American
Splendour: Transatlantic Comics
Serietidning, 28 s Dark Horse Comics 1998, $2.95.
Aspergers syndrom är en form av autism som ibland brukar benämnas "högfunktionell" autism, för att särskilja den från mer kända form av autism som innebär lågt IQ och allvarliga inlärningssvårigheter. Aspergerfall kännetecknas av t ex hög IQ, bristande förmåga till empati och verbal kommunikation, rädsla för ögonkontakt, en abnorm fixering vid specialintressen, en enträgen fascination inför delar av saker, en stel fixering vid oändamålsenliga vardagsrutiner m m. Ofta kan de vara extremt högpresterande på vissa områden, men vara fullkomligt oförmögna till normal social interaktion, speciellt som Aspergermänniskor ofta tenderar att ha väldigt bestämda uppfattningar om saker och ting och höga tankar om sig själva, och lätt känner sig kränkta och orättvist behandlade. Orsaken är okänd, och diagnosen som sådan har inte ens tjugo år på nacken. De flesta av symtomen kan rymmas inom s k "friskt" beteende, och diagnosen används enbart om personer där dessa egenskaper är så pass utpräglade att de innebär en allvarligt hinder för att fungera socialt eller i arbetslivet. För övriga talar man om Aspegerdrag. Störningen är kronisk och obotlig, även om de lindrigare fallen kan lära sig att anpassa sig till ett normalt liv. Med andra ord kan inte Asperger botas med terapi, och feldiagnosticering har genom historien varit mycket vanlig. Personer med Aspergers syndrom har gått igenom hundratals terapitimmar utan att bli det minsta hjälpta, eftersom Freudianska teorier inte har någon som helst giltighet i dessa sammanhang.
När jag först hörde talas om Asperger insåg jag
att många av symtomen stämde in blott alltför väl på
mig själv, och jag kom till sist fram till att jag åtminstone
kvalade in i Aspergerdragsdivisionen. När jag tänkte
vidare kom jag fram till att rätt många andra seriefans,
och för den delen serietecknare, som borde ligga rätt
bra till för en sådan diagnos. Och mycket riktigt hände
strax det som måste hända: en serie av en fullfjädrad,
kortbärande Aspergermänniska dök upp. Newcastlebon
Colin Warneford har tydligen brevväxlat med Harvey Pekar
i några år, och hans serie i detta nummer av Harveys
tidning är så vitt jag vet hans debut. Harvey har
skrivit en hyfsat intetsägande ramhistoria, illustrerad
av Frank Stack, till Colins serie, som är en
serieversion av flera av Colins brev till Pekar. Pekars
enda insats i själva huvudserien verkar ha varit som
redigerare av Colins texter. Jag vet inte riktigt hur svåra
Warnefords problem är, han kanske inte hade klarat av
att göra serien helt på egen hand, vad vet jag. Hur som
helst utgör brevet en rättfram berättelse om Colin,
hans liv och hans sjukdom. Eftersom Pekar redigerat präglas
serien av lite väl stora mängder text, men eftersom överdrivet
skrivande är ännu ett Aspergersymtom (i viss mån en
kompensation för den bristande förmågan till verbal
kommunikation) vet jag inte om Colin också kanske ville
ha det så egentligen. Colin är en mycket duktig
tecknare, bra mycket bättre än de flesta som Pekar
brukar samarbeta med, men enligt hans egen utsago brukar
han aldrig lyckas få ihop några sammanhängande
historier. Jag tyckte att Warnefords serie var djupt
fascinerande, men jag vet egentligen inte hur mycket
detta beror på att jag kan känna igen mig i hans berättelse,
hur mycket som är freak-faktor och hur mycket som är
bra i ordets egentliga bemärkelse. Men jag kan
rekommendera den, även till folk som inte gillar Pekars
vanliga staplande av vardagens alltför banala händelser.
FJ
Ba Da
Boom Gramophone #3
198 sidor B5, Badaboom Gramophone, 8. 50 dollar,
Badaboom Gramophone, PO Box 204, Leonia, NJ 07605, USA
Är rocken död? Eller är det bara jag som slutat bry mig?
Det andra följer nog på det första. MTVs sändningar är mörkare än någonsin. Och i den exploderande sjutumsdjungeln som genererat viss uppmärksamhet på sistonde (Vi snackar DN. Jag prenumerar, trots att ledarsidans högerextremistiska propaganda bara blir fräckare och färckare för var dag som går) hörs sällan annat än alternativ elektronik (det vill säga dansmusik som inte svänger) och spröd fikuspop för nyktra lägereldskvällar. Bad Vugums beslut att från och med nu endast satsa på "säkra kort" är ett symptom på bristsjukdomen. Jon Spencers plötsliga passion för att göra kastrerad Primal Scream - boogie en annan.
