Ett Bättre Liv 1/99
Fansin, 32 s A4, 10 kr. larfa@algonet.se

De-Generation #3
Fansin, 40 s A5. Svante Tidholm, Skånegatan 103 nb, 116 35 Sthlm.

Elle'#9
Fansin, 36 s knappt A5. Elle’, Postfack 58, 116 74 Stockholm.

Avanti#1
Fansin, 56 s A5. SthlmActionPunx, Postfack 58, 116 74 Sthlm

Mina Ögon! Mina Ögon!#8
I stället för Mina Ögon! Mina Ögon!#9
Fansin, 52 resp 44 s A5. Pontus Lundkvist, Birkagatan 8A/lgh 16, Visby.

Tomas#1
Fansin, 20 s A5, 20 kr. Zaclab, Vegagatan 5, 113 29 Stockholm. Pg 166 24 77-7, Zackarias

Schipperke#5
Schipperke#7
Fansin, 68 resp 20 s A5. Slut från utgivaren. Kontakta stefan@informers.se för information om ev. nytryck.

Cometbus#31 - speziall bootlegg issue
Fansin, 88 s A5, Sthlm Action Punx.

På den subkulturella ungdomsgården Lava, som är belägen i Kulturhuset i Stockholm, tilldrog sig i mars 1999 ett så kallat "Fanzinemanifest". Band spelade, amerikanska zine-moguler höll tal, paneldebatter hölls och fansin såldes. Ett synnerligen trivsamt och sympatiskt arrangemang över huvud taget. Sen dess har denna verksamhet fortsatt i form av mässan Distro, som äger rum på Lava den första söndagseftermiddagen i varje månad, och där oberoende skivbolag och fansin kan få låna bord och sälja sina produkter till en hugad allmänhet. I dessa sammanhang har jag fått upp ögonen för en del bra svenska fansin som jag inte visste fanns. Folk skriver texter om sina korta, trista liv och ger ut dem i fotokopierade fansin som inte ser så mycket ut för världen, och vissa gör det riktigt bra. För det mesta är dessa fansin åtminstone lika intressanta som de självbiografiska seriernas gärdsgårdsdivision. Det är alltid intressant att läsa om någon annans liv, även om personen i fråga kanske inte skriver så där överdängar-bra alla gånger. Fenomenet påminner i viss mån om det djupt gymnasiala fenomenet nätdagböcker, men sådana representerar för mig ett informationsöverflöde som jag bara inte orkar ta del av. Jag vill läsa texter på papper, inte på skärm, och jag slantar glatt och villigt upp en tjuga för förmånen att slippa skriva ut en massa text från nätet. Sen har jag en känsla av att bara själva besväret det innebär att faktiskt kopiera upp texterna och sprida dem med egna, köttiga fingrar bidrar till viss kvalitetskontroll också. På nätet är det många som inte har vett att veta när de ska hålla käft.

De flesta som ger ut såna härna vardagsrealistiska fansin brukar vara kring tjugo år gamla och sakna fast anställning, men ett undantag är Larry Farber, som ger ut tidningen Ett Bättre Liv, "Med lagom portioner av vissa saker", som det står på omslaget. Larry är en medelålders amerikan som flyttat till Sverige och jobbar som deltidsbibliotekarie på Varbergs bibliotek. Han bor tillsammans med fru och två små barn, och barnen anlitar han träget som illustratörer i sin tidning. Han skriver med stundtals haltande meningsbyggnad och stundtals smyger sig amerikanska fraser in i texterna, som ofta är väldigt vindlande. Larry verkar skriva i samma takt om han tänker, och hans hjärna "behöver städhjälp", som han själv väljer att uttrycka saken. I detta nummer hinner han berätta om sitt nyårsfirande med en annan familj i en skog utanför Hudiksvall, dra några boktips samt redogöra för ett par barndomsminnen och enstaka recept. En skön blandning som inte påminner om så mycket annat jag läst, faktiskt. Och barnens illustrationer är verkligt bra.

