Penny Moran Van Horn: Recipe for disaster
Seriealbum, 88 sidor, ?? dollar, Fantagraphics Books

Psykedliska erfarenheter.
Elchockterapi
Neuroleptica
Nirvana. Eller Nevermind. Kurtan, du vet. 94 å det.
Y är en ganska ovanlig begynnelsebosktav.

White trash.
Arbetar med linoleum.
Nu igen liksom.

Herren Jesus
Olustig känsla sprider sig i kroppen.
Ryser gör jag rentav
Nu kommer jag inte på mycket mer å skriva.

Och vad tycker jag om det? Bra? Dåligt? Tänk om jag tycker det är bögigt? Är bög isåfall bra?

Tryck i dig några Xanor och bete dig som en människa, Penny. Det är det enda jag har att tillägga.
JN

Peter Sotos: Index
Bok, 150 sidor, 7, 95 pund, Velvet publications 1998.

Det går undan med Peter Sotos på safari bland 90-talets lägsta lågliv. Det sprutas, det snoras, det snörvlas. Bland skabbiga hotellrum, strävt stinkande runkbås, med den ena uppsynen dummare än den andra och genitalia i alla åldrar och kulörer varthän man än blickar.

Nog är Peter Sotos 1900 -talets De Sade. Och visst är han en intensiv skribent. Men behöver verkligen 1900-talet en De Sade? Behövdes överhuvudtaget De Sade när det begav sig? Kanske för vissa. Inte för mig. Jag är rätt nöjd med 90-talets moraliska gränsdragning. I det stora hela. Och jag vill inte veta exakt hur sagge droppar från en påtänd niggerhoras näsborre, för att bruka Sotos egna vokabulär. Däremot skulle jag vilja följa Peter Sotos rasande, inre monolog när han exempelvis handlar livsmedelsvaror på seven-eleven senare samma eftermiddag. Lite vardag, liksom. Något att relatera till. Men nej: sida in och sida ut på horjakt, i porrbutiker, flåsandes med regnkappan i parken. Sånt har jag nog av i kvällspressen.
JN

Nikanor Teratologen: Förensligandet i det egentliga Västerbotten
Roman, 344 s.Vertigo Förlag 1998.

När Norstedts gav ut Äldreomsorgen i Nedre Kågedalen för några år sedan så avfärdade jag den med ens om spekulativ smörja, här idag, glömd i morgon, utan att ens överväga att läsa den. Men tiden har visat mig hur fel jag hade, och i samband med förra årets bokrea, då Kuijl och söner gav 30% rabatt på hela fullprissortimentet, svalde jag min stolthet och köpte ett ex av uppföljaren.

Det rör sig, som väl alla redan vet vid det här laget, om en fortsättning på debutromanen. Radarparet Morfar och Pyret kryssar runt på den västerbottniska landsbygden, hälsar på gamla bekanta och munhuggs med dem, några kvinnor och barn råkar styckmördas och våldtas längs vägen, men det är inte så viktigt. Över huvud taget är den yttre handlingen mest bara en ursäkt för långa, citatspäckade dialoger, och man skulle utan större problem kunna kasta om ordningen på kapitlen utan att det skulle bli till nåt större men för helheten. Citaten och syftningarna berör sedvanligt "jag vill vara farlig"-territorium, d v s massmördare, industrimusik, porr och mer nihilistiska finkulturella tänkare. Mindre esoteriska syftningar på t ex samtida svensk litteratur och kulturdebatt samt riktigt lågbrynta TV-kändisar finns även med, antagligen för provocera kultursidesfandom, men även för att, verkar det som, gå i polemik med kritikens mottagande av den förra boken.

