa attityd inför sitt svåra ämne. Jag hoppas verkligen att Bad Pills går i samma stil.
FJ

Fler recensioner