Under den där fansinhelgen så satt Simon Gärdenfors i en panel och diskuterade fansin. Jag har den debatten på band, och jag vet inte om jag kommer att orka att skriva ner den på papper och publicera den i det här numret, men det är min avsikt i alla fall. Ett par av de andra panelmedlemmarna var Svante Tidholm och Jon Lindqvist. Svante är ju riksbekant som författare till en e-postroman, bror till Po och son till Thomas och Anna-Clara, men jag ska inte låta detta påverka mitt omdöme om hans fansin De-Generation. "En tidning om mänsklighet, politik och kul skit", står det på omslaget. Må så vara, i det här numret är det minsann politik som dominerar, i form av två rätt långa texter. Den ena är skriven av Linus Walleji, som efterlyser yippie-liknande, humoristiska direkta aktioner och gnäller över hur 68-vänstern blivit ett med sina fiender. Artikeln är ett återtryck från anarkoblaskan Yelah. Mer intressant är Björn Elmbrants artikel om den skenande 90-talskapitalismen, som även den är ett återtryck, i detta fall från Arena. Att tidskrifter återtrycker material från fansin är inte helt ovanligt, men detta är första gången jag sett nån göra tvärt om. Märkligt, men inte så himla stolligt ändå, eftersom jag misstänker att rätt få av De-Generations läsare är Arena-prenumeranter. Och artikeln förtjänar verkligen att läsas och diskuteras. Annars så bygger artikeln på en serie inslag i P1, så för mig var det inga nyheter direkt. Jag minns att Elmbrant blev attackerad för reportageserien i nåt sammanhang, var det i Obs! eller? Jag minns inte, och jag minns inte heller vad kritiken gick ut på. I vilket fall, Svante ramar själv in de två tunga artiklarna med en del självbiografiska texter, en dagbok från en resa på Balkan och en ledare där han framför tvivel på sig själv och filosoferar över vägar till självkännedom. En viss sötaktig doft av haschflummerier kan jag allt känna av, men dessa texter gör att fansinet styr iväg från det dogmatiska proggdike den lätt kunnat hamna i annars. Nästa gång vill jag se mer originalmaterial, tack! Svante är polare med Jon Lindqvist, som ger ut Elle'. Jon kör stenhårt sjävbiografiskt med sin rätt översiktliga, men ändå, dagbok, där Svante på känt Marvel-crossovermanér figurerar både här och där i egenskap av Jons polare. Dagboken är uppställd månadsvis och täcker januari-oktober 1999. Jon bor under denna tid nån stans i mellansverige (med tanke på hans dialekt på kassetten gissar jag på Östergötland), hankar sig fram på jobb inom äldreomsorgen, åker på en del festivaler under sommarmånaderna, spelar med sitt punkband, går på bröllop, reser till San Francisco och Las Vegas och går som slutkläm på kändispartaj i Bert Karlssons regi. Det sups nåt hejdlöst, och jag blir aldrig riktigt klok på Jons hårdrocksfixering. En punkare som är tungt inne på Iron Maiden och Manowar? Tja, vad kan jag säga, trevlig läsning för stunden. Bäst är stycket när kändisfesten med Bert skildras. Med mitt ex fick jag f ö en CD-singel med det för mig tidigare fullkomligt okända (dans-???) bandet Friends, vars releasepartaj de alltså bevistade. Jag har inte orkat spela den, jag blir bara så less på alla tidningar som prompt ska stoppa med en CD, jag hinner inte ens lyssna på de jag köper av egen fri vilja, vad ska jag med detta överskott till. John Ballard har skrivit en låt och Bert själv är "exekutiv producent", det säger väl det mesta.