Jag kan enkelt placera romanen en utvecklingskedja där tidigare länkar utgörs av t ex Céline, Beckett och Burroughs. När tidigare avantgarde-romanförfattare i tur och ordning redan gjort sig av med sånt konservativt bjäfs som allvetade berättare, realistiskt skildrade karaktärer, yttre handling, inre handling och tron på språket som ett medel att faktiskt kommunicera med kan man bara skriva som Nikanor. I en tid där det krävs kittlande personangrepp, övedrivet våld eller TV-kändisskap för att väcka allmänhetens intresse för romaner gör Nikanor det enda raka; han fyller sin roman med fula påhopp och kvinnoförnedrande våld. På ett sätt är Nikanors totala nihilism den enda vettiga reaktionen på den galopperande idioti som skenar runt omkring oss. Men hans nihilism är faktiskt bara skenbar, för även om han inte tycks vilja erkänna det lyser språket själv som en fyrbåk bland alla perversionerna. Om nu romankonsten är estetiskt bankrutt och dessutom gjorts obsolet av TV, datorspel och andra idiotmedia är språket det enda som finns kvar. Och om man nu prompt måste envisas med att skriva prosa så är själva språket den enda sanning man kan luta sig mot, och i Nikanors fall innebär detta att han utför dressyruppvisningar i träffsäkert inlyssnad västerbottensbondska, och samtidigt vräker på med sina vittfamnande referenser i med löjeväckande hejdlöshet. På så sätt kan man betrakta herr Teratologen som vår ende sant moderne författare, den ende som estetiskt sett ligger i den absoluta frontlinjen. En annan mycket samtida aspekt på hans verk är ju hans halsbrytande nihilistiska blandning av referenser till s k "hög" och s k "låg" kultur.

Naturligtvis kan man kritisera hela Nikanors hållning med invändningen att det egentligen inte alltid är så intressant att alltid befinna sig i frontlinjen, bara för sakens skull, kan man inte nöja sig med att skriva i en tradition, men göra sig relevant genom att behandla samtiden i stället? Men sådana invändningar är egentligen bara vittnsebörd om tro, en tro på detlitterära uttrycket som betydelsebärande, en tro som Teratologen bevisligen inte har.

Så min huvudsakliga invändning är att boken, med sina tre hundra sidor, blir lite mastig i längden. Teratologen har mycket gemensamt med den kände undergroundtecknaren S Clay Wilson, som använder sig av samma "jag tjingar hela kataolgen, jag!"-estetik och även delar Teratologens nihilism. Naturligtvis är det jobbigt att läsa mer än några sidor Wilson i sträck, och Teratologenläsaren får snabbt liknande problem. En annan invändning är att det händer på tok för mycket i slutet av boken, där Pyret binds fast vid en lyktstolpe och sedan tvångsplaceras skolmiljö. Den episoden går ju stick i stäv med de 300 första sidornas attentatshandlingar mot allt vad episkt berättande heter? Har jag kanske missförstått författarens intentioner totalt? Men i så fall måste jag säga att jag är i gott sällskap, för jag har nämligen i ett gravt anfall av journalistisk nit gått igenom en del dagspressrecensioner av ifrågavarande bok. De flesta av recensenterna verkar inte ha fattat ett jäkla dugg. Det är lite förvirrat tjat om provokationer, käcka "men jag blev minsann inte provocerad alls, jag, bara uttråkad"-utrop o s v, som om det var provokationen i sig som var Teratologens avsikt. Jag skulle tro att författaren placerar den konstnärliga provokationen i samma kalla bårhus som litteraturens övriga estetiska barlast. Nån recensent var verkligen ute och cyklade med påhängsmotorn i övervarv när han på allvar försökte hävda att man kunde läsa romanen som nåt slags satir, men samme person hade, om jag minns rätt, en klar poäng när han kallade boken för studentikos. För det finns definitivt ett pojkaktigt drag hos Teratologen, det måste erkännas. Skulle inte alls förvånas om jag fick veta att han saknade flickvän och är intelligent, men känslomässigt omogen. Som om det skulle spela nån roll, han verkar ju inte själv tycka att hans personlighet är speciellt viktig, eftersom han hukar bakom en pseudonym.
FJ

Steven Weissman: The Lemon Kids
Serietidning, 36 sidor, 2. 95 dollar, Last Gasp Eco-Funnies.

Fasta seriefigurer och metaskämt. I ett anspråkslösare format, i ett tidigare skede av serieevolutionen, i det matta svenskspråkiga utbudet, hade Steve Weissmans anspråkslösa enmansjam känts "frisk". I det här formatet känns sprituella spydigheter som arbetsam slakt snarare än eggande viltjakt, så jag nöjer mig med att konstatera att det här lungt hade passerat i Home Made Comics runt 92 utan att höja det mest entusiastiska hårfäste.
JN

Allt för konsten
Seriealbum, 96 sidor serietidningsformat, Optimal Press.