I en tid när Alec Empire är det rockigaste som erbjuds kan det vara trevligt för de arma stackare som fortfarande bryr sig men inte kan ta egna toner att bläddra lite i "the Bands Not Included In the Trouser Press Guide guide". "The Trouser Press Guide" är ett amerikanskt alternativrocklexicon, och "The Bands Not Included In the Trouser Press Guide Guide" är ett komplement till sagda lexikon, miffo. På de strax över hundra sidorna finner man såväl pinsamma förbiseenden som Atari Teenage Riot och obskyra pärlor som Liimanariina i alfabetisk ordning, och de förklarande texterna är gedigna, kunniga, välskrivna och ungefär lika tråkiga som den här recensionen. Läsning för de som fortfarande bryr sig, alltså. Och som i en skitnödig samtid behöver påminnas om att det fortfarande finns en hel del gömda skatter kvar att finna i de tider vi redan passerat
Resten av tidningen håller typ amerikansk
fansinstandard: Intervjuer med musiker från Nya Zeeland,
texter av det ökända ärkefettot Mike McGoginal som smädades
så härligt på ungefär varje sida i saligen insomnade
"Forced Exposure", universitetsuppsatser med
kvalificerade ämnesval typ subliminal påverkan och så
vidare. Det enda jag orkat läsa till slut är Jonathan
Waks grundliga genomgång av alla de tv-program han följde
under sin ensamma uppväxt, men jag kan inte låta bli
att undra hur det kommer sig att gårdagens spekulativa
popkultur ägnas sådan dyrkan när dagens motsvarighet
antingen ignoreras eller bespottas. Eller undrar och
undrar, jag fattar ju varför. Vad jag undrar är
egentligen om folk medvetet hänger sig åt ohämnad
nostalgi eller verkligen själva tror att allt var bättre
för.
JN
Bitch vol 3, nr
3
Fansin, 68 sidor magasinformat, 3, 25 dollar, Bitch,
3128 16th street, Box 143, San Fransisco, CA 94103, USA
"Feminist response to pop culture". Smaka på den devisen. Liknande deklarationer får mig vanligtvis att hastigt sträcka mig efter återvinningskartongen, och jag hade aldrig bemödat mig att läsa "Bitch" om inte en recension förväntades. Inte för att jag är den svettiga mansgris många säkert tar mig för, (Det är fantastiskt vilka meningar folk förutfattar om en bara för att man råkar slinka med tangentbordet ibland), utan för att snäva, hippa attityder sällan borgar för kvalificerad läsning. Kvinnokämparna på Bitch visar sig emellertid hålla en ton ganska långt ifrån den trångsynta svenska debatten. Bara en sån sak som att jag upptäckte mig snuvad på en av mina egna artikelidéer säger en hel del om den närmast våghalsiga takhöjd man tillåter. Kanske tur för mig; en kvinna i USA kommer nog bra mycket lindrigare undan med att ställa den förbjudna frågan om varför man förutsätter att varje våldtagen kvinna måste balansera på sammanbrottets avgrund och ömkar dem därefter än en redan nog så ökänd svensk illbatting som inte kan låta bli att använda ett ord med så tacksam kraft, kräm och studs som "fitta" som kraftuttryck. Jag börjar mättna på kontroverser. Resten av tidningen är en hyfsad blandning av mer och mindre intresse som definitivt hör hemma på varje öppensinnad feminists nattygsbord. Kan nämna att serietecknerskan Phoebe Gloeckner intervjuas så fyller jag namedroppingkvoten samtidigt som jag anknyter till seriemediet i en och samma eleganta mening.
Tack så mycket, Fredrik; positiva överraskningar är
ingenting jag skämts bort med på sistonde.
JN
Bromander#1
Amatörserietidning, 28 sidor A5, 20 kr. Henrik
Bromander, Domherrevägen 9, 352 42 Växjö.
Positiv kritik kan vara förödande. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. När en negativ recension ofta tubbar en att "visa dem", riskerar en postiv sådan att förvandla den lovande unge konstnären till ett självgott skithål utan självkritik. Och när självkritiken överges lutar den kvalikativa utförsbacken allt brantare. Lou Reed är ett exempel, Harmony Korine ser ut att bli ett annat. Och även om man lyckas hålla huvudet kallt i den entusiastiska skuren av superlativ riskerar motivationen att urholkas. Att vara bäst ska inte vara alltför lätt. Ett av många skäl till att Schipperke numera tillhör historien. (Ja, jag är smärtsamt medveteten om att jag hann bli såväl ett pompöst rövhål som sämre innan jag tog mig samman och stängde butiken. Men det var motivationen som brast innan jag hann göra bort mig totalt)
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad Henrik Bromander lider av för syndrom, men problem har han allt. Hans nya tidning "Bromander" är visserligen en klar uppryckning jämfört med katastrofala pekoral som utgjorde senaste Mediokra Serier, men den explosiva utvecking Henrik genomgick i början av sin karriär tycks ha avstannat. Tre duktigt berättade historier, varav en väl tecknad av min lillebror Sandro, är förstås ingenting att ilskna till över, men Henrik Bromander borde försöka mer än att vara duktig. Och han bör definitvt inte unna sig att arbeta så oinspirerat och tryggt som här. Han är faktiskt fortfarande inte bättre än "lovande". Infriandet väntar många års hårt arbete in i den bleka framtiden. Vad jag vill se från honom är fortsatt utveckling. Nya vägar. Våghalsiga experiment. Glöm inte att man alltid har råd att misslyckas i fansinform. Dock är hållbara historier A och O. Bespara oss från poetiska betraktelser av snöklädda vidder med drömsekvenser och mystiska ekorrar framöver.
Och en sak till: Självbiografiska serier 1999 är som
ordvitsar 1990 eller bögskämt 1994. Gjort, gjort och
gjort igen. Jag är inte särskilt intresserad av hur
trist tonåriga serieteckanres har om dagarna. Ingen
annan heller. Att använda egna efarenheter för trovärdighetens
skull är en helt annan sak. Hur man går till väga får
ni ta reda på själva. En sak man behöver är i vart
fall erfarenheter. Så ut på gatorna och upplev.
JN
Cosmix
Amatörserietidning, 56 sidor i någon kvadratisk A5 -
variant, 3 dollar, Cosmix, 185 Clara #201, San Fransisco,
CA 94107, USA
En tidning så trist och utslätad att jag inte ens
kommer på något elakt att säga åt den. Många av de
medverkande har säkert rejäla karriärer inom
formgivning på gång. Grattis.
JN