Avanti är ett resefansin med förhinder som utges av exilvärmlänningen Victoria Rixér i maskopi med Johannes Nilssons f d flickvän Sanna, som är så jävla punk att hon inte vill skylta med sitt efternamn. Eller, det vill inte Victoria heller, jag plockade hennes efternamn från ett annat zine. I alla fall, Victoria skildrar perioder i sitt liv när hon bott i Seattle och Amsterdam, och det gör hon med den äran. Språkligt sett har hon en viss väl litterär anstrykning, typ Johanna Nilsson-syndromet, som stilistiskt sett inte faller mig på läppen om jag säger så, men det var intressant att ta del av ändå. Men än bättre är Sannas texter om odisciplinerade irrfärder i Venzuela och Nordtyskland, utan pengar och mat, men med droger och tvivelaktigt sällskap. Underhållande texter i Schipperkes anda. Okej, Johannes är bättre på att skriva, men Sanna är definitivt bättre på att leva ett liv som är värt att skriva om och sitter inte och trycker framför kabel-TV:n i en ogästvänlig knarkarkvart i Norrtuna. Texter av diverse polare till redaktionen (väl?) fyller ut, och det materialet är av rätt ojämn kvalité.

Victoria medverkar även med en spalt i det nya numret av Mina Ögon! Mina Ögon!, Pontus Lundkvists fansin, och där skriver hon utan tvivelaktiga stilistiska tendenser. Fortsätt så. Mö! Mö! började som punkzine för mer än tio år sedan, muterade sedan till nåt slags zine om nollbudget- och undergroundfilm, men på sistone har det muterat till nåt slags allmänkulturellt, på gränsen till renodlat personligt/självbiografiskt. Just detta nummer är ett mellannummer, som mest består av recensioner, framför allt av spelningar och andra händelser, skrivna ur ett gonzoperspektiv, kanske svårfrånkomligt, eftersom det i vissa fall rör sig om Pontus egna spelningar med noisebandet "Pontus Lundkvist". En intervju med Motorbootygrabben Danny Plotkin utgör det enda featurematerialet. Det förra numret var bättre, och bestod inte bara av utfyllnad. Där fanns betydligt fler Pontus Lundkvist-serier än det senaste numrets enda, i och för sig förnämliga, men ändå ensamma stripp, där fanns även matigt material i form av t ex en intervju med GG Allins bror, en artikel om Jesus Franco och annat "jag vill vara farlig"-relaterat material. Nästa nummer blir än bättre, för där ska redan utförda intervjuer med Johannes Nilsson, Brainbombs och Richard Kern finnas med, lovar Pontus.

Johannes, ja. Ständigt denne Johannes. En gång i tiden medverkade han med texter i ett litterärt fansin som hette Elefant och gavs ut av Tomas Zackarias. Denne Tomas har nu givit ut ett solo-zine under devisen "Tidskrift för självbiografiska uttryck", vilket naturligtvis inbjuder till jämförelser med Schipperke, Elle' och Avanti, men hej vad man kan bedra sig. Innehållet utgörs av två texter som till sin stil snarare är noveller än gängse fansinprosa. På gott och ont. Zackarias egen text om en sommarvistelse i en stuga på västkusten hade nog vunnit på en nedskruvad pretentionsnivå och en mer hårdkokt stil, medan själva storyn i Cyril Hellmans text med fullskaligt novell-status är så pass stark att den litterära stilen inte spelar nån större roll. Ett gott hantverk, kort sagt. Synd för honom bara att jag föredrar hejdlöst subjektiva texter som undviker att placera sig i en litterär tradition. Ett par vardagsrealistiska ensidesserier fyller ut. Jojo Falks reklamtecknarfasoner har fått sina fiskar varma på annan plats. Då föredrar jag helt klart Sara Stribes klantiga krafs-stil.