Att recensera en antologi är den knivigaste uppgift en kritiker kan ställas inför. Dussintalet infallsvinklar som finns till hands är alla lika tveksamma. Ska man i första hand skriva om helhetsintrycket? om det kavlitetsmässiga topparna? Om det kvalitetsmässiga bottnarna? vilka medverkande förtjänar omnämnande? Vilka kan jag tryggt lämna utanför? Och så jävla vidare. Hur man än beter sig slutar recensionen vanligtvis som ett lika fragmentiserat verk som produkten i fråga. Själv sväljer jag det beska pillret med den trygga tanken att ingen ändå ägnar en recension i Seriechock överdrivet intresse och kör det medverkande i turordning, efter en inledande sågning av de svagaste alstren:

Redaktören Ingemar Bengtsson borde varit bra mycket strängare vid urvalet. Barlasten som släpar det godkända materialet i smutsen borde kapats med ett uppmuntrande refuseringsbrev; sexist som jag är menar jag nu två av de kvinnliga serieskaparna, debutanterna Li Österberg och Eva Gyberg, som för övrigt är de enda för den inbitne Seriechock-läsaren okända namnen. Deras respektive alster är uppenbarligen mycket tidiga försök till självbiografi. I vart fall är de osäkert berättade och illa tecknade i osund fransk-belgisk tradition. Särskilt mycket potential tycker jag mig inte finna, men vem vet vad lite hårt arbete vid ritbordet och framförallt vid ordbehandlaren kan tvinga fram? Men att publicera dem såhär tidigt i karriären är lika katastrofalt för albumet - Li Österbergs Unenge-influenser sträcker sig över tjugotvå olidliga sidor och är därmed albumets längsta alster - som för artisterna i fråga, då överdiven genrositet med beröm och publicering är förödande för motivationen, särskilt när den är så obefogad som här.

Med de värsta pinsamheterna resolut avsågade kan jag byta taktik och recensera de respektabla artisterna i medverkandeordning. Och vi börjar förstås där det börjas skall, med Fredrik Jonssons förord, som får allt väsentligt om vardagsrealistiska serier i allmänhet och självbiografiska serier i synnerhet sagt inom tre sidor, och det är ju med beröm godkänd journalistik, eller vad man nu kallar pedagogiska förord. Fredrik blir alltmer självklar i sin roll som underjordens magister.

Att låta Daniel Ahlgren inleda albumet är ett lika logiskt val som att anlita Fredrik till förordet. Malmös meste tråkmåns är närmast något av de svenska vardagsrealistiska seriernas William S Burroughs: lika respekterad och beundrad av varje nykomling som av etablissemangets representater, och den skapare i gruppen som slipat sina verktyg vassast. Därefter haltar jämförelsen som jämförelser brukar, men med tanke på hans fega livsföring lär han leva minst lika länge som den heterofobe gamle getabocken också. Mycket av hans produktion sedan mitten av nittiotalet har varit alltför matta upprepningar av tidigare övningar, men den här gången berättar han en anekdot som utspelar sig långt ifrån närmsta gymnastikhall, en mer fysiskt än psykist plågsam berättelse om ett möte med en svålskalle med en extra kromosom. Fler självbiografiska serieskapare borde välja det synnerliga framför det allmäna. Jag vägrar tro att de lever så torftiga liv deras serier ger sken av. Å andra sidan är det en outalad självklarhet att det bara är förlorare som gör allt för konsten, så det bittra tölet om utanförskap och själsmärta lär säkert fortsätta marginalisera seriekonsten tills den slutligen imploderar in i sitt eget anus.

I Calle Thörns alster råder ångestosande apati. I gammal god, svensk självmordstradition berättar Calle en kärlekshistoria och redogör för en meningslös morgon i raden. Allt med samma likgiltiga grundton, som gör det svårt att inte vara likgiltig inför Calles verk. Men tristessen behöver säkert en ny uttolkare att ta över efter Gunnar Lundkvist. Eftersom Erik Bäcklund abdikerat efter "Oremus" står tronen fri för Calle Thörn att inta. Om han bara förmår slita sig från Qbase och fatta pennan istället för ännu en fnitterpinne, vill säga.