Johannes, ja. Den röda tråden själv låter meddela att han tryckte så få ex av det tills vidare sista numret av Schipperke att den redan är slutsåld, men jag tror att han donerade ett till fansinarkivet på Lava, så då kan ni ju gå dit och läsa det om ni är intresserade. Och det borde ni vara, för Johannes är en frustande rolig skribent när han kan hålla sina associationsbanor i styr. I sjuan tar han upp valrörelsen-98 ur Järnahorisont och recenserar en porrfilm och ett par böcker. På brevsidorna ger han så utförliga svar, med insprängda självbiografiska inslag, att dessa nästan överglänser det övriga innehållet. Men det går inte att komma ifrån att numret som helhet kändes lite tunt, Johannes skriver att han tröttnat på "självbiografi och åsiktsmakeri", och det märks. Han går på rutin, men det känns som att han skulle kunna sätta sig ner och skriva om va fan som helst, när som helst och åstadkomma provocerande, underhållande och uppfriskande texter. Då var de två närmast föregående numren betydligt bättre, men dem har jag inte i så vidare färskt minne, och nummer sex kan jag juts nu inte ens hitta i mina gömmor, men jag tog nyss fram nummer fem och bläddrade i den, och så vitt jag kan se glöder i princip varje sida med en sån kraft och frenesi att jag nästan skäms. Varken jag eller nån annan kommer i närheten av hans texters kvalité. Hoppas att Stefan Zachrisson sätter kraft bakom sina ord om att återtrycka de tre sista numren av Schipperke i en samlingsvolym.

Proggkollektivet bakom Avanti har pirattryckt ett gammalt nummer av det amerikanska fansinet Cometbus. Den är en synnerligen populär långkörare där borta, och att jag inte skrivit om den innan beror på att jag när jag sett den i butik stötts bort av dess utseende: 80 handskrivna, kopierade A5-sidor med text, inga bilder. Dessutom hade den kommit ut med löjligt många nummer. Det kändes som att Cometbus var lite väl mycket att ta in, så jag skippade den, trots den unisona hyllningskören. Dumt gjort, men det drabbade ju framför allt mig själv. Just detta nummer utkom för första gången 1994 och beskriver en odyssé genoom de förenta staterna med Greyhoundbuss. Aaron är punkare, och jag undrar om inte hans framgångar till rätt stor del beror på hans utpräglade punkperspektiv. Det finns så himla många punkare som så gärna vill läsa fansin om andra punkares liv att hans tidning bara måste bli en succé, även om han inte kunnat skriva alls. Men som tur är kan han skriva också. Egentligen händer det inte speciellt mycket under Aarons irrfärder, på sätt och vis är det bara en exposé över hans jakt på bra kaffe i olika amerikanska städer. Under Aarons irrfärder letar han alltid efter andra punkare att gå kring och slå dank med och hans ständiga samtal med sina föräldrar känns väldigt typiskt för övre medelklass-punkare som medvetet struntar i karriär och utbildning för att i stället viga sitt liv åt punk, gör-det-själv-anda och ett liv där personlig lycka väger tyngre än pengar. Lite enformigt blir det i längden med allt irrande, men på nåt sätt lyckas Aaron hålla mitt intresse vid liv distansen ut. Långa sträckor är han ensam och fördriver tiden med att sitta på bibliotek och läsa eller med långa promenader. Ibland är hans perspektiv lite väl punk-snävt, men inte värre än att jag kan relatera till det, och ibland kommer han med riktigt klarsynta observationer. Jag kan även se att han placerar sig i en tradition, jag har läst flera andra fansin som går i samma stil, och jag misstänker att han i stor utsträckning varit med att skapa denna tradition, som f ö står det personliga brevet så pass nära att jag inte ens vet om man kan kalla det för en tradition. Det är snarare fråga om att överföra brevets tilltal till ett sammanhang där det når ut till betydligt fler. På senare år har Aaron, som så många andra goda fansinskribenter som hållit på ett tag, fått ge ut böcker. Jag vet inte om han egentligen behöver den extra exponering som denna svenska bootlegpublicering innebär, men det är hur som helst ett gott initiativ. Och jag imponeras djupt av att nån orkat göra sig det avsevärda besvär det innebär att kopiera, vika och häfta ett 80 sidor tjockt fansin i jag-vet-inte-hur-stor upplaga.
FJ

Fler recensioner