Lika svenskt, fast inte lika likgiltig, är Patrik Stigzelius vardagsgrå kärleksbekymmer. Hyllningskörerna inför Gran/Stigzelius har vid det här laget blivit så unisona och så spridda att jag inte gärna deltar i pöbelns vrål. Däremot tar jag gärna tillfälet i akt och berömmer gossarna för deras alsters filmiska kvalitéter, vem som nu bär ansvaret för det. Deras i mitt tycke något banala nedslag i en halvdan underklassvardag berättas med en lekande lätt effektivitet som är de flesta svenska serieskapare helt främmande. Trevligt vore om Patrik hittade något lite angeläget att berätta om. Hans vardag som kommunistisk lokalpolitiker vore exempelvis hur intressant som helst.

Karna Rusek lider av raka motsatsen: hon har en hel del att säga men är inte överdrivet kapabel att förmedla sina tankar och erfarenheter. Framförallt är det teckningarna som är fula och otydliga och layouten som är usel och inneffektiv. Men teckningar och rutlayout är förstås bara kosmetika, som med rätt handlag visserligen kan förvandla den mest alldagliga konsumkassörska till en veritabel Britney Spears, men om kvinnans benstruktur är defekt hjälper inga fusklinser i världen. Grunden är vad det i slutändan handlar om i fråga om precis allt. För några år sedan, i Asfalts begynnelse, betraktades Karna som något av Asfalt-trions Ringo. Idag är det nog Karnas serier jag helst läser om jag tvingas välja. På köpet får man ju dessutom ett ypperligt exempel på problemet med dagens unga gatuvänster; att det s.k "medvetandets" dåliga samvetet över att som västerländsk medborgare vara en del av problemet varthän man än vänder arslet slagit över i ett paralyserande sjävförakt som skjuter närmsta röda revolution en bra bit in i den oöverskådliga framtiden. Och det kan ju vara värt en funderare för oss som gärna håller med i teorin men inte orkar hänga med i den krävande praktiken.

David Liljemark har typiskt nog tagit tillfället i akt och gjort ännu en jävla konceptserie. Jag ogillar redan konst som bygger på renodlade idéer, men det blir förstås ännu värre när idéerna är så dåliga som många av dom David inte lämnar i nedersta byrålådan. Den här gången har några gamla resedagböcker från åttiotalet (Den första bör läsare som varit duktiga och följt våra rekommendationer känna igen från Schipperke nr 1) illustrerats med hårdrockbadges från samma era, och det blir ungefär lika tråkigt som Davids "Laban"- retusheringar. Misstanken att ett av Davids primära mål är att framställa så mycket som möjligt med så lite ansträngning för egen del som möjligt infinner sig lite väl snabbt. Parallellerna med Burroughs dyker upp igen, den här gången tänker jag på hans maniska lekar i början av sextiotalet med sax och invik. Synd bara att David aldrig hann producera sin "Naked Lunch" som skulle kunna ursäkta hans segdragna loggbok över språngmarschen mot vansinnets avgrund, så en jämförelse med Kevin Costner - i bemärkelsen det snetända geniet, som skapar driven av en personlig vision som dock är vedervärdig/obegriplig för de flesta utom honom själv - är nog mer adekvat.

Mats Källblad (bytte han inte namn till Svensson? eller var det kanske tvärt om?) är slutligen så långt från Burroughs man kan komma, en skicklig hantverkare som arbetar hårt i en tradition som började med Rudolf Petterson snarare än Justin Green. Följdaktligen är han den nya generationens fanbärare enlig Seriefrämjandets manual. Själv skulle jag rutinmässigt dela ut tre getingar varje gång hans namn kom upp om vi brukade betygssystem här på Seriechock. Medelmåttan med stort "M", med andra ord. Kanske skulle jag uppbåda mer entusiasm om det inte vore för de oförlåtliga slapstickstyggelser han fick publicerade på regelbunden basis i MegaPyton strax innan hans genombrott.
JN

Fler recensioner